Rössner skriver debattartikel i Aftonbladet. Fysisk aktivitet är ingen lätt väg att gå för viktnedgång.
Med 10 timmars daglig promenad kan man gå ner 1 kg per vecka. Det är inte särskilt realistiskt.
Det är genom kostförändringar man kan påverka vikten neråt. Sen räknar han upp alla lågkalori- och lågfett-teknikerna, men lågkolhydratkost nämner han inte.
Han tycker att primärvården är för ointresserad av viktnedgång. Hur kan han tro att primärvården skulle vara mer framgångsrika med lågkalori- och lågfett-råd än han själv? Han har tidigare betecknat sin egen livsgärning som ”25 års massivt professionellt misslyckande”. Det var 2005, numera har det blivit 33 års massivt professionellt misslyckande.
Med LCHF blir resultatet mycket bättre, både gällande vikt och hälsa.
@ Piltson:
Vad är då förluster? Nästan alltid går det bort värmeenergi vid energiomvandling. Denna värme kallas förlust, för att vi inte kan ha den till något nyttigt. Men i kroppen hjälper denna förlust till att hålla kroppstemperaturen t ex. Vid metabolisk omvandling bildas slaggprodukter, som innehållae energi, vi inte kan ta åt oss t ex kväveheltigt urinämne, och våra magbakterier växer och förmeras på den mat vi stoppar i oss och går bort i exkrementer, några hekto näring varje dag. Om man tar in alla dessa förluster tillsammans med avgiven värme i ut-kalorierna blir in=ut. En del kalorier lagras upp till ett senare tillfälle, som på ett bankkonto och kan återvinnas under vissa förhållanden och bildar då ut-kalorier. Hela den mänskliga kroppen är uppbyggd av ämnen, som innehåller lagrad energi och vid uppbyggnaden har avgått förlustenergi och vid det oundvikliga slutet, eller snarare när vår kropp är upplöst i sina beståndsdelar har vi nollställt ekvationen för gott.
@ Kattmoster:
Hur kan Du vara så säker på det? Vet Du något, som jag borde veta?
Varken Göran eller Dacke berör den specifika fråga jag tog upp. Jag försöker vara mera tydlig.
På sid. 180 i ”Näringslära för högskolan” får jag lära mig om ”termodynamikens första lag”: att energi varken kan skapas eller förstöras, bara omvandlas. Om omvandlingsförluster står inget. Den andra ”lagen” nämns inte, och inte heller nån annanstans i boken såvitt vi kunnat finna. Däremot får jag lära mig att
”ett extra intag av endast 15 g fett per dag utöver energiförbrukningen skulle innebära en viktuppgång på 7 kg fettvävnad på ett år.”
Förlåt, men denna typ av beräkning har vi här sett som en speciellt illuster typ av nonsens. Både på och mellan raderna antyds att eftersom energin inte kan förstöras blir den kvar i kroppen i form av fett.
Men tio sidor tidigare i samma bok läser man i samma uppsats av samma skribenter om termogenes, alltså den värmeökning som nytillfört bränsle utlöser. Såvitt jag kan se är det fråga om förlustvärme under ANDRA huvudsatsen. På sid. 171 står det t.o.m. om ”mätning av värmeförluster…”. och hur det går till och varför.
Så min fråga var, hur är dessa både iakttagelser sinsemellan förenliga? Vad har vi här missförstått?
Alltså: när man hävdar att energi blir kvar i ett enskilt, öppet system på grund av den första huvudsatsen, så blir begreppet förlustvärme en orimlighet.
Om detta är ett missförstånd vill jag bli tillrättavisad.
Piltson Skrev:
Och det är för att även det vi kallar förluster är omvandlad energi.
Piltson Skrev:
Stämmer nog om man antar att energiförbrukningen är konstant, men så är absolut inte fallet i människokroppen. Beroende på hur hormonsystemen reagerar sparas en del som fett, annat ökar på värmeutvecklingen och kroppen kyls av till omgivningen. Allt blir till slut lagrad energi+utgående energi inkluderande förlustenergin.. Observera att energilagring kan ha både positivt och negativt tecken. Ta t ex fallet med fettförbränning eller ketos.
@ Dacke:
Jag kom att tänka på sumobrottare – Du har naturligtvis rätt, man kan med vilje äta sig riktigt fet.
@ Dacke:
Om jag inte kommer ihåg fel så åt A-laget 60 % kolhydrater medan B-laget med lite mindre muskler men med samma kroppshyddor 70%. Kolhydraterna hjälpte ”viljan” på traven 🙂
@ Dacke:
En sak till.
Gary Taubes berättar i GCBC om försök man gjorde med personer som skulle äta sig feta på feta kotletter men det var helt enkelt omöjligt. De satt bara och stirrade på kotletthögarna.
@ Professor Göran:
108
Jag kan förstå dom. När hypotalamus säger ifrån att nu är det nog, faller aptiten platt. Själv äter jag snarare en halv kotlett per måltid. Men vi äter enligt Fransk stil med flera rätter. Middagarna avslutar vi alltid med några ostar, som också ger fett och proteiner.
Vi har pratat väldigt mycket om övervikt, men det finns ett motsatt problem, hos åldringar och svårt sjuka personer. De har dålig aptit, har svårt att få i sig allsidig kost. Där är reglersystemet stört åt andra hållet. Har en person i 80++ i bekantskapsketsen, som har ett utpräglat sockerberoende – kolhydratrik mat med täta mellanrum. Ändå går personen långsamt ner i vikt.
107
De där sumobrottarna äter kopiösa mängder kolhydrater i ett enda mål mat om dagen, har jag hört någon stans. De får naturligtvis en massiv blodsockertopp och parallellt med den ett stort insulinpåslag, som lagrar undan huvudparten som fett.
Hypotalamus har receptorer för både insulin och leptin och säkert en massa andra substanser också. Höga halter insulin tillsammans med höga halter leptin verkar fördröja mättnadskänslan, medan låga halter insulin tillsammans med höga halter leptin förstärker mättnaden. Hypotalamus har en intrikat struktur, med flera kärnor, som reagerar motsatt mot varandra och bildar på så sätt ett hårt återkopplat system.
Jag måste upprepa att detta system inte har något med medvetande eller psykologi att göra och inte går att påverka med sin vilja. Det återstår en hel del forskning för att förklara dess funktion, men redan nu utgör det man vet ett bra komplement till insulinet, i beskrivning av vår metabolism.
@ 102 Dacke:
Om du menar kommentaren ang. leptinresistens: Av egen erfarenhet. Jag aldrig haft problem med hunger (bortsett från vettlösa försök att leva på 800 kcal SLV:kost om dagen).
@ Kattmoster:
Bra, men Du kan ju rent hypotetiskt ha problem att känna mättnad. Om vi ska tro på hypotalamus och att höga insulinvärden försenar mättnadsreaktionen en smula, skulle det kunna leda till en systematisk överätning. Om det är så i Ditt fall kan jag inte veta. Får man bukt med insulinresistensen kommer man troligen att normalisera sin vikt också.
Vet någon om Hallonbåtskaptenen själv läser den här scrollan ? Han kanske inte behöver eftersom han bl a är expert på bloggar-psykologi, och inte behöver veta mer.
Olle Holmqvist Skrev:
Vet inte, han läser nog bara sitt eget, den kaptenen vänder inte kappan efter vinden!
Ur författarpresentationen i AB:
”Den som vill gå ner i vikt måste också lägga om sin kost. Det måste vården bli bättre på att förmedla, menar professor Stephan Rössner, som har 40 års erfarenhet av övervikts- och näringsfrågor.”
Men hur? Det uppmärksammas inte i artikeln.
Jag förstår mig inte på Rössner. Nu har ”Mia” på Rössners egen blogg framhållit att ”Kritiken mot Rössner är löjlig”, men hur och varför vill hon inte meddela. Precis som Rössner själv vräker hon fram konstigheter som hon sedan inte kan eller vill backa upp. F. n. längst ned i kommentarsviten här:
https://www.seniorbloggen.se/skribenter/kost-och-overvikt/
Kan nån annan säga hur kritik av denna persons yttranden kan vara ”löjlig”?