Jag läser i tidningen Leva med Diabetes, om Johnny Ludvigsson, professor i barndiabetes. Han var normalviktig och hade normalt blodsocker när han plötsligt noterade att blodsockret hade stigit.
Han kollade med sina syskon, och två av dem hade också fått diabetes trots normal vikt, varför han uppfattade att sjukdomen var genetiskt betingad. Han är nu 81 år gammal och fortfarande yrkesaktiv, mest med skrivbordsarbete, troligen forskning.
Han beslutade sig för att gå ner 15 kg i vikt, och lyckades bra med det. Han säger att viktnedgång är en fråga om energi in och ut. Han tycks inte lägga någon vikt vid att olika näringsämnen ger olika blodsockerstegring och benägenhet till fettinlagring. Han äter nu frukost och middag, med ett par kaffepauser emellan. Till frukost äter han fyra smörgåsar.
Han klarar nu sin diabetes utan medicinering. Han mår tydligen utmärkt.
En person som utan problem går ner 15 kg i vikt, genom att minska den totala matmängden, har naturligtvis lätt att mästra andra, och säga att det är bara att besluta sig och sedan genomföra det.
Min kommentar: Själv, när jag var överviktig och åt fettsnålt och kolhydratrikt, var jag ständigt hungrig. Jag hade alltid tanken på mat i bakhuvudet. Efter 2005 när jag ändrade kosten till lågkolhydrat och normalfett, släppte den plågsamma hungern och jag klarade att minska matmängden, och gick ner 20 kg på ett halvår. Så det är skillnad för olika personer.
Min kära mor hade dragit på sig 50kg (10 år sedan) och åt både statiner och diabetes 2 mediciner. Mådde inte så bra varken psykiskt eller fysiskt. Dåliga kostvanor var skuld till hennes status. Jag hjälpte henne igång med LCHF kost.
Efter 1,5 år hade hon ”ätit” bort hennes tidigare sjukdomar och mående. Hon gick ner till sin ”idealvikt”.
Hon fyllde 80 år i juli, och mår ypperligt. Att sjukvården hade sina åsikter om detta var ju självklart. Men bevisligen gjorde denna kost förändring en nytta på både fysik och tidigare dåliga blodprover. Frisk som en nötkärna.
Han är 81 år och kallar sig professor
Har i sin utbildning lärt sig att det är energi in och energi ut som gäller.
Och har inte tagit in ny kunskap under alla år.
Precis så är det även med viktväktarna (kunskap saknas)
Jag blir alltid misstänksam när ngn kallar sig professor.
Det är möjligt att han lyckades gå ner i vikt som han beskriver det men frågan är om det är hållbart i längden enligt hans metod. Jag tror inte det är möjligt för någon människa som lever ett fritt liv att i längden leva på mindre energi in än ut för hungern blir en så stark drivkraft till slut att den tar överhanden. Jag tror dessutom det är mycket svårt att när man väl gått ner i vikt lyckas balansera energi in och ut helt jämnt så vikten bibehålls. Nej jag tror det är helt förkastligt att leva enligt den devisen.
3 Björn Ekholm
Det kanske kan fungera för vissa personer som inte har så kraftig hungerfunktion, men frågan är varför?
Varför kan man inte istället satsa på reduktion av kolhydratintaget och fortsätta att äta protein och (naturligt) fett?
Mättnad är ingen konstant, det finns mängder av hormoner som styr aptiten.
”Sensorisk mättnad”
https://sverigesradio.se/artikel/sensorisk-mattnad-kan-drabba-dig-pa-fjallvandringen
Vet inte men att gå ner i vikt kanske man kan göra med att äta samma tråkiga mat hela tiden.
bacon o ägg morron middag kväll.
Förut hade vi tråkigare mat potatis och fläsk, inga smakförstärkare ingen paprika, lite grönsaker maten var nog tråkigare för mer än 30 år sen.
Tråkig enformig mat kanske kan minska en hel del på vår aptit.
Minskar aptiten så går man ner i vikt.
4 Annika Dahlqvist
Ja helt klart mycket bättre och förmodligen mycket nyttigare för kroppen.
Om man under lång tid – ett antal månader – minskar matintaget ställer kroppens ämnesomsättning om sig till detta lägre intag. När man sedan gått ner i vikt och försöker öka kaloriintaget, alltså äta lite mer normalt, så går man upp i vikt. Det lär vara svårt att återfå sin tidigare högre ämnesomsättning, då krävs förmodligen både konditions- och styrketräning (?). För många år sedan läste jag om en kvinna som endast åt 800 kcal under ca ett år och gick ner många kg, men när hon sedan skulle öka matintaget lade hon omedelbart på sig nya kg.
Min erfarenhet från de många gångerna jag varit med i viktväktarna är att män fick äta mer än kvinnor men ändå gick ner mer i vikt. Jag kunde hålla mig till dieten men varje gång jag skulle ha mens så kunde jag inte kontrollera mitt intag. Tror nog att det har med hormoner att göra. Läkaren som gick ner i vikt hade kanske inte så dåliga vanor utan behövde bara tänka efter före han åt något. Tycker det verkar som många män med kulmage dricker en hel del öl. Kanske dom lätt går ner om dom slutar med öl. Lyssnade på en podcast där en man berättade att han gått ner 10kg på 1 år genom att sluta med glass. Men det blir ju tokigt om 1 man säger till en kvinna att det är lätt att gå ner i vikt för att det var lätt för honom. Har även hört manliga läkare håna kvinnor som sagt att dom åt mer under vissa delar av menscykeln.