Jag läste en artikel i BMJ: No clear evidence that most new cancer drugs extend or improve Life.
Den mesta evidensen för nya cellgifter är alltså undermålig – till och med jämfört med placebo. Det betyder att det är tveksam evidens för cytostatika över huvud taget. Jämfört med strålning och operation enbart.
Jag skrev till Socialstyrelsen och frågade vilken evidens som fanns bakom cytostatikamedicinering. Jag fick svaret att jag i stället skulle kontakta SBU med frågan.
Jag skrev samma fråga till SBU, och fick svaret att de inte kommenterar enskilda studier (men det var ju heller inte min fråga). De hänvisade till Läkemedelsverket.
Jag skrev till Läkemedelsverket, och fick även där svaret att de inte kommenterar enskilda studier. De hänvisade till Socialstyrelsen.
Det måste ju rimligen finnas åtminstone visst vetenskapligt underlag för att använda cellgifter som cancerbehandling, men riktiga randomiserade kontrollerade studier (RCT) tycks det vara ont om.
Behandlingen baseras på ?
”Behandlingen baseras på”? Kan det vara de (om jag läst rätt) 98% som avlider i USA, trots den ”fantastiska” behandling? Eller kanske de miljoner som tjänas på dessa behandlingar. Läkemedelsindustri har inget intresse i att ”hela”. Endast att tjäna pengar. Läste idag även att i USA har 400 000 amerikaner beräknats dött i opioidöverdoser mellan 1999 och 2017. Bara under 2017 miste 47 600 människor livet i sådana överdoser. Har förvisso inget med cellgiftsbehandling att göra. Dock brukar ju medicinering döda cancerpatienter innan sjukdomen gör det. Läkemedelsindustri verkar inte varken ta ansvar eller bry sig om annat än pengar. Moral och evidens är ord som inte de har en aning om. En konstig värld vi lever i tyvärr.
Sen som Annika skrev. Verkar som de likt ormar slingrar sig och hänvisar runt i cirklar. Tragiskt inte inrikta sig på att ta reda på orsak. Bara hur man döljer symtom och går över lik. Sen skratta hela vägen till banken.
Man chockas över hur det fungerar när man läser det Annika skriver. Men tacksam ta del av det.
Mycket skrämmande. Då jag har två fall av prostatacancer i familjen ryser jag. Måtte denna bubbla spricka. Samhället håller på att falla sönder
Ta gärna frågan en gång, skicka den till alla tre samtidigt och så att de ser det, och referera till att det går i cirklar. Vem av Socialstyrelsen, SBU, Livsmedelsverket är ansvarig? CC till den/de ministrar som är ansvariga för verken, samt SR, SVT och några tidningsredaktioner.
Bra gjort Annika!
Hmm, får nog stålar från Big pharma….
Inger HV says
Vi har ju börjat ana det här
men nu Annika verkligen kikat in bakom kulisserna.
Ett illasinnat rykte från förr hävdar att en cancerläkare aldrig skulle utsätta sig själv eller sin familj för kemoterapi!?!
Sant eller inte, så finns det ingen statistik på det, så det är inte verifierbart. Det är bara troligt, eftersom de vet bättre än de flesta vad de sysslar med.
Kemoterapi är ”enda” utvägen, för de som är okunniga och inte orkar eller har tid, att skriva cancer i googels sökruta. Dessa människor har en stämpel i pannan, som det står ”ignorant tidsnöd” på. Dom är utom räddning och dömda att dö i förtid.
Vi kan också konstatera att det senaste decenniets diskussioner om tumörens metabolism, snart är var mans egendom. Då blir alla ketogena carnivorer som jag, som aldrig skulle prata med någon doktor, som inte använder trumma för att bota folk (:
Intressant hypotetisk fråga: Vem botar flest cancersjuka, kemoterapi eller trolltrumman?
Påminner om ”läkemedlet”, statiner, som används
för att hindra kroppen att få det viktiga kolesterolet.
Där har Big Pharma ekonomisk evidens!
I en studie som publicerats i en av världens äldsta och mest ansedda medicinska tidskrifter – BMJ (British Medical Journal) – kunde man visa, att av de 68 läkemedel mot cancer som godkändes av den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA under åren 2009 – 2013 hade 57 ingen effekt på vare sig livslängd eller livskvalitet!
Orginalartikeln här:
https://www.bmj.com/company/newsroom/no-clear-evidence-that-most-new-cancer-drugs-extend-or-improve-life/
De återstående 11 medicinerna hade mycket svaga effekter på överlevnaden – och endast i 10 % av fallen kunde de i någon mån öka livskvaliteten. Det betyder att nästan alla cancermediciner, som i vissa fall kostar uppemot en miljon kronor per år för varje enskild patient, i stort sett är värdelösa (utom för läkemedelsbolagen som säljer dem och tjänar miljarder).
Detta är så fasansfullt att man knappt vill tro att det är sant. Men uppgifterna överensstämmer helt med annan tillgänglig information på området, så det torde inte vara någon tvekan om att detta stämmer.
Häpnadsväckande nog går chefen för den europeiska läkemedelsmyndighetens vetenskapliga kommitté , Tomas Salmonson, i svaromål. Han menar att artikelförfattarna bakom studien ensidigt inriktar sig på att de enda relevanta utfallsmåtten skulle vara överlevnad och livskvalitet. Han menar alltså, att det inte bara är dessa mått som är ”kliniskt relevanta”! Ibland når vansinnet i vetenskapliga sammanhang en nivå man inte skulle tro vara möjlig! Vilka faktorer kan vara ens i närheten av överlevnad och livskvalitet? Om Salmonson själv skulle drabbas av cancer – utifrån vilka effekter skulle han då välja sina mediciner?
Dessutom var det så, att vid tidpunkten då de aktuella medicinerna blev tillgängliga saknades fullständigt vetenskaplig evidens för att de hade någon som helst positiv effekt på överlevnaden i närmare 2/3 av de fall för vilka medicinen godkänts.
Ovan nämnde Salmonson har sedan också mage att anföra som ett argument för de värdelösa medicinerna, att ”Antalet godkända läkemedel skulle definitivt minska, om kravet är att alla ska visa effekt på överlevnad”…
Ja, vad skulle skadan vara, om antalet värdelösa (och svindyra) mediciner minskade – och bara de effektiva funnes kvar?
Det är sannerligen hög tid för en haverikommission på medicinområdet. Och detta gäller inte bara cancermediciner!
Ger det som nu är känt anledning till att säga nej tack till den typen av behandlingen?
9 Sven Erik Nordin
Intressant. Om vi har förstått Thomas Seyfried rätt, så är cancerceller alltid mera sårbara och svagare än friska celler. Borde vara en värdefull utgångspunkt flr forskare. Om man inför förbud mot alla cellgifter som skadar även friska celler, går då något väsentligt förlorat? Vilka hederliga och terapeutiskt väsentliga argument kan framföras mot ett sådant förbud? Skulle inte det kunna locka pillerindustrin att styra in sin forskning i sundare banor?
Seyfried menar också att en cancercell är samma fenomen oavsett i vilket organ den sitter. Är det då rimligt att lansera, och godkänna, cellgifter för olika cancertyper?
10 Dennis
Jag kan inte säga att vi generellt ska säga nej till cellgifter, men jag tycker att det ska forskas mer på vilka nettoeffekter de ger, så att patlenterna själva får välja vilken behandling de vill ta.
För några månader sedan hävdades på denna blogg att kolloidalt silver botar cancerpatienter.
Den senaste tiden har det här sagts att ketogen kost utgör bot mot cancer.
Vad är sanningen?
12 annika Dahlqvist:”inte …generellt … säga nej”
Nej, men det finns personer som vore beredda tacka nej för sin egen del efter att ha informerat sig om den konventionella behandlingens skadliga effekter och de möjligheter som tycks erbjudas av warburgbaserad terapi och/eller s.k. naturmedel. Dessa cancerpatienter kan behöva lite uppmuntran, speciellt om de fått prognos om återstående livstid.
Och då är vårt förslag att utarbeta ett skriftligt ”Nej tack” med kortfattat sakresonemang plus hänvisning till vetenskap och positiv klinisk erfarenhet; båda kan hämtas hos Seyfried.
En sådan standardförklaring kunde erbjudas cancerpatienter för presentation till cancerkliniken. Den skulle också fungera för upplysning av vårdpersonal som inte fått lära sig om Warburg. Formellt undertecknad av patienten skulle den kunna åberopas till klinikens försvar om det sedan blir krångel för att man nonchalerat nån ”riktlinje”.
Vore en tänkbar uppgift för ”Riksförening för metabol hälsa”.
13 FållåDäManni
Det finns anekdotisk evidens på att enstaka personer har blivit friska från sin cancer sedan de börjat inta kolloidalt sillver. Detta borde utvärderas vetenskapligt, men ingen av de etablerade forskarna har brytt sig om det.
Ang ketogen kost är det många indicier på att den motverkar cancer. Se tex Thomas Seyfrieds bok: ’Cancer as a metabolic disease’.
Eftersom ingen kan ta patent på kolloidalt silver, så finns naturligtvis inget intresse för forskning. Varför skulle någon satsa stora pengar på att vetenskapligt bevisa det kolloidala silvrets effekt – när sedan vilket företag som helst kan använda denna forskning för att tillverka och sälja produkten – medan den som bekostat forskningen inte får någon ersättning för sina utgifter för forskningen?
Det kommer inte att ske. Särskilt eftersom KS är en konkurrent till Big Pharmas produkter (som antibiotika). Sorgligt men sant. Sedan är ju KS framför allt just ett ”desinfektionsmedel”, som klarar de flesta sjukdomsalstrande mikrober. Det är inte något mirakelmedel som botar allt. Om man t.ex. fortsätter att äta skräpmat och kolhydratspäckad industrimat, så skall man inte tro att en skvätt KS löser alla problem. Kosten är basal för hälsan!
Donald W. Light mfl
Def har gått många år sedan jag läste Donald W. Lights bok – The Risks of Prescription Drugs.
Den bestod av få men intressanta sidor.
Kom att tänka på en artikel som handlar om cancermediciner – Why do cancer drugs get such an easy ride?
Hoppas länken fungerar – annars googla.
http://www.pharmamyths.net/attachments/BMJ_Easy_Ride_ARTICLE.pdf
Ja, de företag som satsar på cancermediciner har i allmänhet en enkel väg till ”marknaden” och mångmiljardinkomsterna – nästan hur värdelösa dessa mediciner är. Ordet cancer är så värdeladdat och skrämmande att det blir ett brott att bara ifrågasätta dem. Detta resulterar i att mängder av människor dör av dessa produkter – och inte av sin cancer. Detta skulle aldrig kunna förekomma i någon annan bransch. Den medicinska vetenskapen har blivit en religion – och vi som ifrågasätter den (på goda grunder) betraktas som ”kättare” under inkvisitionens tid. Därför är nästan alla medel tillåtna för att tillintetgöra oss (även rent fysiskt, även om detta än så länge är mindre vanligt i vår lilla del av världen – kanske beroende på att vi är en så pass liten marknad). Medvetenheten i samhället om detta är plågsamt liten, trots att bevisen är uppenbara och syns varje dag!
Detta var de frågor vi hade i 11 ovan:
”Om man inför förbud mot alla cellgifter som skadar även friska celler, går då något väsentligt förlorat? Vilka hederliga och terapeutiskt väsentliga argument kan framföras mot ett sådant förbud? Skulle inte det kunna locka pillerindustrin att styra in sin forskning i sundare banor?
Seyfried menar också att en cancercell är samma fenomen oavsett i vilket organ den sitter. Är det då rimligt att lansera, och godkänna, cellgifter för olika cancertyper?”
De var allvarligt menade. Eftersom ingen lade märke till dem upprepas de här.
Tack Piltson.
Självklart är cancerceller likadana var de än befinner sig i kroppen och cellgifter som skadar kroppens organ borde totalförbjudas.