Det är en lång lista på författare, bl a David Ludwig, Arne Astrup, Ronald Krauss, Gary Taubes, Jeff Volek, Eric Westman, …
I artikeln tar man upp jämförelsen mellan energibalansmodellen (EBM) – och kolhydrat – insulin – modellen (CIM), och man efterfrågar mera forskning som jämför dessa modeller.
Zoë Harcombe har skrivit en artikel om detta .
Hur får man texten på svenska ?
1 Kristina
Jag får artiklar automatiskt översatta till svenska. Jag minns inte hur det gick till att det blev så. Någon som vet?
Hej! Jag får ett meddelande att jag inte har rättigheter att läsa texten, men samtidigt kan jag inte finna hur man ska betala. Är texten skyddad?
Som alternativ till gällande modell nämns ”the hormonal responses to a high-glycemic-load diet—drives positive energy balance.” Vilket är en nyhet men bara leder oss tillbaka till den falska basteorin ”energibalans”. Begreppet ”low carb” nämns ej trots enormt erfarenhetsmaterial som tyder på att det är vad som gäller. Artikeln torde ej vara värd besväret.
#3 Michael
Nedan en översättning till svenska. Som synes borde man visst kunna läsa artikeln.
Längre ner på sidan tycks det finnas möjlighet att skapa konto och logga in.
Prova det.
Detta är en Open Access-artikel som distribueras enligt villkoren i Creative Commons Attribution-NonCommercial License (https://creativecommons.org/licenses/by-nc/4.0/), som tillåter icke-kommersiell återanvändning, distribution och reproduktion i alla medier, förutsatt att det ursprungliga verket citeras korrekt. För kommersiell återanvändning, vänligen kontakta journals.permissions@oup.com
Översättning till svenska.
Då högerklickar jag någonstans på sidan och sedan kan jag i en lista klicka på ”översätt till svenska”
4 Piltson
Termen Kolhydrat – insulin – modellen säger väl utmärkt vad det handlar om: Att kolhydrater höjer insulinet vilket orsakar fettinlagring. CIM är en utmärkt beteckning. En företeelse kan heta flera saker.
Jodå, men här hänvisades fortfarande till ”energibalans”, vilket är en monstrositet vid tillämpning på ett fysiologiskt delsystem. Vi minns hur en svensk auktoritet försvarade den med hänvisning till termodynamikens första huvudsats – ”energi är oförstörbar” – när det för varje öppet delsystam är den andra huvudsatsen som gäller. Idén om ”energibalans” ligger i botten för de globala fetmapandemin sedan flera årtionden.
Här mera detaljerat om detts:
https://nutritionj.biomedcentral.com/articles/10.1186/1475-2891-3-9
Här nämns för övrigt en av de ansvariga för artikeln.
9 Piltson
Jag tycker ändå att det är viktigast att betona kolhydraternas och insulinets effekter. Huruvida energibalansen spelar roll kan vara individuellt olika. Vissa märker att även matmängden spelar roll (tex jag), andra finner inte det.
Jag tycker det är rätt uppenbart, att de vägar den metabola hanteringen tar i kroppen, ger upphov till olika energiåtgång, beroende på vilken mat som hanteras.
Tex att det kanske åtgår mer energi om mer glukoneogenes krävs? Eller att det går åt mer energi, om proteiner används som källa till förbränning, tex. därför att kvävegrupperna, som ju då plockas bort skall ha sin hantering.
Jag har alltid stegrat mig inför det synsätt, som kopplat förbi denna aspekt dvs det där med alltför mycket betoning av bara kalorier. Jag har tyckt den vara lite alltför förenklad.
…forts..
Det bildas ju värme av den extra metabola hanteringen. ( och då minskar behovet av energiåtgång lite)
Så på ett sätt är ju förstås energin in densamma, som energin ut. Men man måste veta vilket system man beräknar för. Enbart kroppen, eller kroppen och omgivningen.
Kroppen har rimligen många olika sätt att befinna sig i balans. Om energiintaget är högt ser jag många möjligheter för kroppen att åtminstone i teorin reglera energibalansen, till exempel genom att:
Ändra energiinehållet i fekalier och urin.
Ändra kroppstemperaturen som sådan vilket rimligen också ändrar energiinnehållet hos både utandningsluft, svett, fekalier och urin.
Rimligen behövs det inte inte särskilt stora förändringar för att hålla en bra balans.
En långsam viktuppgång, säg 10 kilo över 10 år, betyder att enligt energibalansmodellen har man ätit cirka tre till fyra gram för mycket var dag. En sådan liten variation borde rimligen en kropp lätt kunna hantera. Om den inte sätts ur balans genom hormonell felreglering. Här kommer kolhydrater och antagligen framför allt fruktos in i bilden.
En snabb viktuppgång, säg 10 kilo på ett år, det betyder ca 30 till 40 gram ”för mycket” mat varje dag. Även det är inte särskilt mycket, det är bara ett halvt äpple eller ett halvt ägg ”för mycket” per dag.
Även detta borde en frisk kropp kunna hantera utan större svårigheter. Sannolikt får man äta betydligt mycket mer än så för att nå en uppgång av 10 kilo på ett år. Vilket också indikerar att viktuppgången beror mer på vad man äter än om man råkar äta ett ägg för mycket då och då.
Enligt detta resonemang handlar viktuppgång i huvudsak om kostinducerad hormonell felreglering. Det jag är nyfiken på är om det räcker med bara billiga kolhydrater för att skapa denna felreglering, eller om det krävs lite för mycket fruktos också?
Att vara metabolt flexibel, tror jag är av vikt. Om man blivit aldrig så lite åt det prediabetiska hållet, så är man inte det.
Jag tycker mig ha iakttagit, att det går att träna upp kroppen till metabol flexibilitet, genom att inte ha kolhydrater som så stor andel av kosten.
Typ om man är på ett ställe, där det dröjer med mattiden, så är väl testet, att man står ut med det dvs man bränner fett och man är fortfarande pigg. Jämfört med, att man bara måste ha i sig något, nästan vad som helst, man är hungrig och utmattad och det trots, att man bär på kanske 20 kilos övervikt och har massor av fett, som skulle kunna förbrännas.
Mycket troende i denna värld.
14 XMargareta
Precis så tycker jag att det är. Förr när jag var kolhydratdriven, blev jag helt desperat när jag var hungrig. Nu – om måltiden är framskjuten kan jag känna ett styng av hunger, men det går fort över.
XMargareta 11; “…den metabola hanteringen … i kroppen, ger upphov till olika energiåtgång, beroende på vilken mat som hanteras.“
Javisst, det är vad Feinmans uppsats handlar om (länkad i 9 ovan) Om vi nu försöker tolka den i vardagliga begrepp så blir det så här:
Kalorier som tillförs mänskokroppen är inte likvärdiga, eftersom kroppen hanterar dem på olika sätt beroende det material i vilket de anländer. Om de kommer i kolhydrater så utnyttjas de snabbt som energi; därför talas det om “metabol fördel“. Om denna energi inte utnyttjas, så lagras den in som fett genom att kolhydrater utlöser insulin, vilket är nödvändigt för att energin skall kunna utnyttjas.
Om kalorierna kommer som fett får man dubbelt så många kalorier per viktenhet mat. De är trögare som praktisk energi, men om de inte utnyttjas så blir de inte inlagrade i lika hög grad, eftersom fett inte utlöser insulin. De går bort i spillvärme, avföring, urin… men de fastnar inte på kroppen.
Eftersom kalorier alltså är olika i praktiken så är det orimligt att tala om “energibalans“. Om det skall talas om balans så vore det balans i ämnesomsättningen. Och det handlar framför allt om att behärska utsöndringen av insulin, alltså hålla igen på tillförseln av kolhydrater.
Detta är inga nyheter. När man lärt sig framställa syntetiskt insulin på 1920-talet, så upptäckte man strax att det alstrar fett. Alltså utnyttjades det för att hjälpa undernärda personer att gå upp i vikt. Det är lite ironiskt att lågfetttapostlarna nu skall hävda precis motsatsen.
Så i praktiskt hänseende är begreppet “energibalans“ nonsens. Vi menar att varje aktstycke där det nämns i positiv bemärkelse bör läggas åt sidan. Mera om förankringen i termodynamiken i denna föreläsning av Zoe Harcomb:
https://www.youtube.com/watch?v=BaPJMuTNLXI
Annika
Ja jag anser, att man får lära kroppen, att kunna förbränna fett och gör man det i tid, så räddas man (maximera behövliga metabola linjer, bygga upp de rätta enzymerna i tillräcklig mängd, eller vad det kan vara.)
Jag har aldrig varit överviktig, men förr blev jag tvärhungrig en halvtimme efter frukost, som innehöll massor med majsflingor, Corn Flakes, med sina tillsatser, sådant som går att läsa om på paketet.
Sedan fortsatte dagen i samma stil, med jobblunch, där man för liv o pina skar ner på allt, som andades fett och så fortsatte hungern på eftermiddagen. Om jag fortsatt några fler år, så hade jag förmodligen glidit över på det sluttande planet mot värre o värre metabol ohälsa.
Omläggningen av kosten och framförallt, att att jag skar bort ohälsosam mager och kolhydratrik mat och satte i mig en hel del fettkaffe, med massor av mumsig fullfet grädde, hälsogrädde, gjorde, att jag efter en och en halv veckas tid, höll mig mätt o nöjd hela dagen. Jag har förstått, att omläggningen kan vara jobbigare för en del.
Min väninna har det just som jag skriver ovan, att en person med ett oflexibelt metabolt system har det.
Hon pallar knappt en timme på förmiddagen innan hon bara måste ha kaffe med en bulle och kanske en chokladbit. osv. Hon bär just på 20 kilos övervikt. Jag tjatar inte på henne, men hon vet hur jag ser på det.
Hon förtränger. I mina ögon är hon sockerberoende.
Piltson
Precis så. Energibalansen, energin är oförstörbar, som den tolkats biologiskt är lögn.
Rent fysikaliskt finns den bara om man också beräknar kroppens värmeavgång.
Angående citatet av mig själv:
”(maximera behövliga metabola linjer, bygga upp de rätta enzymerna i tillräcklig mängd, eller vad det kan vara.)”
Hur insulinet funkar och hur kroppen svarar på det också förstås.
13 Jösses: ”En snabb viktuppgång, säg 10 kilo på ett år, det betyder ca 30 till 40 gram “för mycket” mat varje dag…”.
En direkt koppling mellan kaloritillförsel och kroppsvikt tycks vara ett annat tokeri i detta sammanhang. Lyssna på Zoe Harcombs föreläsning (länkad i 17 ovan)!
Ungefär halvvägs in berättar hon att en rad auktoriteter, som hade talat om just detta, inte hade kunnat påvisa det teoretiska underlaget för henne. Det är ett vanligt fenomen i vetenskapsrapportering: man hittar ett resonemang som tycks passa ens egen inställning i något ärende och hänvisar till det utan att se närmare på hur det kan hänga ihop. Det finns ett träffande svenskt ord för sådant: ”spegelfäkteri”.
Men begreppet ”energibalans” känns mera angeläget att demolera, eftersom lågfettsapostlarna åberopar det som en orubblig grundval, en dogm som inte skall ifrågasättas. Men det finns alltså två teoretiska principer, som var och en visar att det är ett fantasifoster, nämligen
1. att mänskokroppen, som varje öppet delsystem, kan göra sig av med överskottsenergi enligt termodynamikens andra huvudsats och
2. att kalorier hanteras på olika sätt av ett fysiologiskt system, beroende på transportmediet.
Detta är basinformation. Sedan Piltson först försökte få grepp på det – för drygt 20 år sedan – har det vuxit fram en ny generation ”dietister” som har fått lära sig att rapa fram effektivt motbevisade dumheter och en ny generation mediafolk som inte har fått lära sig att ställa frågor som kunde påvisa just det. Det är jäkla trist.
Precis. Tokeri är ordet. För alla som börjar reflektera över hur lite ”för mycket” mat som skulle kunna beskyllas för viktuppgång, desto mer orimlig förstår de att energibalansmodellen kan vara.
Det som gör mig extra beklämd är att än idag försvaras energibalansmodellen av Livsmedelsverket!
De borde dras inför domstol som medansvariga för människors lidande och död.
Vem kan lämna in en polisanmälan mot Livsmedelsverket?
Och hur får man i så fall en anmälan uppmärksammad i media?
Jösses, det finns inget lagrum för rättsligt ingripande mot en myndighets PR-arbete, och det vore varken möjligt eller önskvärt. Däremot har vi i många år hoppats på journalistiken. Det är ju sällsamt att ingen vaken medieperson tar fasta på områden där nutida terapimetoder inte stämmer med korrekt vetenskap och/eller tidigare mera framgångsrik klinisk erfarenhet. Det gäller inte bara överviktsproblem. Till exempel:
– kärlutvidgning utan förslag om koständring som kunde förhindra nytt ingrepp efter några år,
– diabetesbehandling utan ändring av matvanor,
– cancerterapi utan hänsyn till Otto Warburgs insikter om cellernas syreförsörjning
Han/hon kunde dessutom uppmärksamma om utbildningen av medicinare och vårdpersonal kan innebära indoktrinering styrd av pillerindustrins intressen.
Piltson
”Däremot har vi i många år hoppats på journalistiken.”
Ja det arbetet ligger ju på just journalistiken.
Det är ett mycket kvalificerat arbete. Det kräver förutom journalism av hög kvalité, också ganska djup kunskap om hur forskning inom ämnet bedrivs, inom flera gebit inom biologi/medicin, för att kunna reda sig.
Jag tror inte det är så lätt att skaka fram så många sådana. Mitt intryck är, att de flesta journalister är mer åt det samhällsvetenskapliga hållet. Se bara på en del som rapporterar medicinskt. En som nämnts här i trådarna hade väl undersköterskeutbildning tex. All respekt för en sådan profession, men det räcker inte för jobbet.
XMargareta,
ja, det ligger mycket i detta. Flera av dem som gett oss värdefull medicinjournalistik är erfarna läkare/forskare som haft populärt skriveri som bisyssla, t.ex. James LeFanu för hjärtkärlproblem, Diana Schwarzbein för diabetes och nu sist Tim Noakes för överviktsfrågorna. I Sverige finns faktiskt en lämplig professor som nån mediaorganisation skulle kunna ”skaka fram”.
Men sådana kvalificerade personer kan ställas inför besvärliga kollegialitetsproblem; de tvekar att skriva vad de vet och observerar av hänsyn till kollegor och kamrater. Schwarzbein sägs ha gjort sig omöjlig bland kolleger genom sin uppriktighet. Så dem vi kan hoppas på är folk som inte har sådan akademisk och kollegial förankring. De finns fakiskt, i USA t.ex. Nina Teicholz och Gary Taubes. Men i Sverige?
Så verkar det alltid ha varit. De flesta glider med strömmen och så har vi då visselblåsarna. De blir så gott som alltid motarbetade, men kommer ofta i historiens ljus, framstå som hjältar. Det är människor med inre resning och sanningspatos. Men det är en påfrestande position. Från förr har vi tex Semmelweiss. Han blev faktiskt så psykiskt påverkad av att hans kollegor mer brydde sig om sin höga ställning än sanningen om hygien, att han lär ha blivit psykiskt sjuk.
Jag tror mer på att outtröttligt förse nyckelmänniskor med vetenskapliga referenser och om man tex mailar sådant, så kan man samtidigt också visa genom, att också ge upplysning via adressfönstret, vem man också skickat kopia till och alltid skicka till någon större media-agent. Då vet dessa om, att den och den också vet. Tricket, att lyckas tror jag är att vara vänlig och artig i alla lägen och aldrig, aldrig ge uttryck för ringaktning. Utan bara resonera om fakta. För att orka och vara vanlig människa, tror jag man måste vara flera, som gör så lite samordnat. I stil med, som jag har fått uppfattningen, att amnestymänniskorna gör.
Möjligen då kanske man kan hoppas på journalistiken? Vad tror du?.
XMargareta,
Semmelweis blev insatt i dårhus, där han blev torterad och dog. Det var en av idéhistoriens största tragedier, jämställbar med Giordano Bruno.
Det stämmer att nytänkare alltid haft det problematiskt. Warburg fick nobelpris men blev sedan ignorerad och nämns idag inte i läkarutbildningen, varför förblir oklart. Darwin tvekade i 20 år innan han publicerade sina insikter, var rädd att bli förlöjligad. Det kan ha varit berättigat, men sådan ängslighet är onödig för dem som idag påvisar galenskaperna i den konventionella näringsläran.
Det finns ju ett ofantligt erfarenhetsmaterial att hänvisa till, det hade varken Bruno, Semmelweis, Darwin eller Warburg. Hotet att bli förlöjligad ligger i det motsatta lägret, som kan ses vantolka forskningsrön för att överhuvudtaget ha nåt sakligt att säga.
Av hänsyn till mänskligheten bör detta hot verkställas. Det är svårt att se hur det kunde ske med den hövlighet du rekommenderar. Annat grepp behövs, och vi tror att det måste baseras på blottläggande av de ekonomiska intressen som kan ligga i vägen för sanningen
Vi tror olika, men slutscenen är densamma. Eventuella dimridåer rivna och Svarte Petter o andra eventuella mörkheter klart avtecknade.
Vi skrev ”nytänkare”, men det är vilseledande. Nytänkarna är de som räknar kalorier. Faran med kolhydrater betonades redan av Brillat-Savarin i ”Smakens fysiolog”. Vi saxar tre bitar från kapitel 21:
”…huvudorsaken till fetma är mjöliga och stärkelsehaltiga ämnen, som människan ser som de viktigaste beståndsdelarna i den dagliga näringen. …alla djur som lever på mjölig mat blir feta vare sig de vill eller ej… Stärkelse frambringar sin effekt snabbare tillsammans med socker…”
Det var 1825, mer än ett halvsekel innan man började fundera på matens energiinnehåll och ännu mycket mer innan detta blev grundval för råd och föreskrifter.
Nu har Giles Yeo, biokemist i Cambridge, skrivit en bok som i viss mån är nytänkande eftersom han även drar fram genetiska aspekter i sin avvisning av kaloriräkningen:
https://www.bookdepository.com/Why-Calories-Dont-Count-Dr-Giles-Yeo/9781409199724?ref=grid-view&qid=1632815882605&sr=1-6
Nu vore det intressant att höra vad man hos Livsmedelsvket anser om detta. Men sådana frågor ställer inte svenska medier.
Här skriver Peoplespharmacy och berättar, efter att tagit del av undersökningar, att det är mättade transfetter, som är farliga. Berättar om genomgångna underökningar, som visar, att om något, så är mättat fett bra för oss och man nämner särskilt mättat mjölkfett och att kolesterol inte heller korrelerar med hjärt-kärl-sjukdom.
https://www.peoplespharmacy.com/articles/has-the-flip-flop-on-saturated-fat-made-your-head-spin
Brilliat-Savarin. Kan det ha varit hans lära som upplyst den vikarierande läkaren som Willian Banting råkade besöka? Tänk om folk i allmänhet i Sverige i dag skulle förstå att verbet ”banta” inte innebär att äta lite, utan att utesluta socker och stärkelserik mat.