Bret Cher skriver i Diet Doctor om en nyligen publicerad utvärdering av faran med mättat fett, av Cochrane. Cochrane bedömde att det är farligt att äta mättat fett.
Man hade tittat på 12 RCT-studier gjorda 1966-2006. 9 studier hade inte visat någon skillnad i utfall mellan mättat och omättat fett. 3 studier hade visat högre utfall i hjärt-kärlhändelser, men ingen skillnad i hjärt-kärldöd eller total död i mättat fett-gruppen.
Vi vet ju att hjärtkärlhändelser är svårbedömda pga subjektivitet. Om man tror att mättat fett är farligt är det lätt att övervärdera hjärtkärlhändelser hos personer i mättatfett-gruppen.. Det är bara död, hjärtkärl- eller total död, som är oomtvistligt. Och om mättat fett var farligt borde det absolut visa sig i död av alla orsaker.
Sen vet man inte vad det mättade fettet bestod av, det kunde vara industritillverkade margariner, och det kunde ingå i söta bakverk.
Dessutom, när man uteslöt studier med risk för jäv fann man ingen skillnad i hjärtkärlhändelser heller.
Så tvärtom mot Cochranes bedömning måste vi säga att det inte är farligt att äta naturligt mättat fett. Kanske bättre.
Tillägg: Naturliga transfetter i kött och mejerier är nyttiga .
En studie. Naturliga transfetter från mjölk och kött är bra och skyddar mot hjärt-kärl-ohälsa, diabetes och fetma.
https://www.sciencedaily.com/releases/2008/04/080402152140.htm
Stekte nyss ett paket bacon i rikligt med smör. Stekte sedan lök, 1 burk hela champinjoner och 2 ägg i flottet, tog dän äggen och hällde på grädde på löken och svampen. när det gottat ihop sig ett tag rev jag över god prästost. Himalayasalt, svartpeppar, cayennepeppar och oregano boostar smaken lite till.
Mycket fett och gott! Mmmmmm…:) Jag antar att Cochranegänget inte gillar det jag äter. Superfrisk och mår hur bra som helst. Tväremot när jag var kolhydratdriven – då var jag trött och sjuk och hade ont lite varstans.
1 Margareta
Hur definieras trans fett?
Roland.
Kan bli en lång förklaring. Och den beror också på vad du vet innan.
Blir rätt mycket text utan bild också. Finns att läsa om via nätsök
Tex. Denna länk.
http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/livsmedel/hardatfett/Transfetter.pdf
Äter ”mängder” med mättat fett, äter en gång per dag enl
LCHF /Keto OMAD 23:1 protokoll sen 1,5 år tillbaka
Låg TGL hög HDL fin kvot TGL/HDL vilket bevisar
hur grundlurad Svensken blir av dietister, många vita
rockar, industrin, matkedjor etc
Nyligen årlig lipid profil mätning ger
bevis ännu en gång.
Nisse: ”…hur grundlurad Svensken blir av dietister.”
Ja, det har stått klart i över tio år. Men vad vi inte vet är
1 om dietisterna handlar i god tro, eftersom de är felaktigt utbildade. eller
2 om de fullt medvetet följer ett skadligt system till förmån för matindustrin, utarbetat av WHO.
Kan inte tänka mig att dietisterna handlar annat än i god tro. Med en lång och gedigen utbildning (eller vad man nu skall kalla det) som är baserad på kalorihypotesen och att mättat fett och kolesterol är farligt, vad annat skall de tro? Om man har blivit itutad sådant hela sitt liv då är det nog inte så enkelt att ta till sig information om att insulinhypotesen ligger närmare verkligheten, samt att mättat fett av bra kvalitet är nyttigt, och kolesterol kan vara lite högt utan några som helst problem.
Hur många byter religion under livet?
Hur många byter politisk åskådning under livet?
Det skall till mycket ohälsa innan en vegan kan ta till sig insikten om animaliers nyttighet.
Jösses, fråga är i vad mån utbildningen verkligen är “gedigen“. För flera år sedan läste vi en lärobok avsedd för utbildning av vårdpersonal. (“Fetma“, redigerad av S. Rössner och A.K. Lindroos, Studentlitteratur 2007). Den innehöll ett dussin kapitel av olika skribenter och vad späckad med missförstånd, fördomar och auktoritära dumheter om bl.a. de saker du nämner. Vi skrev flera kommentarer om den på ett medium som sedan lades ned, så att texterna förlorades. Men de har nu återupplivats av Newsvoice och verkar duga även idag. Här är en lätt justerad version av kommentaren till enbart ett av kapitlen:
Olust, avsmak, försakelse och allmänt elände – associationer som ordet “diet“ spontant väcker på svenska. Få blir hänförda av krav att ”hålla diet”, oavsett orsaken. Sådana ord är nyttiga instrument för propagandamakare. Man tar till dem när man vill väcka läsarens motvilja mot något som han om möjligt borde tycka illa om. Så docent A.K. Lindroos använde ordet elva gånger på första sidan av sin uppsats om ”modedieter” i en lärobok för dem som vill bli dietister.
Hon skilde mellan ”seriösa kostråd och oseriösa modedieter”. De seriösa kostråden är sådant som sprids av Livsmedelsverket och dem som undervisar blivande dietister. Hennes oseriösa modedieter är ungefär alla uttalanden som strider mot de seriösa kostråden. Så vad avses då med ”modediet”? Hon definierar inte begreppet, men alla modedieter uppges ha gemensamma drag:
”…teorierna bakom dem är så ovetenskapliga eller för att det handlar om kortsiktiga kurer. … sunda och riktiga råd blandas med vetenskapligt obekräftade idéer och hypoteser. … Idéer kommer och går…”
Alltså flyktiga och utan systematisk vetenskaplig grundval. Det sägs finnas många sådana, och Lindroos begränsade sig till tre ”dieter”: glykemiskt index (GI), lågkolhydrat (LC) och stenålderskost. De ser hon som tillfälliga modeflugor med enbart kortsiktig effekt, tack vare deras ovetenskapliga karaktär.
Men ingen av dessa utgör en ”diet” i ordets nutida svenska bemärkelse. De är fullständiga program för kosthållning som ska rädda oss från övervikt och få oss att må bra. I alla tre fallen handlar det om att reducera andelen kolhydrater i maten, och förespråkare för både LC och GI brukar hänvisa till arvet från äldre stenåldern som programmets idémässiga bakgrund. Så alla tre bygger på samma grundtanke – att den kost som vi genom evolutionen är bäst anpassade för innehåller mycket mindre kolhydrater än som idag är vanligt, framför allt då stärkelserika kolhydrater som rotfrukter och spannmålsprodukter, som är nyheter i det evolutionära perspektivet.
Både GI och LC har visat sig hälsobringande för hundratusentals människor i diverse världsdelar. Så varför anser Lindroos dem otillfredsställande? Hennes invändningar har tre huvudpunkter.
• Att systemen bygger på ”vetenskapligt obekräftade idéer”
• Att GI belastas av ”svårigheten att tillämpa begreppet i praktiken.”
• Att LC belastas av ”svårigheten att ändra livsstil långsiktigt”, eftersom ”det i längden blir ganska enformigt och tråkigt.”
Alla tre kan vederläggas med hänvisning till erfarenhet och påvisbara fakta. Den vetenskapliga grundvalen till LC-kost är att kolhydrater utlöser insulin, som bidrar till bildning av kroppsfett, vilket fett i maten inte gör och protein bara i begränsad utsträckning. Ett överskott av insulin i kroppen är inte bara fettfrämjande utan kan bidra till diverse andra hormonrubbningar.
Grundvalen för GI-kost är att olika typer av kolhydrater är olika effektiva med denna frisättning av insulin, varför man bör vara speciellt återhållsam med dem som är mest effektiva, till exempel flingor, bröd på raffinerat mjöl, torkad frukt, sötsaker, etc.
Så i vad mån är detta obekräftade idéer, som ”kommer och går”? LC-kosten är grundad på en välkänd näringsfysiologisk basfunktion. För Sveriges vidkommande finns den belagd sedan ett par generationer tillbaka, till exempel i det kostprogram som lanserades av Wilhelm Ebstein (1836-1912), professor i Göttingen:
”Han tillråder en inskränkning af kolhydraten, sålunda inskränkes brödmängden för dagen till 80 högst 100 gram; potatis, socker och sötsaker af alla slag förbjudas helt och hållet; deremot äro ägghviterika grönsaker, såsom sparris, skidfrukter (leguminoser), spenat och allt slags kål tillåtna. Allt slags kött anser han kunna förtäras, och långt ifrån att uppmana personen akta sig för fett, tillråder han tvärtom feta köttsorter såsom fet svin- och fårstek, fet skinka o.s.v. samt, om intet annat fett finnes, tillråder han att sätta benmärg till soppan; feta såser samt grönsaker anrättade med smör rekommenderas äfven”. – Saxat från ”Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter”, 1886.
GI-kosten är ett par miljoner år yngre än LC-kosten – utvecklad vid Harvard University sedan ett par årtionden. Men eftersom den har visat sig framgångsrik i praktisk tillämpning ser den inte ut att ”gå” inom överskådlig tid. Lindroos förnekar inte GI-kostens effektivitet, men den passar henne inte: ”Ett lågt GI-värde är inte en garanti för att livsmedlet är näringsriktigt”. Det stämmer, och därför har man infört begreppet ”glykemisk belastning” (GL). Då ses GI-värdet i relation till mängden av det berörda livsmedlet, vilket ger ett mera rättvisande, specifikt GI-värde. Men det ser Lindroos som ”en onödigt krånglig omväg för att äta hälsosammare.” Jaså. Kaloriräkning verkar fullt ut lika krångligt, och den leder ofelbart fel. GL-räkning pekar i varje fall i rätt riktning.
Trots det avvisar hon systemet, eftersom ”till dags dato finns inga längre interventionsstudier … som testat effekten av lågt och högt GI för viktkontroll och/eller viktnedgång.” De som med framgång följt metoden i flera år undrar nog i vad mån ”längre interventionsstudier” ska behövas när tillämpning i klinisk verklighet ger allt tydligare utslag år från år.
Så var det då acceptansen. Här har docent Lindroos noterat: ”Under en begränsad tid klarar många att hålla sig till denna typ av mat, men i längden blir det ganska enformigt och tråkigt.” I vad mån är detta ett vetenskapligt rön?
Lindroos beskriver sin egen upplevelse och presenterar sig som ett stycke anekdotisk evidens. Mot detta kan anföras tusentals vittnesbörd om motsatsen bara i Sverige. Den lågfettmat som erbjuds inom konventionell fetmaterapi verkar avsevärt tristare och håller kvar patienterna i ständig hunger, vilket LC-folket slipper. Många finner att det är en obetydlig uppoffring att avstå från bröd, spaghetti och dylikt, när de gengäld tillåts helfet ost, avocado, renbensspjäll med ordentlig fettrand och vispgrädde till jordgubbarna.
Kalorireducering, det enda riktiga enligt läroboken, har aldrig backats upp med resultat från undersökningar av den typ som Lindroos efterlyser för modedieterna. Hon arbetar med kluvna beviskrav: motsägelser skall bevisas med belägg av en typ som hon inte presenterar för sina egna resonemang. Inte heller har kalorireducering haft slående kliniska framgångar. Där har vi tvärtom ett klart uttalande från hennes läromästare, professor Rössner, att det rör sig om ett ”massivt professionellt misslyckande”.
Det är nu ingen överraskning, eftersom även dess förment vetenskapliga grundval är falsk. Den KH-stinna ”tallriksmodell” som läroboken lanserar som pedagogiskt hjälpmedel har aldrig stöttats med vare sig forskningsrön eller klinisk framgångsstatistik; där räcker det med politiskt korrekt ideologi.
Men praktisk framgång utifrån annan ideologi gäller inte, om den inte backas upp med resultat från ”studier”. Det är säkert en besvärlig situation inom undervisningen. Man kan ju inte utesluta att en och annan studerande är vaken nog att ställa frågor. Våra frågor till bokens medarbetare blev aldrig besvarade.
Här är hela texten med hänvisningar till de övriga kommentarerna:
https://newsvoice.se/2009/10/modedieter-lars-o-berglund/
Det vore kul att se vilka frågor som ställs vid examinering av unga människor som lyssnat till Lindroos utläggningar.
Piltson,
Mycket bra artikel!
Själva tanken att utbildningen, eller ’kartan’, skulle kunna vara felaktig, är nog mycket ovan för många som genomgått eftergymnasial utbildning tror jag.
Om nu Anna Karin Lindroos har fått en viss åskådning på nutrition så spelar det inte så stor roll vad som påstås emot hennes uppfattning. Hon är sannolikt välutbildad och ser sig själv som intelligent. Ju mer välutbildad och intelligent en person är, desto mer osannolikt är det att en sådan person ändrar uppfattning i en fråga, det verkar vara nån slags naturlag.
Jag ser tydligt hur kostmodeller som avviker från tallriksmodellen förlöjligas, smutskastas eller förklaras vara extrema eller ovetenskapliga. När det i själva verket just är tallriksmodellen som är extrem och ovetenskaplig.
Det kemikaliska jordbruket ser sin affärsmodell hotad och drar i alla lobbyingtrådar de har. Vilket naturligtvis sätter sina spår på många ställen, speciellt i dietisters och läkares utbildningar. Jag har själv en son i utbildning på Sahlgrenska. Fick ta en titt i ett studiematreial om blodfetter. Det var inte många rätt där enligt vårt sätt att se det.
Kalorihypotesen borde vi kanske förpassa till flydda tider…..den har gjort tillräckligt med skada och har inte längre grundval till existens.
Den enda fråga, som borde ställas till en blivande dietist, borde helt enkelt vara: vad är en kalori??
Om de blivande kostexperterna fick lära sej grunderna och förutsättningarna att svara på den i dag till synes självklara frågan, skulle det innebära en enorm förbättring av folkhälsan och besparing av oerhörda ekonomiska resurser.
Om nu det skulle vara vårt mål?
Jodå, Mormor, eller kanske hellre ”vad är energibalans?” Detta begrepp fungerar som teoretisk grundval för kalorisnacket. Nämns i många sammanhang i läroboken men aldrig med belägg som visar att det verkligen stämmer.
http://gantrack5.com/t/l/4771682/4_MDkwNTI4Nzk0NDI=/
Det här lär alla rövslickare få problem med.
Otroligt bra, enligt min mening.
Men Piltson, det skulle väl kunna bero på att belägg för kalorisnacket helt enkelt inte finns??