Det sägs ofta i olika sammanhang att fetma är en orsak till sjukdom, men det är missvisande. Fetma är oftast en effekt av högt kolhydratintag och insulinresistens. Ofta sammanfaller dessa, men man missar vid ensidig fetmafokusering att missa de som är insulinresistenta utan att vara feta, och att det finns de som är överviktiga utan att vara insulinresistenta. Dessa har inte alls samma sjukdomsrisk som de med hyperinsulinemi (hög insulinnivå i blodet). Det förklarar också varför man inte har sett att viktnedgång i sig ger avsevärt minskad risk för sjukdom. Dessa personer är troligen fortfarande insulinresistenta. Deras enda chans att minska sjukdomsrisk är att fortsätta att äta LCHF, och på så sätt hålla insulinnivån och blodsockernivån nere.
Dessutom kan fokuseringen på viktnedgången i sig minska. Huvudsaken är att man äter LCHF, inte att man går ner så mycket i vikt, för att öka sina hälsochanser. Viktnedgång i sig är främst en fråga om kosmetik, rörlighet och spänst. Men rörlighet och spänst är förstås också en hälsofaktor, fast begränsad. Och vikten spelar roll för utveckling av artros i knän och fötter.
Hur kan man få reda på om man är insulinresistent? Ja det är laboratorieundersökningar, som tex HOMA-IR, men en enkel undersökning är glukostoleranstest. Om man har ett förhöjt blodsockervärde för länge efter ett visst intag av glukos (på morgonen före frukost), är man insulinresistent.
Insulinresistens verkar vara en ganska okänd åkomma bland gemene man. När jag i något sammanhang nämnt insulinresistens är det sällan som någon känner till det. Kan det vara så att man bara reagerar på övervikt, fetma och utvecklad diabetes? I så fall är man ju lite sent ute tycker jag.