Björn Hammarskjöld har skrivit ett gästinlägg om vår kost hos Antropocene.
Reaktioner?
Dela detta:
- Klicka för att dela på Twitter (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela på Facebook (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela via LinkedIn (Öppnas i ett nytt fönster)
- Mer
- Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela på Tumblr (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela till Pinterest (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela på Reddit (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela på Pocket (Öppnas i ett nytt fönster)
Björn Hammarskjöld har rätt för sig – som jag ser det.
Intressant inlägg, men här måste det väl blivit en nolla för mycket: ”Det finns enstaka personer som bär på uppåt 400 kg animaliskt fett utan att dö av fettet, det är andra orsaker som de dör av.”
Sista meningen om salt, och länken, är fantastisk och hoppfull läsning. Salt sänker (inte höjer) blodtrycket, påstår Hammarskjöld.
Jag är vare sig medicinare eller kemist och förstår egentligen ingenting av resonemanget. Bristen på kunskap har tvingat mig, utveckla förmågan, att lita på magkänsla och intuition, när det gäller att bedöma trovärdighet och värdera uppgifter av det här slaget. Och jag kan testa på mig själv. LCHF t ex, leder till förbättrad hälsa, det vet jag av erfarenhet.
Trots övergång till LCHF medicinerar jag mot högt blodtryck. Jag vågar inte sluta. Periodvis, dock allt mer sällan, kollar jag trycket många gånger per dag, vilket i praktiken ökar oron och, föreställer jag mig, höjer blodtrycket. Jag har lärt mig, utan att i grunden förstå sambandet, att siffror över vissa bestämda värden indikerar dålig hälsa – högt blodtryck utgör i praktiken en dödsvarning.
Igår var en sådan dag då jag mätte blodtrycket från morgon till kväll. När jag under eftermiddagen tillredde fisksoppa, råkade jag av misstag välja fel burk med buljong, vilket resulterade i en, fortfarande ätbar men, väldigt salt soppa. Till min förvåning konstrade jag, vid mätning en dryg timma efter maten, att blodtrycket var helt normalt… det lägsta, och bästa, värdet på hela dagen.
Kan det låga blodtrycksvärdet i någon utsträckning vara saltets förtjänst? I så fall har jag upptäckt något häpnadsväckande och revolutionerande, vilket är helt i linje med vad Hammarskjöld, på ett mycket övertygande sätt, förklarar i länken om salt… utan att jag begriper ett skvatt.
Hans
Skulle vara intressant om du fortsätter och jämföra saltintag och blodtryck. Kan du även se om du kan mäta någon skillnad på vanligt vitt snabbköpssalt och äkta grått havssalt t ex?
Av Hammarskjölds artiklar framgår att han rekommenderar havssalt. Jag har ingen anledning tro att han har fel.
Jaa, inte sant….var verkligen ett lärogivande inlägg och jag drog en lättnadens suck faktiskt, tillhör nämligen dom som saltar maten redan innan dom smakar på den…för jag vet ju att det alltid är för litet!!! Så nu ska jag lära mej det här, så att jag sen kan upplysa mina familjemedlemmar om hur saken ligger till från en vetenskaplig point of view, när dom skrämmer mej med att jag kommer att dö av högt blodtryck…!!
@6Mormor.
Även jag tillhör de som saltar maten innan jag smakar för jag vet att det inte räcker. Jag fick ofta rådet att jag skulle smaka först, jag frågade varför. Du kan ju inte veta om det behövs salt, jag svarade att det aldrig hänt mig att det var tillräckligt salt. Skulle jag då ändå fortsätta att i all evighet smaka först innan jag saltade. Naturligtvis fick jag inget svar.
Salt från Himalaya ska vara det avgjort bästa. Läs här och bedöm.
https://www.collective-evolution.com/2016/02/01/this-is-what-happens-to-your-body-when-you-eat-pink-himalayan-salt/
Hans Nilsson…kolla in John Bergmans video om högt blodtryck…kan kanske hjälpa dej att överkomma oron och lugna ner blodtrycket!?
Tack, John Bergman har utan tvekan en del intressant att säga om blodtryck. Kanske är det så, i varje fall för mig, att rädslan för sjukdom ökar mer åldern. Rädslan späs på av en ofta oroande, dessvärre inte lugnande, mediarapportering och sjukvård. Man slutar lita på sig själv, det egna omdömet och de signaler kroppen förmedlar.
Själv mäter jag aldrig blodtrycket…har ingen aning om vad jag har, men antar att det är skapligt….?Har däremot en väninna, som har köpt en sån där mätare, och varje gång hon ska använda den så blir hon så stressad att blodtrycket löper upp på nolltid, och gången därpå blir hon ännu mer nervös och blodtrycket blir ännu högre…så nu tror jag hon gjort en paus?
Annars är det klart så att rädslan för sjukdom ökar med tilltagande ålder….så är det nog litet för oss alla, men läste just en intervju med en konstkritiker som skulle fylla i dagarna 106, han sa att det viktigaste är att hela tiden göra nya framtidsplaner…tänkte jag skulle försöka!?
Med rätt mathållning, lite olika tillskott och mera salt i maten…går det, så går det…?
Mormor
Det är väl bara när man är runt 20 som man inbillar sig att man är ”odödlig” och därför kan stoppa i sig vad som helst utan att fundera.
Men att det nu ska ta hela 30 år av ”misshandel” innan man normalt hamnar i det beryktade metabola syndromet kan man fundera på men det verkar som det är först då som man börjar tänka på saken. Innan dess verkar man klamra sig fast vid tanken på sin just odödlighet.
Det slår mig nu när jag ser mina jämnåriga i 70-årsåldern hur de flesta har hamnat i detta syndrom. Man kan se det på kroppsformen och inte minst i deras ledsna ansikten som verkar ha förlorat ”odödlighetens spänst”.
Javisst mormor, av blodtrycksmätare kan man bli nojig. Framtidsplaner är viktigt, inte minst ur hälsosynpunkt och när man blir äldre. Mot den bakgrunden är det bra om arbetsgivare inte tillåts avskeda anställda vid en viss ålder (67 år). En lagändring på den punkten är trolig, och mycket önskvärd. Dock kan framtidsplaner inbegripa mycket mer, stort som smått och på olika plan, än fortsatt förvärvsarbete. Lyckligtvis.
”Odödlighetens spänst” var ett nytt och spännande utryck, Göran. Men eftersom en ändpunkt, i form av död, är oundviklig, oavsett genetik, kost och hälsa, tvingas jag kapitulera, i praktiken försonas med omständigheterna. Dock är det roligare, föreställer jag mig, att dö med stövlarna på, frisk och med röda kinder – om ansiktet förmedlar ett trotsigt hopp, märkt av, i djupaste mening, sorgens, glädjens och livets spänst.