Modern avlatshandel – en metafor

Kopierat från Sven Erik Nordins utmärkta blogg:

Modern avlatshandel – en metafor

Den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg.

Förenklat var det en protest mot galenskaperna inom den maktfullkomliga katolska kyrkan – och inte minst mot kyrkans handel med ”avlatsbrev”. Man kunde enligt katolska kyrkan klara sig lindrigare undan skärselden genom olika former av botgöring – fasta, vallfärder eller skänkande av pengar till ett kyrkobygge.

Men man rationaliserade slutligen detta instrument och sålde just avlatsbrev, vilka då var en sorts kvitton på botgörelse – utan att man i praktiken behövde genomföra någon sådan. Man kan närmast säga, att man köpte sig syndernas förlåtelse. Självklart hade de rika lättare att köpa sig fria – och kunde lugnt synda vidare, i medvetande om att de hade pengar för att köpa fler avlatsbrev.

På detta eleganta sätt skaffade sig katolska kyrkan oanade rikedomar – och fick bland annat ihop pengar till det gigantiska ”skrytbygget” nya Peterskyrkan i Rom (byggdes 1506 – 1626). Luther protesterade alltså mot katolska kyrkan – och anhängarna av den nya inriktningen kom sedan att kallas ”protestanter” – och bilda den kyrka som t.ex. i Sverige i dag är den officiella. Förändringen av den kristna kyrkan kallas också ”reformationen” – och det var verkligen fråga om en reformation, en ”omformning” av den kristna kyrkan. Vid Uppsala kyrkomöte 1593 antogs i vårt land den lutherska augsburgska trosbekännelsen, och den katolska tiden kan därmed sägas vara förbi. Därefter var inte heller påven i Rom längre den svenska kyrkans överhuvud.

En del av Luthers ”protest” gällde också språket. Enligt den katolska kyrkan skulle predikningarna hållas på latin (som bara ”de lärde” förstod). Luther ansåg att predikan skulle göras på folkets eget språk – så att menigheten kunde förstå vad prästen sa, vilket man kan ana ställde större krav på prästernas förmåga att predika begripligt.

Ytterligare något Luther protesterade mot var celibatet – att prästerna skulle leva ogifta och bara ”vara gifta med” kyrkan. Själv var han ju från början munk (och därmed också underkastad celibatet) – men efter sin protest mot katolska kyrkan gifte han sig (med en nunna!) och hann skaffa sex barn med henne.

Vad Luther i dag skulle ha haft att säga om prästernas celibat hade varit intressant att höra, sedan avslöjanden om tusentals katolska prästers och biskopars sexuella övergrepp på både barn och nunnor uppdagats – efter att under många år hemlighållits av de höga prelaterna inom kyrkan.

Att Luthers kätterska lära så snabbt fick spridning berodde i hög grad på den av Johan Gutenberg utvecklade boktryckarkonsten, som gjorde att skrifter snabbt kunde mångfaldigas och spridas i stora upplagor – och inte som tidigare måste skrivas för hand, en i taget.

Man skulle också kunna säga, att reformationen så småningom delvis blev en ”lekmannarörelse”. Att det kristna budskapet kunde predikas på människors eget språk, och att inte bara prästerna skulle ha monopol på att föra ut kunskapen var något nytt – och upprörande för katolska kyrkan och dess präster, som helst hade velat ha det ”som förut”… Prästerskapets makt undergrävdes förstås just av detta att lekmän kunde ge sig in i diskussionen om heliga ting! När Gustav Vasas bibel kom på svenska år 1541 var detta självklart ett sorts genombrott för reformationen i vårt land (och ett sätt för Gustav Vasa att ta över makten från påvedömet – med avsevärda ekonomiska fördelar för honom).

 Men vad har då detta med vår tid att göra?

Jo, jag anser, att våra fonder (Cancerfonden, Barncancerfonden, Hjärnfonden etc) ägnar sig åt någon sorts avlatshandel. När vi skänker pengar till dessa fonder gör vi ”en god gärning” och känner oss – om inte befriade från synd, så i alla fall som litet bättre människor, därför att vi tror att vi bidragit till att stödja forskning som kommer att lösa ”gåtorna” runt sjukdomar som cancer, Alzheimers m.fl.

”Kyrkan” (det medicinska etablissemanget och dess forskare) ser på detta sätt till att få in mängder av pengar. Men om man skärskådar fondernas verksamhet, så finner man, att pengarna i stor utsträckning går till forskning som inte leder till några avgörande förbättringar vare sig för patienter med cancer eller Alzheimers sjukdom – men sysselsätter mängder av forskare. Detta tycks huvudsakligen bero på, att forskningen ensidigt inriktar sig på att hitta farmaceutiska lösningar – att hitta patenterbara preparat, som skall ”bota” dessa sjudomar (och inbringa Big Pharma miljardinkomster). Och man tycks helt bortse från det fullkomligt elementära – vår kost, livsstil och övriga miljöaspekter.

Man anar också de stora läkemedelsbolagens agerande i bakgrunden. De tjänar varje år många miljarder på nämnda sjukdomar – och de ekonomiska incitamenten för att hitta en ”lösning” finns helt enkelt inte där. Att ganska ensidigt inrikta sig på genetiska förklaringsmodeller är också ett sätt att bevara status quo – eftersom just våra gener nästan är den enda orsaksfaktor man kan utesluta. Vårt genom har i allt väsentligt varit detsamma sedan åtskilliga tusen år, alltså långt innan förekomsten av sjukdomar som cancer, diabetes och Alzheimers formligen exploderat.

I vissa avseenden förefaller faktiskt också de nämnda fonderna mest likna vilka vinstdrivande, börsnoterade bolag som helst – med höga chefslöner, en omfattande administration och reklamverksamhet.

Men en ”revolution” är nu på väg! Lekmän, som inte är medicinskt utbildade, men läskunniga och utrustade med normalt sunt förnuft, har böjat genomskåda detta. Och precis som boktryckarkonsten på Luthers tid effektivt bidrog till att sprida hans teser, så har dagens Internet givit ”vanligt folk” möjligheter att skaffa sig kunskaper och att dela dessa kunskaper och egna erfarenheter med varandra. Det bildas nätverk och sprids viktig kunskap världen över, och trots ”kyrkans” kraftfulla motstånd, så får nu ”prästerna” och ”biskoparna” (läkarna och professorerna) fina sig i att möta patienter som är mer pålästa än de själva! De stora multinationella läkemedelsföretagen skakar i sina grundvalar och tar till alltmer desperata åtgärder för att förhindra att ”reformationen” sprids.

Vi kan sägas ha en protestantisk rörelse av megaformat på gång – med mängder av efterföljare till Luther. Och ”kyrkan” har problem med sitt budskap. Snart vet alla att dess ”godkända mediciner” är åtminstone den tredje vanligaste dödsorsaken i vårt land – samtidigt som alternativa metoder av olika slag är både effektiva, billiga och inte förorsakar några dödsfall, men förbjuds därför att de inte är ”godkända läkemedel” och därmed inte inbringar läkemedelsföretagen några inkomster.

Efterföljare till Luther i dag (på det medicnska området) är i Sverige sådana som Erik Enby, Annika Dahlqvist, Lars Bern, Ralf Sundberg, Yngve Gustafsson, Nisse simonsson, Uffe Ravnskov m.fl. Min blygsamhet förbjuder mig att räkna in min egen obetydliga person i samlingen. Och världen över finns det tusentals ”reformatoreer”…

Men eftersom ”kyrkan” i form av det medicinska etablissemanget och den ofantligt resursstarka läkemedelsindustrin inte vill gå miste om sina miljardinkomster på sjuka människor, så använder de alla metoder (inkl. forskningsfusk och bedrägeri) för att förhindra att Luthers efterföljare skall sprida sitt budskap. En frisk befolkning är förstås deras stora skräck.

Katolska kyrkan ville en gång fortsätta att prata på latin, så att ingen kunde genomskåda dem – och behålla makten över folket genom att skrämma dem för skärselden och helvetet och därmed också få dem att köpa avlatsbrev för dyra pengar. Dagens läkare använder gärna ett för oss vanliga människor närmast obegripligt ”fikonspråk” av medicinska facktermer (på latin!), som gör att de kan få oss att tro på deras kunskaper. Ibland tycks deras språk i stället vara ett sätt att dölja en generande okunskap.

Till sist vill jag bara tillägga, att metaforer är svårhanterliga verktyg. De förutsätter viss fantasi och kunskap hos läsaren – och kan övertolkas. Jag måste förstås också betona, att de enskilda människor som arbetar inom den etablerade sjukvården självklart i de flesta fall är ambitiösa och engagerade aktörer, som vill alla människor väl – och som ofta sliter under närmast omöjliga arbetsförhållanden. Detsamma gäller säkert också i någon mån dem som drar in pengar till de fonder jag inledningsvis nämnde, samt de som arbetar inom läkemedelsindustrin och den medicinska forskningen.

Problemet är bara att de i hög grad är lurade av starka krafter, vars intressen har en helt annan inriktning. Det svåra är också, att åtminstone de professionella inom vården är så påverkade av sin utbildning och av de osanningar och myter som vi hela tiden matas med i media och via okunniga myndigheter att de tycks mycket motståndskraftiga mot enkla påvisbara fakta. Därför kan den ”gamla kyrkan” obehindrat fortsätta sin verksamhet – till stor skada för folkhälsan, men till gagn för de kriminella nätverk läkemedelsföretagen utgör.

Jag vill gärna också tillägga, att det naturligtvis i kyrkornas regi – både den katolska och den protestantiska – liksom hos olika frikyrkor och andra religiösa samfund sker mycket kärleksfullt, uppoffrande och viktigt arbete, som jag inte vill kritisera.

Slutligen: Precis som boktryckarkonsten på Luthers tid kunde sprida hans idéer, så kommer Internet i dag att få den gamla kyrkan på fall – och bana väg för en ”folkmedicin” värd namnet. Endast viss akutsjukvård och specialistkompetens på några områden kommer att finnas kvar. Och ökade kunskaper om kost och miljöaspekter kommer att minska behovet av vård generellt. Möjligen kan den officiella sjukvårdens totala kollaps – som verkar mycket nära – på så sätt undvikas.