Det handlar om en artikel i tidningen Nutrition, av professor Richard Feinman, där även Ralf, Jörgen Vesti Nielsen och jag står som medförfattare:
Dietary Carbohydrate restriction as the first approach in diabetes management. Critical review and evidence base.
Kostdoktorn har också skrivit om artikeln.
Maila länken till artikeln till alla du känner som bryr sig om kostråd vid diabetes.
Är det någon som har hittat fler bloggar (engelska) eller tidningar som har uppmärksammat artikeln?
På Google hittar jag att Jimmy Moore har nämnt artikeln.
Man får hoppas att det vänder snart. Det är inte klokt att vi inte har kommit längre trots Socialstyrelsens erkännande av lågkolhydratkost 2008. Fast det är ju klart att det är stora krafter som ligger bakom denna motsträvighet.
Jag blir ledsen när jag tänker på alla med sockersjuka som blir blinda, hjärtsjuka och amputerade kanske helt i onödan. Min gamla kolonigranne har sockersjuka och är väldigt sjuk. Jag har berättat lite om LCHF och att detta kan vara en väg men det enda han säger är att han litar på sin doktor och de råd han får som bara gör honom sjukare och sjukare. Denna blinda tilltro är tragisk…
Ytterligare en anledning till att undvika GMO-insulin?
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/24971665
Insulin administration may trigger type 1 diabetes in Japanese type 2 diabetes patients with type 1 diabetes high-risk HLA class II and the insulin gene VNTR genotype.
Det där var väldigt intressant. Det sägs ofta att T2-diabetiker förr eller senare blir T1-diabetiker på grund av förstörda betaceller. Är då en orsak reaktioner mot insulinet, och att T2-patienten behöver ta insulin för att hantera sin normalkost, så framstår lågkolhydratkost även i den här aspekten som ett betydligt bättre alternativ. Redan hanteringen av blodsockertopparna med lågkolhydratkost ger en minskad förstöring av betaceller, om nu det tillsatta insulinet i sig också förstör betaceller så finns det ingen anledning i världen för en T2-diabetiker att fortsätta med den av sjukvården rekomenderade kost- och insulinterapin.
Annika,
Gratulerar
-och även Jörgen Vesti Nielsen är medförfattare i detta arbete. Det är bra att han får en honnör för sin tidiga insats.
/karl
@ 3 Lipofil:
Orsaken till att T2 även blir T1 är som jag har förstått det att den höga blodsockernivån triggar betacellerna till ständigt hög insulininsöndring vilket utmattar betacellerna. Insulin tillfört utifrån har inte visat sig ge T2-diabetikerna bättre hälsa och överlevnad.
Boken ”Forskningsfusket” av Ralf Sundberg rekommenderar jag att alla skulle läsa.
Den ger verkligen insyn i hur det mesta inom den moderna medicinen låtit sig vilseledas av olika särintressen och hur svårt det är att ändra vedertagna myter.
@ Lipofil:
Det verkar också vara så att då betacellerna badar i glukos så hämmas deras produktion men om man snabbt får ned blodsockret och kan hålla det lågt några veckor så kommer en hel del av dem att återhämta sig. En snabb insats med LCHF kan troligen rädda en hel del betaceller.
’Di lärde’ sitter fast i (socker!)smeten, medan de med sunt förnuft och öppna sinnen delar med sig av de goda råd som berikar livet och framförallt hälsan. Jag delar! 🙂
Trevligt att läsa denna gedigna översiktsartikel.
Grattis till medförfattarskapet!
Härlig läsning!
Javisst är det fantastiskt bra! Har skickat engelska länkar till min MP (riksdagsman) och ett par andra MPs samt flera läkare och ung. 200 andra kontakter – som kan ha nytta av informationen eller kanske känner någon med diabetes.
En utmärkt sammanfattning av vad modern behandling av diabetespatienter går ut på! Kul att se Ditt namn i författaruppräkningen, Annika!
Men även solen har, som bekant, fläckar: Jag ställer mig frågande till detta, saxat från Ralf Sundbergslänken:
”I allmänhet är det bättre att ersätta kolhydrater med protein”
Hur resonerar man här??? Protein fungerar ju som fördröjt socker, när det gäller energiförsörjning, dessutom med stora förluster, termogenes, och ökad cellomsättning, som följd.
@ Erling:
Erling, jag undrar också.
@ 12 Erling:
Jag vet inte säkert varför Feinman uttryckte sig så, som att protein är förstahandsersättning för kolhydraterna. Senare i artikeln skriver han i alla fall att kolhydraterna i första hand ska ersättas med fett.
Jag håller på med en översättning av artikeln till svenska, men den är långt så det tar tid.
Erling Skrev:
Nu är jag inte insatt i frågan men en hel del av det jag läst under senare tid hävdar att protein inte har denna blodsockerhöjande effekt – rätt eller fel kan jag inte avgöra,,,,
OT;
Lantmännen, som producerar och säljer spannmål, intervjuar i sin tidning C ordföranden i Celiakiförbundet, Christina Ralsgård.
Artikeln går ut på att många väljer glutenfritt pga att det är trendigt. Gluten är inte alls skadligt om man inte har Celiaki, menar de.
Har de inte tagit del av senare års mängd av nya böcker i ämnet från läkare, forskare och andra med stor kunskap i ämnet??
Att dagens vete är helt annorlunda än för bara 40-50 år sedan, eftersom det är genetiskt modifierat för att stå emot sjukdomar, oväder ch dessutom innehåller betydligt högre halt gluten än tidigare.
Eller vill de kanske låtsas som inget har hänt och bara fortsätta sälja mer spannmål…
https://www.celiaki.se/wp-content/uploads/2014/07/Tidskriften_C_1402_s4-6.pdf
Detta är verkligen en fin översiktsartikel som verkar debatteras en del på nätet.
Vad som slår mig nu vid en mer noggrann läsning och som stämmer väldigt väl med mina egna erfarenheter är att en mycket strikt ketogen lågkolhydratkost är den som är den absolut bästa för oss som har hamnat i det metabola syndromet.
När jag har gjort försök, som alldeles nyligen, med att plussa på med ”godkända” grönsaker av ovanjordstyp stiger fasteblodssockret ofelbart till den undre gränsen för vad som tydligen är en indikator på diabetes, dvs. 6.1. (Det finns ett par fina grafer om nyttan med ketogen kost i artikeln!) Dessutom försvinner alla spår av ketonkroppar. Vikten går då snabbt upp med några kilo också men så länge jag är strikt behåller jag min idealvikt. Det tar några veckor att återta den om man fallit ur.
Det är svårt att låta bli kolhydraterna och man blir därför väldigt benägen att lura sig själv med att de på något sätt skulle vara nyttiga för kroppen. Detta framgår också indirekt av denna fina översiktsartikel. Det enklaste är nog därför att betrakta sig själv som en slags kolhydratalkoholist och därför avge ett ”nykterhetslöfte”. Ketonstickorna, blodsockerstickorna och möjligen vikten fungerar då som objektiva alkoholmätare.
Men man kan bli periodare också 🙂
Jag undrar om inte alla beroenden fungerar på samma grundläggande sätt och att det därför alltid är lätt att falla tillbaka i ett skadliga beteendet?
Någon LCHF-are som känner igen sig?
Känner igen mig även om jag inte mäter blodsocker eller ketonkroppar. Kolhydratfällorna för mig är oftast storhelger och sommar (som nu) när man umgås med kolhydratätare i större utsträckning. ”Baksmällan” för mig är ffa mera ont i mina artrosleder och att magen fungerar sämre och vikten naturligtvis. Det är dock skönt att veta VARFÖR och när jag återgår till min vanliga mathållning så mår jag mycket bättre och kilona åt rätt håll… Tror jag faller ur ramen för att slippa argumentera i tid och otid – tyvärr… och som du säger att ha en ”period” ngn gång och att också ta de problem som uppstår som ett brev på posten. Ja, hujeda mej, snart är sommaren slut hurra, ha, ha
Jag är inte lika kolhydratkänslig som många andra här. Jag kan äta en del ovanjordsgrönsaker (säg upp till tio energiprocent kolhydrater per måltid) och ändå landa på väl under 6 halvannan timma efteråt. Trots detta föredrar jag att vara lite striktare än så, fast jag klarar inte att uppnå ketos utan att dra ned på både portionsstorlek och proteininnehåll ganska ordentligt.
Precis som du säger EvaLi är det i samvaron med icke Lchf:are som det är lätt att falla ur. Jag orkar inte alltid med att ständigt behöva försvara de egna valen.
Däremot tror och ser jag att tiden arbetar till vår fördel. Fler och fler lär sig att socker och snabba kolhydrater, som mjölmat, inte är hälsosam föda och fler och fler lär sig göra skillnad på metabolt sjukas och friskas kostbehov.
Kunskapen ökar sakta i takt med att information sipprar fram i media. Och när personer som Kostdoktorn, Ann Fernholm, Ralf Sundberg och vår Annika förekommer oftare i media än sockervännen Hellenius och Hallonbåtsprofessorn känns det som ett trendbrott. När kända kostdoktorer som Michael Mosley gör offentliga u-svängar om mättat fett (en av de mest delade artiklarna på svd veckan efter) blir man ganska belåten 🙂
Mitt första ex av Forskningsfusket har varit på utlåning i tiotalet månader nu och har passerat händerna på en hel familj, tre generationer. Jag har köpt ytterligare två ex så att jag åtminstone har en bok i gott skick kvar 🙂
Jag upplever att kunskapen om att dagens kostråd vilar på fusk och girighet är en nyckel för att låsa upp etablissemangets försvarslinjer. Likaså riktigheten i det man visste om kost förr. Därför lånar jag gärna ut den boken till så många jag kan. Med fördel till dem av oss som inte skaffat sig en överdriven tillit till etablerade auktoriteter. Det blir liksom lättare så, David mot Goliat är ju alltid en lika förförande berättelse oavsett variant 🙂
Jag tycker det går framåt, men sakta. Och kanske måste det ta denna tid? Kanske hade ett snabbare avancemang inneburit strider med många fler snuskiga och ruskiga inslag för de inblandade. En strid som ännu färre vågar ge sig in i och det egna stödet, gräsrötternas antal, aldrig hinner växa sig starkt? Med andra ord en ännu ojämnare strid. Kanske krävs en professorspensionering och en hedersam reträttmöjlighet i taget? Jag vet inte, jag bara spekulerar i sommarhettan.