Off topic.
Det har varit två filmer på TV 1 idag på eftermiddagen som handlade om en fiskeform ”Catch and release”. Man tar då upp den stora fisken med en krok i munnen, beundrar den, och slänger sen tillbaka den i vattnet. Det är alltså ett rent nöje på fiskens bekostnad, och företeelsen verkar ha ökat på senare år.
Jag har emellertid hört att fisken kan ta skada av beteendet. Dels kan den få infektion efter såret i munnen, dels kan den få skada på den skyddande hinnan den har utanpå skinnet av hanteringen av människohänder, dels kan den bli utmattad av att vara uppe i luften en längre stund. Naturligtvis blir det också en smärta och mental stress av händelsen.
Hur länge ska det vara tillåtet att plåga fisken på detta sätt, bara för sitt eget höga nöjes skull? Eller?
Jag håller med dig helt och hållet, Annika.
Det är ett fruktansvärt djurplågeri, och borde förbjudas!
Sorgligt nog är många människor ondskefulla och grymma, både mot djur och sina medmänniskor.
Håller med både Annika och Ann-Margret… Finns det något människor inte förstör/skadar?
Det låter väldigt grymt mot fiskarna.
2 Sara
Ja faktiskt en grej som människan gjort positvt för jorden. Vi har ökat på det livsavgörande ämnet koldioxid i atmosfären. Men även det försöker man nu aktivt stoppa på alla sätt och vis, så även här förstör vi människor, inte minst i Sverige.
Under cambria-tiden, när livet verkligen tog fart och exploderade med nya arter, var det som mest uppåt 7.000 ppm koldioxid. Sedan dess (nästan en halv miljard år sedan) har det svängt fram och tillbaka en del, men aldrig varit så låg som för ett par hundra år sedan, endast 280 ppm. Inga landväxter kan överleva om koldioxiden understiger 150 ppm, och om växterna kvävs, så svälter även djuren bort. Som tur är, har vi lyckats höja detta till idag ca 420 ppm och kan redan se effekten av en frodigare planet. Ska dock tillägga att vi människor inte kan ta åt oss hela äran, då mycket av koldioxidökningen skulle ha skett utan vår hjälp, men det är iallafall ett exempel på något vi dragit ett strå till stacken i positiv rikning.
Svårt att säga var optimal nivå ligger för livet på jorden, men under jura-tiden låg det i snitt på runt 1.500 ppm, och både dinosaurierna och växterna verkade må jättebra tills en stor komet slog ned och förstörde festen. Så jag skulle säga att om vi åtminstone kan hjälpa upp koldioxiden till 1.000 ppm, så skulle vi få en mycket trevligare planet. Tyvärr finns det dock galningar, som av helt andra agendor, vill inte bara hejda denna läkning, utan dessutom pumpa ut giftiga gaser i atmosfären för att hindra solinstrålningen till jorden. Längst framskridna planer på detta ligger inte helt oväntat Bill Gates.
Och eftersom t ex elbilar släpper ur mer koldioxid än bensinbilar, sett ur bilens hela livscykel, så borde jag vara positiv till elbilar. Det är dock inte så lätt, för det ska ju vägas mot alla miljögifter som släpps ut vid tillverkningen av en elbil – en del radioaktiva ämnen med 10 gånger längre halveringstid än utbränt kärnbränsle. Så, eftersom miljön är viktig för mig, planerar jag inte att köpa någon elbil – man måste ju trots allt lyssna lite på sitt samvete.
Angående fiske, så tycker jag man kan fiska när man vill, så länge man har för avsikt att äta upp den. Om inte, så ska man låta bli. ”Lustjakt”, vare sig på land eller i vatten, är ett sjukt beteende. Problemet är att fiskar inte har stämband. Skulle de skrika ut sin smärta och ångest när de kom upp ur vattnet, skulle åtminstone en del med viss empatisk förmånga avstå nöjesfiskande. Tyvärr är ganska många människor empatiskt störda eller outvecklade, så vissa skulle göra det ändå.
Jag har under en stod del av mitt liv ägnat mig åt fiske då och då, ibland för att äta fisken och ibland för att det varit roligt eller ett sätt att umgås vänner.
Idag och under de senaste tio åren får jag ont i magen bara av att tänka på det.
Det började kännas riktigt illa för ca 10 år sedan när jag stod i en fors och fiskade och fick en liten harr på kroken, kroken satte sig långt ner i fiskens munhåla så illa att jag tvingades döda fisken.
Det var inte själva dödandet som var problemet utan det tillstånd jag satt fisken i som uteslöt allt annat än att ha ihjäl den.
Där stod jag, 1000ggr så stor som fisken, och orsakade denna skada på den, det gjorde så ont någonstans inom mig att jag än idag kan känna känslan.
Som Annika skriver så skadas fiskarna även på andra sätt när man fångar och hanterar dem.
Jag undrar om det inte borde klassas som djurplågeri…
Bra, Henrik, att du ändrat dig och blivit ”en bättre människa”!
Vi kan bara hoppas att fler och fler inser hur stort detta djurplågeri är.
Har alltid tyckt att det är vansinne att fiska o slänga i fisken. Det är som att fisk inte skulle ha några känslor och bara är en leksak.