Jag håller på att läsa ett par artiklar av Zoë Harcombe, om tidiga forskningsprojekt om viktnedgång, och hur det går med vikten på längre sikt, efter viktnedgången.
Det gäller projekt av Ancel Keys, Francis Benedict och Tv-serien Biggest loser.
Jag kommer att vara bortrest över helgen, och ska fortsätta att läsa artiklarna när jag kommit hem igen.
Jag har en del funderingar om ämnet. Den klassiska metoden med kalorier in och ut fungerar inte för de som har viktproblem. Lågfett-högkolhydrat fungerar inte för oss. Lågkolhydrat-högfett fungerar för många, men inte alla.
För oss som har problem med den långsiktiga viktkontrollen, vi måste inse att chansen att bli ”frisk” är låg. Bantningsprojekten vi har sysslat med i många år har ofta skadat vår metabola balans. Ofta ”vill” kroppen gå upp till sin förra övervikt, eller ännu högre. Zoë skriver om människor som frosseriäter, känner sig övermätta, men samtidigt fortfarande hungriga, och försöker mota den hungern med att äta ännu mer. Vilket oerhört grymt tillstånd, som förstör hälsan och livskvalitén!
Det råd jag kan tänka mig är att äta minimalt av kolhydrater, för att hejda hyperglykemin och hyperinsulinemin. Inget socker av något slag, eftersom sockret kan öka insulinresistensen. ”Normalt” av protein, och resten av energibehovet i form av naturligt fett. Avstå från alkohol eftersom det kan skada hälsan, och grumla omdömet och starta alkoholsug.
Om inte detta hjälper kan man prova lågkolhydrat, inget socker, normalt med naturligt fett, och resten av energibehovet i form av naturligt animaliskt protein.
Det finns förstås mycket mer att säga i detta ämne, och vi får hjälpas åt med det
Det handlar inte bara om vad man äter utan också när man äter. Se till att du fastar mer än halva dygnet så att den av socker och insulin under ätperioden skadade endotela glykokalyxen får tid att återhämta sig.