2009 publicerade Dr Robert Lustig en You Tube-film : Sugar the Bitter Truth. Den blev viral. Dess budskap var att socker är toxiskt.
Socker består av hälften glukos och hälften fruktos. Det är fruktosdelen som är toxisk. Giftigheten är proportionell till mängden intagen fruktos. Som de flesta gifter.
Socker har inte alltid ansetts farligt. Under några decennier ansågs det ganska harmlöst eftersom det har lågt GI-värde. Men det beror på att fruktosen inte blir till glukos, utan till fett i levern, och det är just det som är farligt, eftersom det orsakar fettlever.
Fettlevern orsakar insulinresistens, diabetes och övervikt.
Redan 1957 berättade dr John Yudkin att den metabola sjukligheten korrelerar till sockerintaget. Ancel Keys som förfäktade det mättade fettets farlighet blev rasande och bekämpade Yudkin med alla medel – och Keys vann slaget. Yudkin skrev boken: ”Pure, White and Deadly”
Olika länders sjukdomspanorama visar att det inte är något enhetligt samband mellan övervikt och diabetes. Vissa länder har mera övervikt än diabetes, medan andra länder har tvärtom. Sockerkonsumtionen kan spela roll i detta.
Länder som äter mycket stärkelse och litet socker kan klara sig utan diabetes och övervikt, men sedan socker kommit in i deras kost kan både övervikt och diabetes explodera. Ett exempel på det är Kina. Sedan kineserna blivit insulinresistenta av sockret tål de inte längre det höga stärkelseintaget från riset. Sedan 2007 har 22 miljoner kineser fått diabetesdiagnos. En katastrof. Under en generation har diabetesfrekvensen ökat med 1160 procent. Diabetesökningen korrelerar med ökningen av sockerintaget.
High Fructose Corn Syrup har de senaste decennierna pumpats ut i samhället. Ett billigt socker som dumpar priserna. Diabetessjukdomen skenar i höjden.
Jason har sedan skrivit en artikel till om fruktos och fettlever: The deadly effects of fructose – part 2. Fler artiklar kommer.
Jason Fung har verkligen förstått att fruktos är det som startar början till insulinresistens. I sakta mak ökar den på fettet i levern om man inte fastar eller tränar regelbundet. Insulinresistensen blir sedan bara värre av andra kolhydrater.
För 4½ år sedan fick jag diabetes typ 2 och det var enkelt att förstå att jag inte skulle äta kolhydrater. Det kan väl ingen annan än Livsmedelsverket som inbillar sig att kolhydrater och fruktos kan vara bra vid den sjukdomen.
Det tog bara några veckor tills jag började med LCHF. Jag utgick från Annikas rekommendationer som jag tyckte var verkligt smakfulla. Efter en dryg månad kom jag på att det är nog bäst att ägna sig åt någon form av fasta för att förbränna fettet i levern.
Det hela gick så utmärkt att diabetessköterskan gjorde slut med mig för jag hade för bra blodprover. Hon var ju riktigt snygg så jag hade gärna gått tillbaka till henne.
Efter ytterligare någon månad upptäckte jag Jason Fung som då inte var någon kändis. Jag såg att han behandlade sina patienter på exakt samma sätt som jag själv gjort utan att ha riktig koll.
Därefter har jag följt Jasons alla föreläsningar som jag kunnat finna och han kan verkligen ämnesomsättning och diabetes.
Efter totalt ett år var jag på omfattande prover och läkarbesök. Då låg mitt HbA1c på 31, Annika hade senast 29 men hon har ju haft ett försprång.
Därefter har vårdcentralen inte längre kallat mig för provtagning eller velat prångla på mig några mediciner. Läkaren mumlade lite försiktigt om att mina blodprover var som en vältränad 20-åring:
Det var faktiskt samma läkare som tog hand om mig på akuten då en blodpropp gått i hjärnan och jag knappt kunde stå på benen. Jag är helt övertygad om att den läkaren inte är fientlig mot LCHF för han jämförde mina blodprover från då till nu.
Fast är det inte lite för enkelt att bara fokusera på levern, när det gäller insulinresistens? Har jag alldeles fel när jag tänker att den största glukosförbrukaren i kroppen är musklerna och när muskelcellerna drar tillbaka sina insulinreceptorer blir det nästan bara kvar fettceller, som kan ta emot överskottsenergin. Naturligtvis är det viktigt att levern inte producerar glukos i överflöd, men levern är inte enda organet med celler med insulinreceptorer. Dessutom spelar alfacellernas hörsamhet på insulinsignalerna oerhört stor roll för levern. Detta kan man betänka i situationen av typ1 diabetiker med insulinbrist, där levern fullkomligt dränker kroppen i både glukos och ketoner.
#2 Erling.
Visst är det inte så enkelt som att inte andra delar av kroppen även blir insulinresistenta.
Efter vad jag förstått det så är det levern som allra först börjar få insulinresistens. sedan är det musklerna och till slut fettcellerna.
Då man ungefär som jag efter att anpassat sig till LCHF och börjar med periodisk fasta och en längre fasta på 3 dygn en gång i månaden. Då går förloppet omvänt. Först är det fettcellerna som blir insulinkänsliga, sedan musklerna och sist levern.
Redan LCHF kan ensam fixa fettcellerna och musklerna vilket många märkt att musklerna vill mer än förut.
Däremot sitter det hårdare i levern och man får kämpa lite mer.