Vetenskap och censur

Maryanne Demasi berättar här om när hon gjorde statinkritiska TV-program i ABC i Australien. Först var det jublande reaktioner, sedan uppbådade Big Pharma all sin styrka och lyckades få programmen raderade.

 

Comments

  1. 1
    sten bjorsell säger

    Så länge rapporterna inte är kritiska till rådande medicinpolitik är allt frid och fröjd. Men om det hotar försäljning av massförskrivna medel tar tålamodet snabbt slut. Statinförskrivning är en så lönande affär att det inte spelar någon roll för dess profitörer om folk dör tidigare av de sänkta kolesterolhalterna. Samma här som i Australien. Och SVT skulle aldrig göra samma ”miśstag” som Australisk TV. Gissar att det medicinska etablissemanget här betraktar SVT som ”välstyrt”.
    Suck.

  2. 2
    Elisabeth G säger

    Helt otroligt! (Dvs. om man fortfarande tror att läkemedelsindustrin vill oss väl.) Ju mer jag utbildar mig inom kost och hälsa, desto mer inser jag hur lurade vi blir och blivit under en massa år. Ät LCHF och strunta i kolesterolet verkar vara ett vettigt råd. Statinerna gör mer skada än nytta.

    För ett par år sedan var jag inlagd på sjukhus och delade rum med en 86-årig dam. Hon stod på Simvastatin! Åttiosex och år kvinna! Det är så man baxnar!

    Kan för övrigt rekommendera Dale Bredesens bok ”Slutet för alzheimer: hur vi kan förebygga och motverka hjärnans nedbrytning”. Han ger inte heller mycket för kolesteroltramset.

  3. 3
    Mayne Sundewall Hopkins säger

    Att statiner dessutom orsakar Diabetes (och annat elände ..t.ex. bältros!) ger ju bara ännu mer inkomster för läkemedelsindustrin.

  4. 4
    Inga-lill Nordström säger

    Det är otroligt att det kan hända, varför kan ingen tro på det som är riktigt.

  5. 5
    Göran Sjöberg säger

    Tack för en intressant länk!

    Detta bekräftar min syn på att vi befinner oss i en rent korrupt ”kriminell” värld när det gäller sjukvården och det medicinska etablissemanget och även när det gäller Big Agro.

  6. 6
  7. 7

    Rolf, man ser programmet på din första länk och tänker så här: ”Det var en förfärligt gedigen halvtimme. Hon lyckades få med alla viktiga fakta och underhållande intervuer med flera centrala auktoriter i frågan. Men varför?” Och så funderar man lite och tänker sedan så här:

    ”Det är ett mått på folkupplysningens kvalitet att ett program som visar fram väl kända förhållanden sedan femton år skall kunna framföras som en slags sensation. Det är ett tragiskt svek från de medier vars första uppgift det är att justera missförhållanden i samhället.”

    Och så ser man föredraget på din andra länk och får veta att programmet ansågs vara en ensidig och ohederlig partsinlaga, som lett till att presentatören och hennes medhjälpare avskedats. Och då tänker man så här:

    ”Usch, det är i sådana utsiktslösa lägen som förtvivlade människor går ut på torgen och skriker. Som nu i Hongkong. Vad hände sedan där i Australien?”

    Den frågan kvarstår. Varken den skildrade verksamheten eller mediernas svek är ju ”kriminell”, som någon föreslog här.

    Det hade varit lyckligt, för då hade rättsväsendet med polis och domstolar funnits till förfogande som sista utväg. Men det finns inga lagar som här kan åberopas. Enda möjligheten vore att skadade personer kan söka upprättelse i civilmål. Men det verkar ganska långsökt.

  8. 8
    Patrik Holmqvist säger

    @Elisabeth

    Ja det blir ett bryskt uppvaknande och när man väl kommit igenom första fasen så ser man allt mer som är galet. Vi lever i en modern medeltid vad gäller medicinen och även andra områden. Vår media och vetenskap kontrolleras av krafter som inte har allmänhetens bästa som främsta mål

    Här är det senaste jag hittade. Det verkar som tom mikrobiologin som vår medicin grundar sig på är tokig.

  9. 9
    Patrik Holmqvist säger
  10. 10

    7 Piltson: ”…det finns inga lagar…”
    Nej, och då står vi ju inför frågan om man kan tänka sig nya lagar, som kan ge sådan skadlig verksamhet den önskvärda egenskapen ”kriminell”.

    Besvärligt. De flesta länder förankrar yttandefrihet i sina grundlagar. Man ska få skriva och sprida vilka dumheter som helst, bara med att markant undantag. Men det hur skadliga livsmedelsverkets kostråd än må vara, så känns det inte rimligt att känneteckna dem som ”hets mot folkgrupp”.

    Inte heller kan vi tänka oss nya regler som kunde göra vilsekommen sjukvård ”kriminell”. Hur önskvärt det än vore, så kan man inte så lätt bevisa att vårdpersonal visat större lojalitet mot pillertillverkare än mot en patient som dog efter behandling med cellgift.

    Men i frågan folkupplysning finns faktiskt ett område där vi kan föreställa oss nya krav med hot om påföljd vid uraktlåtenhet. Det gäller innehållsmärkningen på matindustrins produkter, framför allt begreppet ”Varav mättat” vid redovisning av fettandelen.

    Detta begrepp skapades på den tid då Ancel Keys var allenarådande ledstjärna för regelskaparna. Allt fett var i princip skadligt i övermått, och speciellt då den ”mättade” varianten. Begreppet var avsett som varningssignal för uppmärksamma konsumenter; andelen skulle vara så låg som möjlligt.

    Men idag är det bortom gensägelse påvisat att situationen är den omvända. Fett är nyttigt, framför allt den ”mättade” varianten, medan ett övermått av ”fleromättat” kan ha sina sidor. För Sveriges räkning klarlades detta för elva år sedan i en kontrovers mellan Livsmedelsverket och en grupp fristående näringsforskare (sammanfattad på sid 188ff i Piltsons bok).

    Men varningsignalen finns kvar på matpaketen, och den feltolkas säkert av många köpare som bryr sig om att läsa innehållsredovisningar. Dessa bör ha sin grundval i aktuell vetenskap. Vi behöver en kampanj för att få bort detta vilseledande uttryck. Det borde vara, just det, ”kriminellt”.

  11. 11

    När man har insett paketomslagens värde för opinionsbildning så infinner sig en mera utopisk fråga. Kan vi hoppas på att WHO skall engagera sig så som man gjorde rörande tobak 2003? Det avkastade varningstexter på cigarettpaket runtom i världen. Varje land får besluta om sina egna, och Sverige har elva olika.

    Ett sådant engagemang för kostfrågorna vore logiskt, eftersom WHO samma år gav ut ett betänkande, ”Diet, Nutrition and the Prevention of Chronic Diseases”, vars iakttagelser dock inte har fått uttryck på matpaketen. Det känns bedåriskt, eftersom det skulle ge tillfälle att rikta uppmärksamheten mot några tragiskt förbisedda nyckelfigurer i frågan.

    Till exempel John Yudkin. Han kungjorde sanningen om kolhydrater redan 1957 och gav femton år senare ut en bok om dödshotet i vår vardagskost. Yudkins breda orientering om hälsosam mat stämde precis överens med den vi har idag. Men han blev förlöjligad av den härskande kostkoryfén Ancel Keys. Så han dog i vanära 1995.

    Han blev återupprättad av vår generations sockerprofessor Robert Lustig, som såg till att det kom en ny upplaga med Lustigs förord 2002. “I’m proud to be a Yudkin disciple“, skrev Lustig. Keys fanns fortfarande kvar på nåt undangömt ställe i Italien. Men han hade hunnit bli nittionio år gammal och höll sig lugn.

    Analogt med tobaksvarningarna kunde budskapet vara en enkel parafras av Yudkins boktitel, till exempel:
    DETTA TAR DÖD PÅ DIG på varje sockerpaket.

    En annan auktoritet som förtjänar postum hedersbetygelse vore Mary Enig. Mera sakkunnigt och eftertryckligt än någon annan påvisade hon olika fettsyrors effekter i matsmältning och blodcirkulation. Hon fick ett halvhjärtat erkännande efter flera års fåfängt predikande. Det satt långt inne, eftersom man tyckte hon borde ha hållit sig till forskningen och låtit andra sköta agitationen.

    Hennes svar var: Vad är syftet med forskning om man inte i praktiken tar hänsyn till dess rön? (Precis vad en svensk tonåring i annat ärende just nu försöker klargöra för hela USA.)

    Enig avled 2014, åttiotre år gammal. Budskapet kunde vara ett anslående koncentrat av hennes lära:
    SOM KLISTER FÖR DITT HJÄRTA på varje flaska majsolja.

    Men det är knappast att hoppas på, eftersom folkhälsans maktpersoner i olika länder hämtar sina ledtrådar från annat håll. Bland annat Iowa, där majsfälten verkar täcka all mark tills horisonten kommer emellan, titta här: https://www.youtube.com/watch?v=4R9HpESkor8

    Ett motsvarande koncentrat av LCHD-lärans urfader Wolfgang Lutz slår oss inte för ögonblicket, men det är ingen allvarlig brist. Hans bok om KH-restriktion kom ut 1967 och har oavbrutet funnits i tryck sedan dess, nu i 16:e upplagan. Att koncentrera den i aktuellt syfte vore förfluget, eftersom det inte verkar så förfärligt praktiskt att sätta etikett på varenda vetebulle.

  12. 12

    10 Piltson: ”…feltolkas säkert av många köpare…
    Inte bara köpare, se på detta i dagens tidning!
    https://www.theguardian.com/money/2019/aug/31/the-fat-shaming-we-should-be-doing

  13. 13

    Den som läste den text som Piltson vi länkade till härovan, publicerad 30/8 2019, märkte kanske att den bygger på vissa basfakta:
    – att högt kolesterol inte är önskvärt, eftersom det ökar risken för hjärtattack
    – att fetmat är olämpligt, eftersom man blir tjock av det
    – att mättat fett är speciellt olämpligt, så att dagligt intag bör begränas till en viss procent.
    Dessa basfakta framgår av de första meningarna. De ligger i botten för resonemanget.

    Sedan tjugo år tror vi oss här veta att de inte alls är fakta. Vi tror oss veta:
    – att kolesterol i mat är ointressant, eftersom kroppen reglerar sitt behov till lämplig nivå
    – att kolesterol inte är orsak till hjärtproblem utan är speciell lämpligt för äldre personer, eftersom statistik visat att de då har chans att leva lite längre än dem med brist på ämnet
    – att orsaken till man blir tjock primärt inte är fet mat
    – att mättat fett är speciellt lämpligt, eftersom kroppen reagerar bättre på det än på fleromättat fett.

    Eftersom vi tror oss veta något annat än skribenten vet får texten en surrealistisk prägel. Den liksom svävar i luften, så att man under läsningen inte någon gång känner ett fast underlag.

    Den är skriven av chefen för konsumentupplysning vid Guardian, en respekterad brittisk dagstidning med specialupplagor för USA och Australien. Som källa anger skribenten NHS, det statliga brittiska sjukvårdssystemet. Och där finner vi mycket riktigt hans basfakta.

    Det kan inte rimligen höra till hans ordinarie uppgift som konsumentupplysare att godta dem. Den borde rimligen vara att försöka förhíndra NHS baserar sitt arbete på vidskepelse. Textens argument är att vissa matproucenter bör skämmas ut för att de inte rättar sig efter föreskrifter. Vi frågar oss om inte utskämningen bör riktas åt annat håll. Det leder till påträngande funderingar under huvudtemat här: ”Vetenskap och censur”.

  14. 14

    Tio år före sin död blev Mary Enig, nämnd i 11 härovan, intervjuad om sin syn på den eländiga folkupplysningen om folkhälsa. Frågan var: “Bär inte medierna en del av skulden?“ Härmed ett utsnitt av hennes svar i hemgjord översättning:

    “Javisst, men liksom många läkare fattar dom oftast inte ens vad felaktigheterna är. Medierna tar kontakt med s.k. konsumentrådgivare. Men dessa har en väldigt trång syn, som inte är vetenskapligt påvisad och inte heller vetenskapligt sund. Och när jag intervjuas av medierna så blir det oftast en av två olika reaktioner.
    Antingen säger dom: `Det är inte den allmänna synen, så det kan vi inte säga.´ Eller också blir dom så omtumlade av mitt ovanliga budskap att dom fattar fel även när dom är beredda att trycka vad jag säger.
    Det finns också en massa felaktiga idéer rörande vilka informationskällor som kan antas vara objektiva och pålitliga. Det är till exempel intressant att tidningsskribenterna i första hand söker information från Diabetikerförbundet, en organisation som går hand i hand med Jordbruksdepartementet och matindustrin…“

    Med mera sådant, här är hela intervjun: https://experiencelife.com/article/big-fat-controversy

    Det handlar om USA, men det stämmer rätt väl med hur vi upplevde de svenska mediernas hantering av folkhälsofrågor för många år sedan, när vi spillde tid på sånt. Man sökte upp legitimerade auktoriteter, som hade eget intresse av att sprida felaktig information.

    Dessa bar ofta etiketten ”professor” eller dylikt, och därför tog man för givet att vad de sade var korrekt och värdefullt per definitionem. Intervjuare och TV-presentatörer var så okunniga om basfakta att de utan vidare godtog allt som sades och så illa förberedda att de inte kunde ställa följdfrågor vid undanglidande svar.

    Varför denna okunskap rörande sambandet kost-folkhälsa, när det inte gällde stadsplanering, luftföroreningar och andra samhällsfenomen? Det verkade som om mediacheferna uppträdde som instrument för mäktiga särintressen. Ledande tidningar som NYT och FAZ kunde trycka artiklar om kolesterol som ignorerade Ravnskov och den imponerande grupp sakkunniga han samlat i THINCS.

    Fallet Demasi i Australien är nu ett annat exempel. Och här kommer Guardian med ett eko som tyder på samma situation i England idag. Läsarna blir förvirrade, eftersom samma tidning kan publicera Zoe Harcombe, John Briffa och Malcolm Kendrick med väl underbyggd sakkunskap i motsatt riktning. Vad som kunde, och borde, göras kan bli ämnet för en senare betraktelse.

Speak Your Mind

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Upptäck mer från Annika Dahlqvists LCHF-blogg

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa