Krönika av Göran Sjöberg 
Till min stora sorg tycks ordet vetenskap och speciellt ordet naturvetenskap idag uppfattas som motsatsen till att ha ett öppet sinne och en nyfikenhet inför den förunderliga komplexitet som livet uppvisar i alla dess former. För mig är innebörden av naturvetenskapen just en ödmjukhet att inte bara förundras av denna komplexitet utan också att bejaka intresset för att skaffa kunskap om detta liv.
Spännvidden hos kunskap är gränslös och det är kanske denna spännvidd som gör själva sökandet efter den så stimulerande – från de mest fundamentala naturvetenskapliga begreppen inom termodynamiken till livets alla glädjeyttringar – som t.ex. i form av den Bluegrasskonsert som Malmögruppen ”The Original Five” till vår glädje nyligen framförde på Kulturbaren i Trollhättan.
Hur kan man då skaffa sig kunskap om livet? Det enkla svaret är genom att delta och att studera hur det ter sig i verkligheten och här är den mest övertygande kunskapen kanske den man får genom att t.ex. utföra experiment på sig själv. Det är sådana experiment som bl. a. gjort att vi LCHF-are blir övertygade om att det vi ägnar oss åt är naturvetenskap när vi själva upplever att våra hypoteser stämmer med resultaten av dessa personliga experiment.
Man kan också skaffa sig kunskap om livet genom att ta del av vad andra människor kommit fram till. Detta kan man göra passivt genom att t.ex. titta på TV eller aktivt genom att själv söka information och där nu internet underlättar aktivt sökande. Problemet med en passiv attityd är att den kunskap man utsätts för med nödvändighet måste vara utvald och därmed begränsad.
Frågan om det över huvud taget är möjligt att skaffa sig sann kunskap har varit en av de mest grundläggande frågorna inom kunskapsfilosofin genom årtusenden. En av mina favoritfilosofer, Xenofanos, som levde för 2500 sedan formulerade det ungefär på följande suveräna sätt i mina ögon. ”Vi kan alltid skaffa oss mer kunskap och närma oss sanningen men om vi mot förmodan skulle nå fram till sanningen skulle vi ändå inte veta att vi gjort det.” Xenofanos trodde som jag själv gör på en materialistisk filosofin, dvs. den filosofi som utgår ifrån att man får kunskaper genom att studera verkligheten. Platon, den mest inflytelserika antike filosofen genom tiderna, var den direkta motsatsen till Xenofanes, dvs. en benhård idealist, vilket knappast betydde att han ömmade för de slavar han ägde, utan för att han hävdade att alla våra idéer och kunskaper är medfödda. Denna grundläggande fiolsofi som uppenbarligen har väldigt lite med vår verklighet att göra hindrade inte att hans filosofi med den kristna kyrkans hjälp genomsyrade Europa fram till 1500-talet då intresset för att skaffa riktiga kunskaper genom att studera verkligheten åter väcktes till liv under renässansen efter 2000 år av slummer och där filosofen sir Francis Bacon var en förgrundsgestalt.
Att som Platon dogmatiskt hävda att man från början VET är fjärran från all ödmjukhet som jag uppfattar sådan. Detta är egentligen samma typ av dogmatism som jag idag ständigt finner inom medicinen och inom vår sjukvård med dess totala ointresse för alternativa behandlingar. Varför skulle man vara intresserade av några alternativ när man redan VET vad som gäller! Det är också denna inställning som gör att man kan föreskriva behandlingar och farmakologiska preparat som oftast gör mer skada än nytta. Hjärtoperationer och statiner kan här nämnas som typexempel tillsammans med det faktum att man skriver ut diabetesmediciner i massomfattning istället för att aktivt uppmana diabetiker att satsa på LCHF och en kost som man nu idag istället aktivt bekämpar.
Apropå ödmjukhet och vetenskap har jag nu ägnat flera års studier åt en oerhört gedigen bok som på 1200 sidor sammanfattar våra vetenskapliga kunskaper idag om livets mest grundläggande molekylära processer hos alla våra miljarder celler. Bokens titel är ”Molecular Biology of THE CELL” och den har flera författare, Alberts et al. Det som gör att jag ständigt återvänder till denna bok är att den uppvisar den ödmjukhet jag förknippar med vetenskap genom att den ofta påpekar hur oändligt lite vi vet om livsprocesserna trots våra stora kunskaper om detaljerna hos de olika molekylära processerna. Sådana påpekanden gör mig alltid lika glad och jag brukar därför skriva ett litet ö i marginalen och i boken finns det nu säkert ett hundratal sådana ö:n och speciellt tätt mellan ö:na är det när jag nu kommit till slutet av boken som handlar om hur lite vi vet om cellernas växelverkar med varandra för att flercelliga organismer skall kunna bildas och fungera i sin livsmiljö.
Här är ett exempel på sidan 1210 som fick ett sådant ö i marginalen.
”Bildandet av synapser mellan neuronerna i det centrala nervsystemet är ännu mer utmanande, både för neuronerna och för de vetenskapsmän som försöker förstå den molekylära basen för dess specificitet, och detta förstår vi mycket dåligt.”
Med tanke på detta vetenskapliga faktum är det förvånande hur man så tvärsäkert inom psykiatrin kan skriva ut psykofarmaka av SSRI-typ som påverkar just dessa förhållanden i synapserna.
Äkta naturvetenskap bygger på Xenofanus: ”Vi kan alltid skaffa oss mer kunskap och närma oss sanningen men om vi mot förmodan skulle nå fram till sanningen skulle vi ändå inte veta att vi gjort det.”
Låt säga att vi hypotetiskt samlar alla tänkbara och otänkbara påståenden inom ett naturvetenskapligt område. Ingen skulle väl bli förvånad om några av dem med tiden visar sig vara falskt. ”Jorden är platt” är exempel på ett sådant som säkert skulle ha gått hem under större delen av mänsklighetens historia, men numera av de flesta betraktas som exempel på dårskap, alternativt humor.
Så finns det mer diffusa och besvärliga områden där ”sanningen” är svårfångad. Som Xenofanus så riktigt påpekar så kan vi aldrig veta när vi funnit sanningen i vårt sökande. Det bästa vi kan göra är att eliminera falska påståenden och det utgör i praktiken nästan allt av ”alla tänkbara uttalanden”.
I sträng mening kan vi aldrig ”bevisa” att ett påstående är sant, däremot är det möjligt att falsifiera det, visa att det är osant. Om vi därför eliminerar så många falska påståenden som möjligt återstår det ”kontinenter” på vilka ”sanningen” kan finnas. Fortsätter vi att angripa dessa kontinenter kan de bli gradvis mindre och mindre och bilda en arkipelag av öar på vilka ”sanningar” avgränsas.
Inom dagens nutritionsforskning är det populärt med epidemiologiundersökningar med enstaka kostenkäter, mängder av deltagare och som pågår under lång tid. Utgångsparametern, kostenkäten, är oftast synnerligen bristfällig då den sträcker sig över kort tid i förhållande till undersökningens varaktighet, man förutsätter att personen svarar sanningsenligt och fortsätter att äta på samma sätt i 1-10-30 år. Felmarginalen är redan där så stor att den inte kan kompenseras av hur noggranna alla fortsatta mätningar än är.
För att utfallen alls ska märkas redovisas de sällan i absoluta tal utan som relativa tal grupper emellan. Det kan innebära att i en undersökning med 10000 deltagare under 20 år där en viss händelse i en grupp sker 5 gånger och i en annan 10 gånger då är den senare en fördubbling. Sant men förledande och ingen ärlig redovisning.
Sådana undersökningar kan ge anledning att testa nya hypoteser på ett vetenskapligt sätt genom att utmana dem för att se om de tål försök till falsifiering. De ”forskare” som gör dem är vanligen omotiverat stolta över sina resultat, journalister och halvbildade ser dem som väsentliga bidrag till ackumulerat vetande och lekmän i största allmänhet tror att de redovisar sanningar.
Ett problem inom vetenskapen är att man odlat en bild av att allting granskas av ”oberoende” forskare som ska garantera kvaliteten i forskningen. I verkligheten är detta ofta en front för att hindra oliktänkande och kritik inom kåren. Även falsifierande studier avfärdas med att de ”håller dålig kvalitet”. Det här är ingenting nytt, Darwin höll bland annat på med den sortens utmobbning av andra samtida forskare. I fallet Andrew Wakefield togs hela hans heder ifrån honom för att han hade mage att publicera några fynd av autismliknande symptom hos nyvaccinerade barn. Han hävdade inte att han visste hur sambandet såg ut, eller om det verkligen fanns, men bara frågeställningen gjorde att han togs ifrån sitt professionella liv. Statinskeptiker har förlöjligats, LCHF-are har kallats fanatiker eller sektmedlemmar, vetenskapsmän som ifrågasätter koldioxidens påverkan på klimatet ges inte plats, amalgamkritiker göre sig icke besvär osv.
För övrigt trodde man mycket tidigt att jorden var rund, vi gillar bara att låtsas att vi blivit så mycket smartare på senare tid..
Bra att du, Göran, går in på vikten av ett öppet sinne inom Vetenskapen! Förhoppningsvis är fler vetenskapsmän snart villiga att bita i gräset vad gäller att med ”öppet sinne” syna sina egna floskler och självmotsägelser och helt enkelt gå med, hjälpa och stödja Vetenskapliga partiet, för som Platon sade:
”De som är för smarta att engagera sig i politik blir straffade genom att bli styrda av de som är dummare.”
/Platon
https://vetenskapligapartiet.wordpress.com/2017/02/27/vetenskap-odmjukhet-ar-motsatsen-till-tron-pa-hard-kausalitet/
Håller helt med er. Minns när jag gick forskarutbildningen och hur det efter hand blev uppenbart att universitetet styrdes av personer som hade som mål att få makt och höga inkomster för sig själva. Allt underordnades det. Sen hade de en hel del fixa idéer i sin forskning som inte fick rubbas.
Själv har jag haft stora svårigheter att sätta ut betablockerare. Fick kraftig hjärtklappning och kärlkrampstillstånd. Läkaren bara sa ”det är bara och kämpa på”. Fick ingen hjälp därifrån alls utan var i princip övergiven. Sökte hjälp på hälsohem men läkaren som förestod det ville inte ta i något som någon kollega hade startat. Så jag gick till slut till en akupunkturmottagning som en panikåtgärd. Jag hade vid det tillfället börjat kräkas upp all mat i stället för smälta den. Läste att det var en vanlig biverkning vid utsättning av betablockerare. Akupunkturen gav direkt resultat så jag kunde börja äta lite försiktigt och behålla det. Efter två behandlingar och uppehåll i helgen har jag inte haft minsta abstinensbesvär av den nedtrappning jag genomför. I morse till och med glömde jag ta pillret men det fungerade ändå. Jag är helt häpen.Snart är det dags att helt avstå från medicinen. Är nu övertygad om att det kommer att gå lätt som en plätt.
Idag stod jag på akupunkturmottagningen och bläddrade i några böcker som låg på en hylla. Då kom en äldre akupunktör fram till mig och berättade att två av dem skrivits av några amerikanska läkare som efter forskning kommit fram till att 30 så kallade triggerpunkter (som man använder i akupunktur) är framgångsrikt att behandla vid många medicinska tillstånd. Bredvid låg en mindre bok som var ett utdrag ur de större och handlade om ”frozen shoulder” och hur dess triggerpunkter ser ut och bör behandlas med akupunktur. Jag berättade för honom min historia och att jag haft sån hjälp av akupunktur vid min nedtrappning. Han genmälde då att den svenska sjukvården är helt låst när det gäller att ta in alternativa behandlingsmetoder trots att seriös forskning visar att de många gånger har bättre effekt än den sjukvård som bedrivs i Sverige.
Är det något i den svenska folksjälen som gör att det här får fortgå? Vad jag förstår är det bättre i Tyskland och England där läkarna till och med är kunniga i biologiska metoder? Det finns idag en debattartikel i DN där flera läkare vädjar om att den svenska sjukvården ska använda sig av Cochranes metoder. För de som inte känner till Cochrane som är det ett forskningsinstitut som drivs utan medel från läkemedelsindustrin. Nyligen kom en bok av en forskare därifrån som kritiserade medicineringen och visade på hur den många gånger till och med får dödlig utgång för många patienter. Kommer inte ihåg vad boken eller författaren heter men antar att många i panelen stött på den.
Så det är en del som försöker röra om i grytan. Tills dess får vi vara ett avantgarde som stödjer dem.
”kronikor”
Intressant det du skriver om utsättningen av betablockerare. Själv fick jag dessa efter min infarkt 1999 men är idag väldigt glad att jag snabbt, inom några månader, insåg vansinnet med denna psykofarmaka och kunde avbryta denna och all annan medicinering utom salicylsyran men som jag också upphörde med efter något år.
Min angina behandlar jag nu framgångsrikt med 2 400 IU naturlig E-vitamin. Man måste som du nu gör ”forska” sig fram till vilka ofarliga behandlingar som kan fungera för en själv. Har man en forskarutbildning som du själv har man kanske också lite mer självförtroende när man träffar okunniga och ointresserade ”experter” inom sjukvården.
Nu är det kosttillskott av olika slag som gäller.
Man vill ju så gärna tro att man vet!
Det spelar nog ingen roll vilken hälsovårdsutövare man uppsöker för någon sjukdom som man råkat ut för. Man måste tro att den utövaren har en bot att erbjuda. Annars hade man inte gått dit. Utövaren måste förstås också tro på vad man erbjuder.
Problemet är att när man börjar syna erbjudna behandlingar i sömmarna finns inte så mycket substans kvar när man är klar. Detta gäller i alla fall för behandlingen av de sjukdomar som jag själv har haft tillfälle att närmare studera; diabetes, hjärtsjukdom, cancer och psykisk sjukdom.
Man måste istället hjälpa kroppens immunförsvar med riktig mat, vitaminer och kosttillskott av olika slag. Lagom med motion är också ett säkert kort när det gäller att stärka försvaret.
Instämmer helt.