Jag läser i tidningen Leva med diabetes, en artikel om en kvinna med typ 1-diabetes. Hon har alltid varit mycket fysiskt aktiv, och värdesätter det mycket. Hon fick typ1-diabetes för tre år sen.
Sedan dess har hon stora problem med hypoglykemier under träning. Hon kompenserar dem med mera kolhydrater. Problemet är att hon har gått upp 30 kg i vikt sedan diabetesdebuten, och har ändå hypoglykemiproblem under träning.
Jag minns att jag för många år sen läste om en studie som visade att lågkolhydratkost fungerade bäst mot hypoglykemier. LC-kost kräver nämligen mindre mängd av insulin, vilket minskar risken för hypoglykemier. Högdos insulin ger fettinlagring och risk för glukos-dippar.
Jag skulle alltså råda en sådan person att minska insulindosen, minska kolhydratintaget, och minska på träningsintensiteten. Om det går bra kan hon prova att öka träningsintensiteten igen långsamt.
Det är viktigt för hälsan att undvika hypoglykemier, Dessa innebär ett svängande blodsocker vilket är ödeläggande för kärlhälsan på lång sikt. Kärlhälsan är viktigare än att bibehålla en hög träningsintensitet.
Hmm… för 3 år sedan. Intressant… Vad faller det samman med…? Jag känner en som fick typ-2 då.
Før oppdagelsen av insulin behandlet Fredrick M. Allen (1879-1964) tallrike pasienter med diabetes, både type 1 og 2, med høyfettkosthold. Mellom 1914 og 1918 behandlet han 100 pasienter, og andre leger fulgte etter. Med oppdagelsen av insulin rådet de fleste leger som behandlet diabetikere, pasientene å leve ”normalt”, det vil si med et kosthold vi som art er dårlig tilpasset. Man skulle ikke skille seg ut, og selv om insulin reddet mange fra døden, ble pasienter både med type 1 og mange med type 2 avhengig av insulin, som for mange førte til en rekke bivirkninger inkludert fedme. Etter starten på Kostreform i 2007 var jeg i kontakt med flere type 1-pasienter som klarte seg uten insulin. De spiste minst 80 energiprosent fett og mosjonerte daglig, noe som bedrer insulinfølsomheten. Mange med type 1 produserer fortsatt insulin, men ikke nok om man spiser ”normalt” mye karbohydrat. En annen faktor er inntaket av omega-6-fettsyrer, som økte enormt etter omkring 1950 og som bidro til en rekke sykdommer.
#2 Dag
I det stora hela har du ju inte fel, men de typ 1 patienter du snackade med – frågade du hur länge de haft diagnosen? För insulincellerna dör inte allesammans från ena dagen till den andra, utan det är en process, där de olika långsamt/snabbt går mot (oftast/alltid) noll. Att många som nyligen insjuknat kan klara sig utan sprutor om de ändrar till rätt kost är inget okänt fenomen. Förr eller senare behöver de dock åtminstone en liten dos varje dag, men kan ju självklart ligga mycket lägre än de som äter mycket kolhydrater. Det är ju en autoimmun attack på langerhanska ö-cellerna, och högst sannolikt kan man dämpa den attacken om man tidigt äter en kost som dämpar autoimmuniteter, men det verkar som att förr eller senare har all egenproduktion av insulin upphört. Eller finns det exempel där man lyckats stoppa denna nedbrytning helt, eller ännu hellre reversera förloppet (det vore sensationellt)?