Gary Taubes skriver artikel i NY Times om hur etablissemanget och media börjar svänga så smått i frågan om fett vs kolhydrater, men att det (ännu?) inte innebär att han får total upprättelse från den nedklassning han har varit utsatt för från professionen och medierna.
Förlåt, men Gary Taubes skrev aldrig något sensationellt. Tidningsartikeln 2002 var inget mer än en bekräftelse på Wolfgang Lutz kliniska framgångar och argumentering fyrtio år tidigare. Sedan väntade vi otåligt på boken, men den dröjde så långt utöver utlovat datum att min auktoritet i dessa ärenden, Ursula Morin, han avlida innan den anlände.
Och boken innehåller inte en antydan om att Taubes över huvud taget känner till Wolfgang Lutz. Ett mått på kvaliteten i hans arbete.
Men hans redovisning av kliniska erfarenheter i USA under minst tre årtionden tillbaka, ett halvdussin namn, var så övertygande att man föreställde sig att det inte kunde finnas mycket mer att säga. Men det fanns det tydligen, vilket väl bara visar i vad mån dessa frågor styrs av WHO-baserad ideologi och kanske ekonomiska intressen snarare än folkhälsohänsyn.
Den nya artikeln är så självupptagen att man undrar hur NYT ville ta in den utan avputsning. Men det är intressant att se hur auktoriteterna jämkar på sig. Han borde ha nämnt Marion Nestle, som diskret började vackla redan för nåt år sedan. Det gäller att erbjuda öppningar som gör det möjligt för dem att backa med bibehållen självkänsla. Det blir svårt för ett par.
Det var också intressant att se att han blivit inbjuden att föreläsa hos Mayo Clinic, för det är en av de mest auktoritativa rösterna i USA, envis predikare av energibalans och lågfett så länge vi iakttagit dessa frågor.
Men han tycks inte ha varit så framgångsrik, för ännu har man inte rubbat på den sanna läran, se själv:
https://www.mayoclinic.org/diseases-conditions/obesity/basics/risk-factors/con-20014834
1 Piltson
Taubes har haft ett mycket stort inflytande på kostdebatten de senaste åren. Jag tycker därför att det är av allmänt intresse att redovisa reaktionen i media och inom etablissemanget efter hans artiklar och hans bok. Jag tycker därför att det är oförsynt att kalla honom självupptagen.
Gary Taubes är en av mina absoluta favoriter när det gäller kost och hälsa och han öppnade inte bara mina ögon för sju år sedan utan även Kostdoktorns där jag för övrigt fick tipset om boken Good Calories & Bad Calories (GCBC).
Inte för inte har Gary Taubes fått flera internationella utmärkelser för sin vetenskapsjournalistik och åt GCBC ägnade han nästan fem år av research och skrivande – imponerande!
GCBC anses vara en ”tungläst” bok för att den är så faktaspäckad och dessutom så välrefererad med 500 referenser om jag nu inte minns fel. Boken är helt i min smak för att att den så väl sätter in hela denna fråga om fetma i ett begripligt historiskt perspektiv. (På grund av kritiken om ”svårläsbarhet” tvingades han skriva en ”lättvariant” som jag inte vill rekommendera – den saknar helt enkelt tyngden hos GCBC.) GCBC är ett journalistiskt stordåd i mina ögon.
Svårförståelig kommentar.
I 3-4 år funderade jag på varför Taubes´ bok INTE hade fått just det inflytande och den respekt som den förtjänade. Men sedan kom Nina Teicholz och meddelade ungefär samma saker på ett mera tillgängligt sätt. Och hon fick just den uppmärksamhet och respekt som Taubes hade förtjänat.
Så för egen räkning förklarade jag detta med att Taubes´ bok varit för gedigen. Vid ytlig påsyn känns den ineffektivt disponerad. Folk klagade ju även här över att de funnit den jobbig att läsa. Men sammanfatttningen på sid 454 är slutgiltig och oemotsäglig. Föremålet för min kommentar ovan var det faktum att detta inte slog rot i medierna och i folkmeningen. Taubes har också själv störts av det, vilket lett till hans nya artikel: Tio citat:
”…three issues I have with the concept of vindication.-.”
”…an experience I personally could have lived without.”
”My particular heresy was to author an article…”
”I would be publicly shamed. I had expected the article to be controversial; I had no idea quite how much…”
”If I was right, they weren’t. … Hence, I couldn’t be right.”
”…implied, was that I had confused the public…”
”…she accused me of selling out to procure a large book advance.”
”Aspects of my once-heretical arguments have become orthodoxy.”
”So have I personally been vindicated? I wouldn’t go that far.”
”I co-founded a not-for-profit organization … resolving the controversies I’ve done my best to inflame.”
Ja, om inte detta är ”självupptaget”, så har Piltson inte fattat vad ordet skall betyda. Men det var en kommentar till den nya artikeln, inte till Taubes´ insats i dessa frågor.
Gary Taubes har skrivit många bra saker. Men det blir lättare att få rätt när fetman och diabetes har ökat på ett sätt, som bara kan förklaras bra av lågkolhydratkostens förespråkare. Så tiden är mer mogen nu, och argumenten är trovärdigare nu.
Sedan är det väl lite som i det ryska talesättet. Soldaterna i första ledet hammar på
kyrkogården. De i andra ledet hamnar på sjukhuset, och de i tredje ledet får medaljer.
Helge: Den ryska liknelsen känns inte helt vansinnig. Lägg märke till hur många som enligt Taubes´ redovisning hamnar
I FÖRSTA LEDET: Blake Donaldson, Alfred Pennington, Hilde Bruch, George Gehrmann, Raymond Greene, George Thorpe, Margaret Johnson, Charlotte Young och Robert Kemp.
Alla dessa tillämpade ungefär vad som idag kallas LCHF och hade klinisk framgång med sammanlagt hundratusentals fetlagda patienter. Och så Lutz, men han kvalificerade inte för Taubes.
I ANDRA LEDET hamnar Taubes själv
Och i TREDJE LEDET har vi nu Teicholz och British Medical Journal.
Om det finns någon lärdom att hämta i detta så vore det insikten att klinisk erfarenhet skall tillskrivas större vikt än den “epidemiologi“ med vilken myndigheter stöttar upp sina resonemang.
Ok, Taubes har skrivit en monumental tegelsten…heder åt honom, men tänk om han hade ägnat dom 5 åren åt studier av biokemi och fysiologi och ev nån annan vetenskap i stället, som hör till ämnet…till betydligt större gagn, kanske..? Fem hela år…mein Gott…
Utan att vilja verka vare sej oförskämd eller oförsynt, så kommer jag ihåg att när jag läste den för några år sen, kom jag osökt att tänka på Shakespeares play ”Much ado about nothing”…absolut inga rilevanta åsikter…..alltså inget nytt…!??
Kanske läste jag den för snabbt och alltså lite ytligt, så jag missade dom viktiga detaljerna? Borde kanske läsa om den, but time is running out…så jag tror inte det är värt mödan?
Dessutom hans föreläsningar på you tube är direkt tråkiga….där också, inget intressant?? Eller är det bara jag, som är konstig??
Mormor,
Nej, Taubes är knappast publikfriande utan är ganska torr och tråkig som du säger men mig stör detta inte – snarare tvärtom
Och vad gäller boken så bör man nog läsa den ett par gånger som du påpekar. Själv läste jag som du ganska snabbt igenom den första gången men den var själva ögonöppnaren för mig för sju år sedan. Den andra och grundliga genomläsningen gav betydligt mer.
Nog inget fel på Taubes bok men den gav intrycket att vara lite slarvigt utförd. Sedan kan man fråga sig för vem den var skriven?
Att Göran Sjöberg gillar den tvekar jag inte på men den var knappast skriven för ”vanligt” folk och troligen inte accepterad inom forskningen. Jag har gett bort mitt exemplar men kommer att köpa om den om den finns som e-bok.
Göran…lovar du?? Jag har så litet tid…och så mycket jag vill läsa fortfarande!!! Men om du är säker på att det lönar sej, så får jag väl försöka…suck…
Är det nån av er som har hunnit läsa Måns Roséns bok då?? Skulle vilja veta om det lönar sej, där också?? Amazon har den inte och Bokus et al. skickar inte till utlandet…men om nån av er lovordar den speciellt får jag väl ’orgasera’ mej på nåt sätt..!!
Fast alla utlåtanden är förstås subjektiva..!?
Taubes är ju inte för inte en belönad vetenskapsjournalist. Han är i mina ögon så seriös som en journalist kan vara.
Nu var det bra tag sedan jag läste hans bok fast jag ibland konsulterar den för att kontrollera vem som gjorde vad när att gällde att sabotera de officiella kostråden.
Vad som speciellt imponerade på mig var hur Taubes i ett vetenskapsteoretiskt perspektiv benade ut själva mekanismerna kring hur det nuvarande paradigmet med det ”farliga fettet och kolesterolet” växte fram i symbios med ”etablissemanget” och hur man tystade ned alla forskare som inte ställde upp på detta. Rörigheten i framställning tror jag ligger i själva berättelsens natur.
Som Thomas skriver tror jag inte heller att den är skriven för ”vanligt folk”. Det var därför han tvingades att skriva sin ”populisitiska” variant (med recept!) och troligen motvilligt eftersom den är långt under hans vetenskapjsournalistiska ambition, och den var verkligen inte någon höjdare i mina ögon.
Många amerikanska böcker står mig upp i halsen på grund av de inte respekterar sina läsarnas intellektuella förmåga utan snarare betraktar dem med någon slags ytlig besserwisserattityd och läsare som bör tilltalas som ”barn” i ett klassrum.
11 Mormor
Jag har inte läst hela Måns Roséns bok, men så vitt jag kan bedöma hittills tillför den inte så mycket mer.
Tack snälla…det ante mej…
I nyhetsbrevet från Mercola nu på morgonen finns en mycket intressant intervju med Gary Taubes med anledning av att Taubes nya bok ”The Case Against Sugar” snart kommer ut. Här beskrivs en mycket lömsk koppling mellan socker och tobak som jag aldrig tidigare stött på.
https://articles.mercola.com/sites/articles/archive/2016/12/11/gary-taubes-the-case-against-sugar.aspx?utm_source=dnl&utm_medium=email&utm_content=art1&utm_campaign=20161211Z2&et_cid=DM128220&et_rid=1792139795
Taubes bok har jag nu under bevakning.
Mercola om sockhttps://articles.mercola.com/sites/articles/archive/2016/12/11/gary-taubes-the-case-against-sugar.aspx?utm_source=dnl&utm_medium=email&utm_content=art1&utm_campaign=20161211Z2&et_cid=DM128220&et_rid=1792128052er.