Man har tidigare försökt rikta in sig på utbildning mot barnfetma, att barnen ska äta mindre och springa mer. Nu har man kommit på att man ska utbilda föräldrarna att påverka barnen till samma sak. Med det har man lyckats minska barnens BMI med 0,4 enheter. Det tycker man är ett bra resultat.
För en utomstående låter resultatet nästan omärkligt.
Jag tycker att man skulle prova att ge föräldrarna LCHF-kostråd i jämförelse, och se vad det kan ge.
Kanske något för Kostfonden? Fast Kostfonden har ju inte resurser att bekosta all viktig kostforskning.
Och ”Forskarna kommer fortsätta följa familjerna i fyra år.” Låter som en fyra års förbannelse. Jag tycker det är oetiskt, med tanke på resultatet hittills och vad vi nu vet om hur kroppen fungerar.
Tänk om någon hade gett min mor och mig LCHF-råd när jag var överviktig som tonåring på 80-talet. Då hade jag kanske sluppit alla år av plågsam hunger, motion som inte hjälpte, skuldkänslor, etc. Nu vet vetenskapen bättre och så ändå blir det så här.
Jag undrar om inte Karolinska Institutet (KI) gör bort sig igen?
…”Den standardbehandling mot övervikt och fetma som i dag finns inom vården handlar framförallt om att ge livsstilsråd, exempelvis rekommendationer om kost och fysisk aktivitet. Metoden som testats på föräldragrupper vid Karolinska Institutet har istället fokuserat mer på själva föräldraskapet. ”…
Visst är det något som passar Kostfonden. Men kanske finns det kvar universitet i Sverige som fortfarande kan finansiera oberoende forskning? Eller måste forskning idag vara lönsam pga av anslagsstrypningspolitik ? Sådan strypning är den bästa politiken läkemedelsföretag kan ha: För varje krona investerad i forskningsuppdrag man själv ritar fram (t.ex effekter av statin 1 eller statin 2) kan det bli tusentals kronor utdelning i form av bibehållen och ökad läkemedelsförsäljning. Och på andra sidan, för oss skattebetalare, blir det tvärtemot: Varje krona sparad på oberoende universitetsstöd idag kostar oss skattebetalare lika mycket som läkemedelsbolagen tjänar på sin investerade krona. Och det rör sig om många miljarder, per år.
Men med hjälp av Kostfonden kan vi medborgare stå upp och ta tillbaks det som våra ofta välmenande politiker tagit ifrån oss under åratals inflytande av lobbyister inköpta av läke- och livsmedelsindustri. ”Lobbyist”, typiskt lönande extraknäck för pensionerade politiker som lärt sig nästan alla ”bakvägar” i maktens tempel.
Ställ upp som månadsgivare och sprid ”budskapet” om möjligheterna att ta tillbaks oberoende forskning, så snart som möjligt! Och att skänka en slant till Kostfonden på högtidsdagar istf blommor eller cancerfonden bör bli naturligt eftersom kostfonden inte arbetar på att öka någon annans vinster än våra egna, i form av mindre sjukdom och mindre skattepengar till mediciner och kostsam vård . Bot istället för livstidsmedicinering alltså. Cancerforskning har ofta resulterat i nya och dyrare mediciner, trots att stora delar finansierats av de som skänkt pengarna. Cancerindustrin vet hur man planerar så att man tjänar pengar i mer än en ände. Och cancerfonden sa till Lars Bern att ”vi kan förlora vårt anseende ” om vi stöder kostforskning, när han som styrelseledamot föreslog det. Hos vilka skulle anseendet förloras? Dessvärre slopade riksdagen skatteavdrag för gåvor fr.o.m. januari 2016, straxt efter att kostfonden bildades.
Hjälp någon, statistik är inte min starka sida. Har jag förstått rätt? Jag släpper all diskussion huruvida BMI eller ISO-BMI är en bra måttstock på hälsa och håller mig till själva resultatet av studien. En femåring pojke med ISO-BMI 19,3 har fetma enligt de tabeller jag hittar på nätet. Samma barn har övervikt vid ISO-BMI 17,42 (båda dessa tal ska motsvara vuxenskalans 30 respektive 25). Så om man minskar BMI (det står inte ISO-BMI i artikeln) med 0,4 enheter så har man minskat från 30 till 29,6 dvs med 1,33 % under 6 månader. Eller från 19,3 till 18,9 ISO-BMI om vi utgår från att de syftar på ISO-BMI i artikeln. BMI anges som kg/längden i kvadrat. Den räknas lika för vuxna och barn, men gränsvärden är annorlunda.
– En 5-årig pojke som är 110 cm lång med ett ISO-BMI på 19,3 (motsvarar 30) väger 23,35 kg.
– Samma pojke väger med ett ISO BMI på 19,04 (motsvarar ett BMI på 29,6) 23,04 kg.
– Slutsatsen blir att pojken har tappat 300 gr under 6 månader – eller 50 gram/månad.
– Om de 0,4 enheterna gäller ISO BMI så har pojken gått ner från 19,3 till 18,9 dvs till 22,87 kg vilket motsvarar en viktnedgång på 481 gram under 6 mån, eller cirka 80 gr/månad.
-Om samma pojke ska ner till gränsen för normalviktig/överviktig dvs nå ett ISO-BMI på 17,42 så ska han tappa totalt 2,3 kg. Och det skulle ta mellan 29 och 46 månader beroende på om de där 0,4 enheterna avser BMI eller ISO BMI. Gissningsvis så ligger inte de barn som ingår i studien just på gränsen för fetma utan något över. Antag att de ligger på ett snitt av motsvarande 32 i BMI. Då kan vi nästan fördubbla tiden innan den stackars pojken ens är i gränslandet för normalviktig enligt vetenskapen.
Eller tänker jag helt fel??
Oavsett vad så blir man lite skrämd när man läser att samma forskare själv jämför med den traditionella behandlingen och konstaterar att den inte ger någon som helst effekt!!
Nog är föräldrautbildning viktigt. Har noterat att i princip varje gång jag ser ett tjockt barn med någon som ser ut att vara en förälder i närheten, då är föräldern också överviktig.
Det skulle vara intressant att få ta del av hur utbildningsprogrammet ser ut. Nånting säger mig att det är lite ”Viktväktigt”, d v s det är ok att äta skräp bara du äter lite skräp (och köp det gärna hos Viktväktarna.)
Tänk om någon kunde börja med att utbilda de som skall utbilda föräldrarna först, då kanske resultaten skulle lyfta sig från det knappt mätbara till riktigt tydliga hälsofördelar.
Och tänk om en grupp helt enkelt tog bort socker, vetemjöl och margarin helt och hållet. Så småningom lär nog de barnen att börja hoppa, springa och leka som normalviktiga barn gör.
Men det kräver ”sockerutbildning” av både forskare och föräldrar.
(Förbannade socker, att det skall vara så svårt att få folk att fatta att det gränsar till misshandel att ge barn kakor, glass, saft, bullar, läsk, godis och sånt råttgift (30 gram socker till en enkilos råtta ger den 50% chans att dö)).
Mina barn älskar hemmagjorda kakor och glass som på sin höjd sötats med en liten sked honung eller nån dadel eller annan frukt, och de gnäller aldrig om läsk eller supersött ”äckelgodis”.
Jösses Skrev:
Coop säljer en hel del skräpmat själva, inte minst sötsaker i lösvikt. För säkerhets skull så är godisboxarna precis innan mejeriprodukterna: mjölk, fil, yoghurt, smör, margarin (massor) och ägg. Dit går dom flesta, man måste passera godisboxarna. Inte nog med det, vid kassorna ska vuxna bli sugna på alla möjliga påsar med godis och chokladkakor.
Coop är inte längre så särskilt konsumentvänligt/medlemsvänligt. Jag handlar allt mindre på Coop.
Dessutom är dom mycket dyrare på allehanda varor. Vad mer, jo, dom har en massa medlemsförmåner typ hotellnätter, melodifestivaler, Skansenbesök, båtresor, allt möjligt. Med tanke på ”alla kostnader på kunden” så måste dom ju ha högre priser för att finansiera alla utflykter.
Det behövs ingen forskning om LCHF utan det är utbildning som saknas, om Kostfonden ägnade sig åt att informera istället skulle även små summor göra stor nytta,,,,,
@ Thomas Jansson:
Jag tror att du har helt rätt i detta!
@ 7 Thomas Jansson:
Jag tycker att det låter väldigt bra med jämförande studier på olika grader av kolhydratrestriktion för t1D. All viktig forskning är inte alls gjord.
Föräldrautbildning är helt meningslös om de utbildar i fel saker. Utfallet blir minimalt i viktminskningssyfte, men man skuldbelägger och traumatiserar på familj-/individnivå för något som egentligen är ett samhällsproblem med djupare strukturer än tesen om kalori ut och kalori in. De säger ju i avhandlingen att traditionell behandling inte ger något som helst resultat. Indirekt hör jag dem säga att de inte vet vad fetma beror på. Och det vore skönt att höra dem erkänna det i stället för denna pseudovetenskap.
Hej, vi vet inte varför vissa barn blir feta, andra inte, men om du som förälder kunde tygla ditt/dina barn lite bättre så tror vi att ditt feta barn i bästa fall kan tappa lite mindre än 0,5 kilo på sex månader.
Det enda intressanta med denna studie är att de ska följa upp resultaten i fyra år. Ökar, minskar eller stagnerar BMI-kurvan?
@ Annika Dahlqvist:
Det behövs ingen forskning. Wolfgang Lutz hade alla svar för 46 år sedan- Ännu har ingen forskning kunnat påvisa att han hade fel på någon punkt. Hans iakttagelser har bekräftats av Ulrike Gonder/Nicolai Wurm i en bok som tillägnats honom, ”Mehr Fett”, Systemed Verlag 2010.
@ Annika Dahlqvist:
Jag håller med dig om detta!
Det blir också alldeles för lätt för etablissemanget och vanligt LCHF-fientligt folk att avfärda LCHF som ovetenskapliga lekmannaidéer om man inte kan visa upp rigoröst forskningsstöd. Inte minst min egen omgivning avfärdar ofta LCHF med just dessa argument.
Kostfonden fyller en bra funktion i detta men skulle behöva än mer stöd.
Lars Henrik Skrev:
Det hör nog också till saken att man gärna låter sig imponeras av ny forskning framför gammal.
Lars Henrik Skrev:
Ja, vilket betyder att i den mån det kan behövas forskning så skall den handla om frågan om
Varför inte eftertryckligt belagd vetenskaplig information påverkar makthavande organ som Livsmedelsverket och dess motsvrigheter i Tyskland, England och USA. Det handlar alltså om socialpsykologi och tillämpad maktfilosofi, inte näringsvetenskap.
Vi vore mera betjänta av en relevant kommentar till Machiavelli snarare än fortsatt jonglerade med statistiska begrepp som kan riggas enligt önskemål och argumentatoriska behov.