Krönika av docent Göran Sjöberg
LCHF-myten
LCHF-rörelsen ifrågasätts nu i grunden i en ny bok, ”the LOW CARB MYTH”, skriven av Ari Whitten och Wade Smith, och det är en bok som med kraft ställer sig bakom den officiella förklaringen till vår nuvarande fetmaepidemi, dvs. att vi blir feta för att vi äter för mycket och rör på oss för lite. Dessutom hävdar de med självförtroende att LCHF nu är en ”officiellt död” teori i och med att de skrivit den här boken. Boken har en framtoning som jag inte förstår mig på. Varför låter man inte sakargumenten tala för sig själva? I boken finns en hel del intressanta sakargument mot LCHF. Men det kategoriska förhållningssättet som ständigt gör sig påmint gör att boken blir svår att ta på allvar, speciellt om man nu som jag själv är van vid ett mer vetenskapligt sansat språk.
Framför allt är bokens argument, och här råder verkligen ett högt tonläge, riktade mot Gary Taubes och hypotesen att det är våra hormoner, framför allt då insulinet, som kan ligga bakom den pågående fetmaepidemin. Eftersom kolhydraterna i maten och insulinet hänger så intimt ihop är detta i mina ögon en högst naturlig hypotes. Gary Taubes mer sansade syn på frågan sammanfattas ganska bra i följande intervju på en halvtimma med honom.
https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=VErPHQBG6gk
I grund och botten ifrågasätts hela den officiella överätningsdogmen av Gary Taubes och det har ständigt slagit mig sedan jag läste Gary Taubes bok, ”Good Calories & Bad Calories”, för nu snart sex år sedan, hur otroligt fast rotade vi alla verkar vara i just denna dogm där förklaringsmodellen är att vi blir feta för att vi äter för mycket och rör oss för lite. Det är denna modell som Gary Taubes gör upp med genom sin vetenskapliga journalistik. Jag har själv många gånger försökt få igång en diskussion kring denna grundläggande modell men detta har visat sig nästan helt omöjligt även bland människor som annars är så starkt engagerade i hälsofrågor. Överätningsmodellen tycks helt enkelt sitta så hårt att den inte ens går att ta upp till diskussion. Jag gör nu ändå ett nytt försök i denna krönika för att försöka få igång en vettig diskussion eftersom det är denna fråga boken, ”the LOW CARB MYTH”, i grunden handlar om.
När det gäller fetmaepidemin i världen så är den generella trenden att vi långsamt, snarare än helt plötsligt, går upp i vikt med åren och med kanske ett kilo per år för att sedan i sextioårsåldern med förskräckelse se på fettvalkarna i badrumsspegeln. Om man nu börjar fundera lite på denna långsamma viktökning och samtidigt ansluter sig till den officiella förklaringsmodellen att vi ätit för mycket är det lätt att räkna ut hur mycket vi i genomsnitt har ”ätit för mycket”. Om det rör sig om ett kilos viktökning per år är det förstås frågan om ungefär tre gram mat som vi ”överkonsumerar” varje dag; 3 gånger 365 blir ungefär 1000 gram eller i runda tal ett kilo.
Men om man sedan funderar det minsta på hur mycket dessa tre gram verkligen kan utgöra av den mängd mat vi normalt får i oss under en dag måste man ändå inse hur absurt lite dessa tre gram utgör på en tallrik. Det rör sig faktisk om betydligt mindre än en hundradel av en normal måltid – kanske en knivsudd mat. I mina ögon, och Gary Taubes, finns det därför bara inget förnuft i att tänka sig att människor med vett och vilja inte ens skulle vilja minska ned på sina portioner med denna lilla mängd mat för att på så sätt undvika dessa 30 kg extra. Har man insett detta är den officiella överätningshypotesen, åtminstone för mig, en gång för alla död som förklaringsmodell till vår nuvarande fetmaepidemi.
Då måste det finnas någon annan förklaring till varför vi långsamt går upp i vikt. Gary Taubes för som sagt fram hypotesen att det kan vara insulinet, som bevisligen är ett fettlagrande hormon, som bidrar och att mängden insulin också hänger samman med mängden kolhydrater i maten snarare än med någon överätning och det är denna hypotes som ifrågasätts i boken. Istället försvarar man dogmen om att vi äter för mycket och att vi luras till detta av en matindustri där ingenjörer gör allt för att smaken på maten ska bli så lockande som möjligt. Framför allt är det optimeringen av mängden fett och socker tillsammans med diverse smakämnen i färdigprodukter som gör att vi sedan hamnar i överätningsfällan. Det ligger förstås mycket i detta resonemang men detta förklarar knappast varför vi skulle begränsa oss till att äta knappt en procent ”för mycket”. Den bild som målas upp i boken är också snarare den där folk ständigt glufsar i sig och då talar vi knappast om några tre gram för mycket varje dag. Annars skulle överätning av en enda glass vara tillräcklig för en hel månads daglig överkonsumtion om tre gram och detta är knappast något som författarna hävdar.
Mellan raderna kan man därför läsa följande vanliga fördom. ”Man behöver ju bara titta sig runt för att se hur tjockisarna vräker i sig!” men med ett sådant synsätt är det underligt att folk så småningom inte kommer att väga hur mycket som helst. Säg att man istället för tre gram skulle äta 100 gram för mycket varje dag, och detta är ju ändå inte någon anmärkningsvärd stor mängd extra mat, borde man faktiskt öka i vikt med så där 30 kg per år eftersom överätningen nu är 30 gånger så stor, på tio år med 300 kg och på 30 år snarare med 900 kg istället för de 30 kg som vi normalt drabbas av.
Intressant är att sötsug inte ens nämns i boken. En sak är säker och det är att boken knappast riktar sig till oss som redan har hamnat i det metabola syndromet och sedan med hjälp av LCHF lyckats komma ur det och återfå vår hälsa och kanske till och med få en normal kroppshydda på kuppen.
Duktigt att orka läsa igenom en samling populariserade teorier utan grund!
Men tillväxthormonet insulin och Gary Taube står på fast mark tror jag.
Nedan länk till en mycket intressant studie som visar effekten av typisk USA-mat på fasteinsulin och viktökning. Prov och vikt på ca 3000 18-30-åringar jämfördes helt sonika med sju års intervall.
Både medelvikt och fasteinsulin ökade i takt under perioden.
Fasteinsulinet ökade 10-25% eller 17% i snitt över 7 år.
Jag minns att vissa stammar som levde utan raffinerade kolhydrater har lågt fasteinsulin hela livet, alltså ingen progressiv uppgång av fasteinsulin med åtföljande hälsominskning med sådan kost.
Att fasteinsulinet sänks med LCHF är i sig en indikation på att LCHF är bättre än standardkost. I testfallet hamnar efter 3 sjuårsperioder den lägsta gruppen på 30% högre insulin, med motsvarande riskökning för diabetes och kärlsjukdomar- t.ex förkalkningar- , medans gruppen med högst ökning av fasteinsulin då har nästan dubblat detta, med samma procentuella utveckling, uttryckt då i diabetes och allvarliga hjärtsjukdomar redan före 50 i snitt. Om högt insulin i sig även accelererar insulinresistensen kan en del nå betydligt högre långt tidigare.
Alla tänkande människor föredrar att bromsa en sådan utveckling om man får reda på att det går.
LCHF gör just detta och framstår för mig därför att vara en välutvecklad strategi att återvinna hälsan. Att skriva man anser denna enastående kost vara död vittnar om okunskap och förmätenhet utan gränser.
Jag lyckades dra i ”insulinbromsen” med LCHF trots att jag var 66 år och allvarligt kärlsjuk när jag provade. Mitt fasteinsulin låg på 7 efter två års LCHF. Har ingen aning om vad det var innan LCHF, utom att det var bra förkalkat både här och där. För USA-ungdomarna i studien gick fasteinsulinet från ca 11 -14 under sjuårsperioden. LCHF innebar alltså åtminstone för mig en rejäl inbromsning med tanke på att jag mycket väl kan ha legat på 20 innan LCHF. Tänker igen på experimenthunden med glömd insulinbehandling som därför fick ådrorna nedströms insulinkanylen helt förkalkade på någon månad.
https://aje.oxfordjournals.org/content/144/3/235.full.pdf
https://www.youtube.com/watch?v=JLz9Kf8AfZA
lyssna gärna i god tid på argumenten ett efter ett
jaha
jag tjatar: fakta finns och dessemellan spekulations-teori-möjlighter
jfr bakfotagångsteorierna – de 16.
https://www.popsci.com/sites/popsci.com/files/styles/medium_1x_/public/import/2013/images/2013/05/bipedalism.png?itok=OAENJXZS
Här bör huvudet hållas kallt.
Den evolutionsbiologiskt sunda manliga överkroppen ser inte ut så där.
som Whittens, eller så här:
https://nutritionandpersonaltraining.files.wordpress.com/2014/10/jay.jpg?w=620&h=865
den är nämligen obrukbar på savannen
utan så här
https://www.quotecollection.com/author-images/muhammad-ali-2.jpg
eller
https://www.gravyandbiscuits.com/world-champion-ingemar-ingo-johansson-dead-76/fp_1859139_world_champion_ingemar____ingo____johansson_is_dead/
har kvinnfolket på sidan synpunkter ?
LCHF- myt eller inte-det fungerar. I samband med cancerop och strålning-5 dgr i veckan i 5 veckor tappade jag 20 kg, gick ned till 45 och var endast skinn o ben ingen muskelmassa kvar
och totalt orkeslös. Kämpade i 3 år med att försöka gå upp i vikt. Fick sk näringsdryck -socker
bomber- svårt att få ned alldeles för söta. Ökade inte ett hekto ens. Efter all läsning här på
bloggen beslöt jag att endast äta strikt LCHF med ett minimum av kolhydrater – har aldrig gillat
sötsaker så det var inget problem. På 3 månader ökade jag 5 kg och muskelmassan började
komma tillbaka. Det funkar tydligen åt båda hållen. Den som behöver gå upp gör det och den
som behöver gå ned gör det. Det är tydligen så att kroppen strävar efter jämvikt och med rätt
näring händer det. Så ”myten” är som jag upplever det enda rätta för att må bra och finna den
vikt man bör ha.
Såg detta på NaturalSociety idag..
”Scientists Find This Key Factor May Contribute to Overeating — Oh, and since foods are loaded with sugar…”
https://naturalsociety.com/hormone-deficiency-contribute-to-overeating/?utm_source=Natural+Society&utm_campaign=18a2bdbd9c-Email_787_7_27_2015_4_Ways_Clean_Water_Anytime&utm_medium=email&utm_term=0_f20e6f9c84-18a2bdbd9c-324079941
@ stenB:
Intressant kommentar och referens tycker jag.
Boken ägnar mycket energi åt att tillbakavisa kolhydraternas roll när det gäller uppkomsten av insulinresistens och man hävdar att fettet i maten kanske till och med har större betydelse för själva uppkomsten. Själv har jag inte ’grävt’ i hur insulinresistens uppkommer men i boken finns intressanta resonemang kring detta och som jag själv har svårt att se igenom. Grundtesen är i boken att det är själva fetman i sig som ger upphov till insulinresistensen och en hel del talar uppenbarligen för denna hypotes. Frågan verkar som alltid vara vilket som är orsak och vilket som är resultatet – orsakar insulinresistensen fetman eller är det som författaren hävdar att fetman orsakar insulinresistensen?
Som jag har förstått det hela är det den oerhört komplexa insulinsignaleringen i cellmenbranen och i själva cellerna, och en signalering som gör att cellerna normalt kan tillgodogöra sig sockret i blodet, som har havererat på något sätt.
Mina egna funderingar kring detta just nu är att verkan av insulinet kanske kan vara på samma sätt som med verkan av psykofarmaka eller andra droger. Antalet receptorer på nervcellernas membran ökar i antal med nervmedicinerna när kroppen fysiologiskt anpassar sig på detta sätt till det ’gift’ som den utsätts för. Det är sedan tydligen oerhört svårt att få denna fysiologiska process att gå åt andra hållet och att alltså minska antalet receptorer då man tar bort medicinen eller drogen.
Gör man detta och tar bort ’giftet’ plötsligt drabbas nervsystemet av ’abstinens’ och kan då löpa amok vilket t.ex. drabbade Anna Linds mördare och denna ’nervabstinens’ verkar också vara inblandad i nästan vi alla så kallade vansinnesdåd vi läser om i tidningarna men som det talas väldigt lite om.
Vad vi talar om är i grunden den jämvikt, homeostas, som kroppen hela tiden försöker uppnå och det är kanske när den jämvikt är ’harmonisk’ som vi är som friskast. När vi blivit allvarligt sjuka eller t.ex. har drabbats av en kraftig övervikt ser jag detta som om vår naturliga och komplexa homeostas har havererat på något sätt som vi har väldigt svårt att förstå oss på i just dess komplexitet.
De flesta av oss tar därför lättast att ta till oss de enkla förklaringarna som att du blivit fet för att du ätit för mycket och rört dig för lite som är grundtemat i boken.
Docent Göran Skrev:
Frågan verkar som alltid vara vilket som är orsak och vilket som är resultatet – orsakar insulinresistensen fetman eller är det som författaren hävdar att fetman orsakar insulinresistensen?
Jag ogillar (det vedertagna) ordet ”insulinresistens”. Ett alternativ skulle kunna vara ”nedsatt insulinsvar”, detta tillåter flera mekanismer att ha betydelse.
Säg att 4% av Sveriges befolkning ”får” diabetes typ 2 och att 40% av samma befolkning är överviktig/fet. Välj andra siffror om de är mer relevanta.
Det är tämligen väl dokumenterat att 80% av nydiagnosticerade diabetiker typ 2 är överviktiga/feta.
Som mest 4/40 av överviktiga/feta diagnosticeras som diabetiker typ 2.
För mig känns det trovärdigt att diabetes typ 2 leder till övervikt/fetma snarare än tvärtom.
mvh / Erik Edlund
@ Docent Göran:
@ Erik Edlund / MatFrisk Blogg:
Har en Kinesisk studie på barn som faktisk visar motsatsen, nämligen att högt fasteinsulin kommer före övervikt, men motsatsen gäller inte!
424 5-åringar följdes upp under 5 år.
”The present study showed clearly that fasting plasma insulin in early childhood is an independent predictor of subsequent weight gain over a 5-year follow-up period in boys and girls in Da Qing children. This result was also demonstrated by another two indices of weight and obesity—BMI and WFH. By contrast, the weight in early childhood at 5 years old was not significantly correlated with fasting insulin, and was not an important predictor for the increase of fasting insulin levels in subsequent years.”
https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0127389#pone-0127389-t001
Att DB typ1 i stort sett magrar ihjäl utan insulin ger stöd åt att insulin har en direkt inverkan på viktökning, åt bägge hållen! Det borde räcka tycker jag.
Fasta reducerar fasteinsulinet vilket korrelerar med förbättrad insulinkänslighet enligt flertalet studier.
Finns det verkligen klara indikationer på att övervikt i sig ökar insulinresistens eller finns det bara teorier?
Det jag tycker är så himla konstigt är att potatis, ris, spannmål och majs har funkat fint fram till för ca 30 år sedan. Såg en föreläsning där man såg en explosion av fetman i USA för ca 30 år sedan.
Johan Skrev:
När LoFat och NoFat fick fäste ökade sockerinnehållet avsevärt för att kompensera för att maten annars smakade wellpapp. Fetter dämpar blodsockerstegring och även den effekten minskade av samma skäl.
Dessutom har raffineringen av maten gjort att de naturliga fibrerna, de som omger delar av vegetabiliska kolhydrater, klöses isär av tillverkningsprocessen och exponerar innehållet. Jämför med GI hos hela frukter och fruktjuice.
Mvh / Erik Edlund
Johan Skrev:
Ja – det är ett av huvudargumenten mot LCHF i boken tillsammans med det faktum att det finns folk som i huvudsak levt relativt hälsosamt på sådana livsmedel även om dessa befolkningar inte tillhörde de friskaste och framför allt inte i jämförelse med de jägar- och samlarbefolkningar som ännu inte börjat leva på jordbruk. Den berömde tandläkaren Weston Price som reste runt på 30-talet och vetenskapligt studerade hälsan hos de befolkningar som ännu inte hade drabbats av vårt socker och mjöl tycker jag ger ett fantastiskt intressant perspektiv på denna fråga du tar upp
Att vi är begivna på sötsaker och läskedrycker och att sötningsmedel adderas som ’smakförstärkare’ i nästan all mat och att detta har ökat dramatiskt under dessa 30 år tror jag själv med bl. a. Gary Taubes är det som har påverkat hur insulin utsöndras och att detta långsamt bidrar till att vi med åren lägger på oss den extra vikten och blir sjuka – insulinresistenta.
Grundfrågan som jag själv ser den, och som jag så gärna vill få upp till diskussion, är just att vi normalt går upp så långsamt i vikt och blir sjuka. Att ingen verkar vara intresserad av denna grundfråga, beror detta på att vi är så totalt ’indoktrinerade’ med att det är just ’överätningen’ som gör oss feta? Eller beror ’ointresset’ för frågan på att hela vår ämnesomsättning är så oerhört komplex att det går att hitta vilken förklaring som helst till så ’små’ förändringar – dvs viktökningen om tre gram per dag?
Förklaringen till fetman genom överätning är ju så oerhört enkel och därför ’tilltalande’ och vi vill så gärna ha just enkla förklaringar och det kanske är detta faktum som gör att de enkla förklaringarna blir så oemotståndlig. (Tänk bara på förklaringen till det faktum att solen går upp och ned varje dag.) Detta faktum är nog också förklaringen till att LCHF blivit så populär men främst beror nog detta på att LCHF verkar fungera för de flesta av oss som blivit sjuka och feta så varför skulle denna livsstil inte vara bra för att förhindra uppkomsten av sjukdom.
Dagens klavertramp levereras av ICA
https://www.ica.se/halsa/artiklar/halsoduellen-v-31-smor-vs-margarin/
Docent Göran Skrev:
Grundfrågan som jag själv ser den, och som jag så gärna vill få upp till diskussion, är just att vi normalt går upp så långsamt i vikt och blir sjuka.
Observationer på mig själv tyder på att kroppen har en avsevärd tröghet mot både upp- som nergång i kroppsmassa. Dit räknar jag inte variationer beroende på glykogen+vatten samt andra faktorer som påverkar vatteninnehållet i vävnaderna (natrium/salt, insulin och andra liknande faktorer)
Jag tror att våra kroppar kan ”slösa” bort väsentligt mer energi än det som finns i 3 gram kroppsmassa per dygn, men vissa hormoner, t.ex. insulin, kan åsidosätta denna egenviktkontroll. Följ länken under mitt namn så kommer du till något som berör, om ändå inte förklarar, detta.
Mvh / Erik Edlund
”the LOW CARB MYTH” vars huvudargument är ”att vi blir feta för att vi äter för mycket och rör på oss för lite” visar återigen, på att vissa är fast i kalorihypotesen (1 kalori in/ 1 kalori ut).
Jag vill bara påminna om att kalorihypotesen bara är användbart i slutna system (typ ångmaskin) och inte tillämpbar i människokroppen som är ett öppet och mycket, mycket mera komplext system, bara detta faktum gör att jag vill påstå att det är kalorihypotesen, vad som gäller funktionen i människokroppen, som är död, inte LCHF.
@ Johan:
Kanske den största boven är High Fructose Corn Syrup, HFCS…
t ex:
https://www.ur.se/Produkter/177341-Maten-som-gor-dig-fet-Sockerfallan
Erik Edlund / MatFrisk Blogg Skrev:
Ja, det tycks finnas en buffert för kroppens inbalansering till idealvikt. T.o.m. Rössner hade
uppfattat detta, han skrev om ”fjädring”. Men han tog inte hänsyn till det i sina praktiska
anvisningar. Vad händer med överskottsenergi, går den bort som värme eller i utsöndringar?
Människokroppen är oerhört komplicerad och när man studerar den finner man paradoxer:
Insulinresistens ger övervikt hos de flesta, men inte hos alla. Visst typ av fett är metabolt aktivt och ökande mängd av den fettypen ger ökad insulinresistens. Underhudsfettet, som bl a ger kvinnliga former, anses inaktivt metabolt sett. Det fett, som samlas inne i buken, runt våra inre organ däremot påverkar kroppen genom att producera en räcka substanser, som styr och ställer i kroppen. Detta fett bildas vid insulinresistens och påskyndar i sin tur insulinresistensen. Därför har båda lägren rätt.
Vi har också förstått att fruktos intar en särställning, det tas omhand av levern, liksom alkohol och ger vid övermått en förfettad lever. En förfettad lever har sämre känslighet för insulin, liksom en förfettad bukspottskörtel, varvid sockerregleringen blir allvarligt störd.
Lasse P Skrev:
Tack för denna påminnelse!
Ja – detta är faktiskt själva kärnpunkten!
Och det är denna kärnpunkt som huvuddelen av det medicinska etablissemanget, och speciellt de som befolkar näringsläran, på grund av en grundläggande inkompetens inom naturvetenskaperna helt enkelt inte har kunnat ta till sig och antagligen för att den alldeles för enkla överätningshypotesen då skulle falla platt till marken.
Gary Taubes, jag själv och jag misstänker även du själv (ditt inlägg tyder på detta) är skolade inom naturvetenskapen, fysiken/kemin, där termodynamiken är själva grunden och har också lättare att förstå oss på dessa grundläggande tankegångar än de som inte har studerat detta ämne ordentligt.
Det medicinska etablissemanget har tagit dock fasta på det termodynamiska faktum att energi är oförstörbar och använder sedan detta som ett ständig förklaring till vår övervikt och som sitt huvudargument för överätningshypotesen. Som du så väl påpekar kan detta faktum, att energin är oförstörbar, bara användas som en förklaring till viktförändringar i slutna system. Att de använder energins oförstörbarhet som själva förklaringen till vår fetmaepidemi är förstås själva kärnan i överätningshypotesen men när de gör detta visar de egentligen bara sin grundläggande okunnighet om termodynamik.
När de därför anklagar oss för att bara inte förstå att ’energin är oförstörbar’ bekräftar detta för mig bara att de själva tillhör ett ’B-lag’ inom naturvetenskapen men detta är en insikt som de knappast tar till sig – det vore bättre om de erkände att det i grund och botten är tro de håller på med.
För mig är, som jag alltid påpekar, LCHF vetenskap.
piltson Skrev:
All metabolism, såväl nödvändig som ”slöseri”, resulterar alltid i förluster i form av värme. Slutresultatet blir till största delen koldioxid och vatten som vi andas ut via lungorna och avger som vattenånga och någon form av svett. Följ länken under mitt namn för att se en diskussion om vart fettet tar vägen.
Varje deciliter vatten som vi avger i form av vattenånga tar med sig minst 53,9 kcal värmeenergi. Det är alltså inte fråga om rinnande svett, det är ett oerhört mindre effektivt kylmedium.
Om vi vill slippa undan t.ex. 10 gram fettväv per dygn måste antingen vi aktivera oss eller tillåta kroppen att slösa motsvarande mindre än den värmeökning som gör att vi ”torrsvettas” mindre än två extra deciliter.
mvh / Erik Edlund
Erik Edlund / MatFrisk Blogg Skrev:
Precis! Väl påpekat!
Det är just detta det hela handlar om när vi diskuterar våra kroppar som ’öppna termodynamiska system’ och som Lasse P. påminde oss om.
Erling Skrev:
En paradox är en bristande överensstämmelse mellan fakta och förklaring. När det uppkommer en paradox är det alltid förklaringsmodellen som måste justeras.
mvh Erik Edlund
Erling Skrev:
Intressant synpunkt detta också.
Vad jag själv ser som den största faran är att vi så gärna vill ha de enkla förklaringarna, ’the one-liners’, och sedan tenderar att själva bli kategoriska. Detta förhållningssätt strider mot den vetenskapliga grundtanken om hypoteser. I den aktuella boken är det just detta kategoriska förhållningssätt som gör att den tappar det mesta av sitt värde i mina ögon.
Roligt att diskussionen om ’sakfrågorna’, dvs. överätningshypotesen, kommit igång här.
🙂
Docent Göran Skrev:
Antagligen rör vi på oss mindre ju äldre vi blir. Ett barn kan ju inte sitta still. Ju äldre man blir ju bekvämare blir man. Sen finns det äldre som springer och tränar också. Men de är ju sällan feta.
Erik Edlund / MatFrisk Blogg Skrev:
Ja, man måste fördjupa sitt kunnande och dessutom vara ödmjuk och sökande. Ingen människa, hur påläst och erfaren hen än är, har den ultimata lösningen.
Göran, jag är skolad i en helt annan sfär och har bara grundläggande kunskaper i ditt gebit och har förmodligen en bra bit kvar till tills jag ens är i närheten av din kunskapsnivå, det jag kan tänka mig är en gemensam beröringspunkt är vilja och nyfikenhet över att kunna förstå och att lära sig mera om saker och ting, framförallt för att få en förklaringsmodell som stämmer med egna erfarenheter, och du är definitivt en av de inspirationskällor som gjort det intressant för mig att vilja forsätta att lära mig mer i ämnet, och jag tror även att man, för att förstå perspektivet, kan jämföra människokroppen med universum, vi utvecklar och bekräftar/förändrar vår kunskapsbank, i respektive ämne, allt eftersom teknik och annan utveckling går framåt, men ju mer vi lär oss, desto mer begriper vi att vi inte kan.
Så för sjutton Göran, fortsätt att skriva inlägg och krönikor, för det berikar mitt liv iallafall.
Johan Skrev:
Jodå – så är det!
Själv har jag motionerat regelbundet 2 – 3 gånger i veckan under mitt snart 70-åriga liv vilket inte hindrade mig att plussa på 20 kg med åren. Jag led dock inte av dessa extra kilon men ett faktum är att de ’trillade bort’ på något år när jag satsat på strikt LCHF för att bli frisk. LCHF gör en i första hand frisk och många tappar också en del av sin övervikt. Att jag nu kan slå mitt gräs på tomten med min lie tror jag framför allt beror på att jag återfått min hälsa och fysiska energi med hjälp av LCHF.
Själv tror jag bara inte på den enkla förklaringsmodellen att man äter för mycket och springer för lite och därför blir fet och sedan sjuk. För mig finns det bara ingen vetenskap bakom denna modell. Jag tror att man man långsamt blir sjuk och fet när vår komplexa metabolism alltmer havererar med vår kolhydratstinna kost. Mycket talar för det men det finns som sagt en fara i att även vi LCHF-are blir kategoriska i vår förklaringsmodell.
Att det är förbaskat nyttigt att röra på sig tvivlar jag dock inte ett ögonblick på men knappast som förklaring till våra vikt. Hos Taubes läste jag om danska experiment man gjorde med tjockisar som fick springa ett stort antal martonlopp under något år men viktminskningen som man noterade var tydligen väldigt blygsam – knappt något kilo om jag nu kommer ihåg saken rätt.
@ Johan: Att vi rör oss mindre gäller nog alla åldrar rakt av och inte bara äldre, titta er omkring i vardagen särskilt nu när folket är lite lättare klädda så ser ni pösmagar överallt i alla åldrar.
Pösmage vid 30 redan vart tror ni detta slutar? Och folk som vankar som ankor blir bara mer och mer vanligt, finns inga leder i världen som pallar med denna övervikt. Men fina kunder till vår vårdapparat det blir folket allt. Och lönsamma för alla pillerhandlare mfl. För cirkusen måste ju hållas igång, hur skulle det se ut annars?
En relevant fråga kan jag tycka är om det skulle kunna finnas annat i vår miljö som har påverkat oss så vi är mer känsliga för kolhydrater nu för tiden.
Rent spontant det här med cellmembran och att de störs av t.e.x. elektromagnetiska fält e.t.c.
Det ska visst vara klart att så är fallet och vad jag kan minnas så fick cellerna svårare ta in kalcium m.m.
Jag kan inte direkt nu ange någon källa.
Någon som kan tillföra något här?
@ Dennis:
Att det byggs upp elektriska potentialer över cellväggar med hjälp av olika koncentrationer av positiva joner, t.ex. kalciumjoner men kanske främst natrium och kalium, och speciellt i nervcellernas väggar är fysiologiska fakta. Som alltid är det intrikata balanser det är frågan om och att kraftig extern elektromagnetism kan påverka dessa balanser är inte orimligt. Att det finns ett ointresse för att forska i detta från t.ex. mobiltelefontillverkare och elbolag är också logiskt.
Mercola skriver en hel del kring detta. På en av hans senaste trådar råder han t.ex. kvinnor att inte använda sin BH som förvaringsplats för mobilen. Han har ofta referenser som underbygger hans råd.
Själv känner jag mig ambivalent i denna fråga om hur vi kan påverkas av elektromagnetiska fält. Som vanligt har vi en stark tendens att bli kategoriska i förklaringar till ohälsa och detta gäller framför allt hela sjukvården. Har man själv blivit övertygad om att man är allergisk mot elektriska fält så är det också svårt för utomstående att ifrågasätta denna övertygelse. Jag undrar förresten om elektriker drabbas mer av ohälsa än andra yrkesgrupper.
Att det finns mängder av miljöfaktorer som påverkar oss negativt råder det knappast någon tvekan om men de giftiga ämnen som vi får i oss med maten tror jag är det som vi ska vara mest vaksamma mot. Som vanligt är det frågan om hur mycket vi tål av de olika miljögifter vi utsätts för och själv har jag blivit alltmer försiktig med åren speciellt sedan jag insåg att margarinet med sina transfetter allvarligt skadar vår metabolism efter att personligen fått betala ett mycket högt pris för min tidigare naivitet i förhållande till den ’godkända’ maten.
Docent Göran Skrev:
Då våra celler innehåller och omges av 0,9% saltlösning är vi något elektriskt ledande vilket lätt kan konstateras av den som greppar i en tillräckligt ”högspänd” elkabel.
Samtidigt fungerar vårt yttre kroppslager, några få millimeter, som en Faradays bur som avleder en betydande del av diffus ”elektrosmog” ungefär som att en tjockplåtad bil skyddar sina passagerare mot åsknedslag (fast inte lika effektivt).
Självklart påverkas vi av starka elektriska fält, särskilt de som varierar snabbt, men frågan är hur många som tillbringar tillräckligt lång tid i sådana miljöer för att ta skada.
Mvh / Erik Edlund
@ Göran:
Elektriker arbetar till största delen under spänningslöst tillstånd.
Hur vi tål fälten är givetvis kopplat till hur höga dom är och även dosrelaterat.
Har för mig att lokförare hade en förhöjd förekomst av hjärntumörer men det är bara 16Hz här.
Allt mer verkar peka åt att frekvensen eller flankernas stig och falltider spelar roll.
Som vanligt när det gäller gränsvärden så är de satta till vad som behövs för tekniken.
Ett annat exempel är att när gränsvärden kom för bequerel i älg så var det 500 bequerel som gällde men det kasserades för mycket älg tyckte de så den höjdes till 1500 becquerel cesium per kilo kött.
Samma med mobiltelefoner. Den effekt som krävs för att sända/ta mot ett samtal är vad som gäller som gränsvärde.
Har någon/några av er funderat i banorna, strålning från mobiltelefoner kontra skador på mitokondrierna?
Nån som vet?
@ Lasse P:
Tack för uppmuntran i ditt förra inlägg!
Att kortvågig elektromagnetisk strålning (EM) , i mm- eller cm-området, som det är frågan om i mobiltelefoner och mikrovågsugnar har en uppvärmningseffekt på allt organiskt material är väl känt. Det är därför mikrovågsugnar är skärmade så att ingen strålning ska tränga ut och skada oss. Skärmningseffekten i ugnen uppstår eftersom EM reflekteras på metallytor och kan därför stängas inne i ugnen om insidan på ugnen är metallisk.
Skador som uppkommer vid uppvärmningen beror framför allt på att våra proteiner börjar skadas då de blir upphettade till temperaturer strax över 40 grader. Det är själva värmerörelsen som ökar med temperaturen och som gör att de känsliga s.k.vätebindningarna som ansvarar för hur den intrikata veckningarna och strukturen hos proteinerna kommer till stånd och dessa bindningar bindningar klarar helt enkelt inte de kraftiga molekylsvängningarna som blir allt större ju högre temperaturen blir. För övrigt är dess svängningar grunden inom termodynamiken – temperatur och värmerörelse hos atomer och molekyler är identiska – temperatur ÄR värmerörelse och ingenting annat.
Även om elektromagnetism är långt ifrån mitt eget forskningsområde tror jag mig förstå att uppvärmningseffekten framför allt uppstår på grund av EM’s växelverkan med vattenmolekyler som är elektriskt polariserade och som därför svänger i takt med EM. Orsaken till uppvärmningen är då den ökade molekylrörelsen som uppstår. Dessutom är inträngningen av EM vara i samma storleksordning som själva våglängden. Radiokommunikation med u-båtar, t.ex., sker därför med långa radiovågor (hundratals meter) och som inte ’sugs upp’ i ytvattnet.
Kvantfysiken har lärt oss att energin i EM levereras i ’energipaket’ där energin i varje paket blir större ju kortare våglängden är och vid kortare våglängder som i solens ultravioletta ljus eller vid radioaktiv strålning kan därför direkta skador uppstå på våra proteiner och alltså inte via själva uppvärmningseffekten genom vattenmolekylerna. Det är detta fenomen som används vid radioaktiva strålningsbehandlingar av cancer. Problemet är här att alla celler som träffas av strålningen, även våra normala, skadas och dör och dessa skador gynnar sedan cancern, framför allt på grund av den inflammatoriska effekten som samtidigt uppkommer om jag nu förstått Seyfried rätt och här kommer framför allt skadorna på mitokondrierna in i bilden.
Ja – det här var kanske en lite väl teknisk utvikning för ’nyfikna’ med anledning av din direkta fråga.
Och som vanligt blir allting väldigt komplext när man börjar bena i det hela. Det är därför jag själv har så svårt för alla kategoriska uttalanden om orsakerna till våra sjukdomar och behandlingar – de må vara de officiella eller de alternativa behandlingarna. Den här boken som krönikan handlar om är ett typexempel på den attityd som jag har så svårt för.
När de gäller de alternativa behandlingarna, LCHF t.ex. och som jag själv gillar för att de normalt inte skadar oss till skillnad mot de flesta behandlingar inom ’skolmedicinen’ , ser jag tyvärr en klar tendens till kategoriska påståenden grundade på fantasifulla fysiska förklaringar som är helt främmande för mig själv. Då blir det ofta frågan om ännu mer tro än den som genomsyrar skolmedicinen och alternativmedicinen tror jag skulle därför må väldigt bra om man försökte undvika alla spekulativa förklaringsmodeller som strider mot eller klart missuppfattat den grundläggande fysiken och kemin.
Jag gillar Mercolas blog skarpt men där hittar jag tyvärr också en hel del av denna fantasifulla vara och trovärdigheten hos alternativmedcinen minskar i mina ögon tyvärr i takt med att fantasifullheten i förklaringsmodellerna ökar. Men som jag själv och Annika brukar hävda så är det ju knappast något fel att testa en ofarlig behandling även om man då riskerar att bli av med lite pengar onödan men dessa är ju ändå småpotatis mot de katastrofalt stora summor, som till liten nytta, försvinner i gapet på läkemedelsbolagen och för övrigt hela sjukvårdsindustrin.
@ Docent Göran:
Om jag inte missminner mig så beror väl värmealstringen på friktionen mellan molekylerna som sätts i svängning av strålkällan samt effekten på denna.
Docent Göran Skrev:
Instämmer till 100 %!
Lasse P Skrev:
Värme är den sammanlagda effekten av enskilda molekylers (måttliga) rörelser.
När du sätter fingret på en het spis är det spisplattans starkt vibrerande molekyler som försöker, och lyckas, speeda upp hudens molekyler. Det som då händer är bland annat samma som när du tillagar kött, proteinerna denatureras (tappar formen), faller isär.
Värme är, kort sagt, molekylrörelser. Hur de genereras varierar från fall till fall. Friktion är en variant, men knappast av stor betydelse i människokroppen.
mvh / Erik Edlund
Erik Edlund / MatFrisk Blogg Skrev:
Du verkar ha studerat termodynamik!
Det är precis detta exempel jag har använt när jag undervisat mina studenter.
För övrigt är termodynamiken ett oerhört fascinerande ämne när man börjar ’bena i frågan’. Det är som vanligt lätt att hamna på väldigt djupa filosofiska vatten förstås men detta har vi bestämt oss för att vi ska avstå ifrån här hos Annika även om det kan vara väldigt frestande för många.
@ Docent Göran:
Ja…det var ju inte detta ämne som skulle diskuteras i denna tråd, men det är så förbaskat lätt att det driver iväg på sidospår när det finns så mycket som är intressant.
För att återgå till ämnet. Varför är det så svårt för en del högutbildade och intelligenta personer att ändra synsätt allt eftersom nya rön och forskningsresultat kommer i dagen? Jag menar att det vore ju skillnad om nya rön och resultat endast bekräftar tidigare resultat, då vore ju problematiken ur världen.
Vad är det som gör att dessa inte kritiskt granskar sig själva, jag menar att de resultat som dom bildar sin uppfattning på (som i ovan nämnda bok) motsägs ju av andra, även de högutbildade och intelligenta personer, så det måste ju vara någon form av psykologiska parametrar, typ prestige, ovilja, lojalitet m.m, som sätter käppar i hjulet.
Teknik, Fysik, Biologi i all ära, men det svåraste att greppa och förstå, måste vara mänsklighetens psyke.
Uppvärmning p.g.a. elektromagnetisk strålning är nog bara en del i det hela men också vad mobilindustrin endast vill ta fasta på.
Ska avsluta mina egna inlägg i ämnet med den här länken.
https://www2.msf.lu.se/b-persson/016-2008_NMT_föreläsning_2_MW_effekter.pdf
Godförmiddag!
Mina tankar har kretsat kring det inlägg jag skrivit tidigare, varför det finns olika förhållningssätt till det metabola syndromet och synsätt på vad som kommer först, övervikt eller diabetes och vilket som ger vad. Jag drog mig tillminnes en artikel jag läst tidigare och som fick mig att tänka på Osteocalcin som skulle kunna vara en slags felande länk i sammanhanget.
Kort så är Osteocalcin ett hormon som bildas i skelettet som i sin tur stimulerar bukspottkörtens produktionen av insulin samt produktion av fettceller, det påverkar även cellernas insulinkänslighet.
Det har visat sig att överviktiga har lägre halter av osteocalcin i blodet och i djurförsök där man slagit ut den gen som styr produktionen av Osteocalcin samtidigt fann följande fenomen, trots att syftet med försöket var ett annat.
Ökad bukfetma
Ökad blodglukos
Ökade triglycerider
Minskat insulin
Kort sagt, samma symtom som hos diabetiker. Då man tillsatte Osteocalcin, försvann symtomen.
Då Osteocalcin även påverkar hemoglobinets förmåga att binda socker till sig, så dök en del funderingar upp: Tänk om det finns diagnosticerade diabetiker som i själva verket lider av Osteocalcinbrist? Tänk om övervikt, till viss del, kan bero på Osteocalcinbrist?
Tänk om insulinresistens i själva verket beror på Osteocalcinets förmåga att påverka cellernas insulinkänslighet?
Skelettet, där ovan nämda hormon härstammar ifrån har på senare tid visat sig vara en mycket större källa till saker som påverkar, och även samverkar med, funktionerna i våra kroppar än vad man någonsin kunnat ana.
Forskning pågår och jag ser med tillförsikt fram mot de resultat som förhoppningsvis kommer snart.
De resultat som hittills faktiskt kunna påvisats, har i allafall gett mig en insikt i att man inte skall vara så kategoriskt inskränkt i sitt tänkande, att man stänger sitt sinne inför nya upptäckter.
@ Lasse P:
Strålande! Tack för pinfärskt kunskapsbildande. Verkligen något att fördjupa sig i. Jag hittade några länkar som bekräftar det du säger och öppnar dörrar till en ökad förståelse för vår metabolism.
https://www.westonaprice.org/blogs/cmasterjohn/undercarboxylated-osteocalcin-marker-of-vitamin-k-deficiency-or-booster-of-insulin-signaling-and-testosterone/
https://advances.nutrition.org/content/3/2/149.full
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2797959/
Lasse P
Jag tycker nog att dina inlägg på den här tråden kanske har varit de mest intressanta för mig.
Lasse P Skrev:
Jo – termodynamiken är faktiskt central när det gäller att förstå de myter som härjar i samhället kring fetman och det är ju okunskapen kring denna termodynamik (kring öppna och slutna system) som utgör den bräckliga grund på vilken det medicinska etablissemanget grundar hela sin TRO på att överätning är själva orsaken till vår fetma. Däremot är det knappast läge att här hos Annika gräva ned sig i alla filosofiska subtiliteter kring definitionerna av de grundläggande begreppen som används inom termodynamiken. Då är det lätt att börja ifrågasätta all grundläggande fysik och kemi. Själv tycker jag att detta är ett oerhört spännande område men försöker själv ändå avhålla mig från området så gott det nu går.
Lasse P Skrev:
Intressanta observationer kring ett hormon, Osteocalcin, som jag faktiskt inte kände till.
Faktum är att vi egentligen vet väldigt lite om hur växelverkan mellan olika hormoner, enzymer och stora proteiner fungerar i vår oerhört komplexa fysiologi där vår mat och våra tarmbakterier klart ingår. Vad vi kan vara väldigt säkra på är att en lokal påverkan någonstans i detta komplexa system också påverkar alla övriga processer hela det övriga systemet men i varierande grad och på ett sätt som vi ofta har väldigt små kunskaper om. Det är detta som är svårigheten i ’kråksången’. Komplexiteten i denna växelverkan är helt enkelt nästan obegripligt svår att greppa och det är när jag insett detta som jag har blivit så allergisk mot alla kategoriska påståenden kring vår metabolism och inte minst de som framförs i den här boken.
@ 40 Lasse P:
Men i metabola syndromet och diabetes 2 är ju inte insulinet lågt, utan högt, pga insulinresistensen.
Det är vid högt insulin som det sker fettinlagring och bukfetma utvecklas.
Vid insulinbristdiabetes, typ 1, blir patienten snarast mager av insulinbristen.
@ Annika Dahlqvist:
Jo visst, men det jag försöker förmedla, är att man kanske måste inse att det finns faktorer som påverkar vår kropp på, hittills, inte tillräckligt klarlagda sätt, precis som Göran skrev i sitt förra inlägg.
Man kanske kan bli överviktig på flera, än i dag kända sätt, men den kunskap vi har idag, säger att ”gängse förklaringsmodell gäller” Dessa modeller upplever jag, för vissa, är huggna i sten och ödmjukheten och vilja att vara förändringsbenägen saknas.
Precis som med diabetes så kanske man blir diagnosticerad med en sjukdom, därför de allra flesta parametrarna för detta har infriats, behandling fungerar, men grundorsaken kan vara en annan.
Du själv har väl genom egna erfarenheter, som inte stämt med rådande förklaringsmodeller, upptäckt principen för LCHF.
Jag kunde, redan i slutet på 80-talet, inte för mitt liv begripa varför jag gick ner i vikt under storhelger som Jul,Påsk och Midsommar då jag åt fettbemängd mat som en galning, för att sedan gå upp igen under normalveckorna, då jag åt ”hälsosamt”.
Jag är oxå Sundsvallsbo och har varit på en föreläsning med dig på Campus/Västermalm för ett antal år sedan och det var då ”poletten” ramlade ner.
Jag berättade detta för min tidigare svärfar. som höll på med grisuppfödning i mindre skala då.
Han sa:
Va fan tror du jag föder upp mina grisar på då?……skolmat! Fullt med kolhydrater och annat skit!
Jag kunde inte annat än skratta och tänkte: Nu ska jag jämföra mig med en gris oxå.
Men för att vara allvarlig, metabolismen hos grisar skiljer sig inte nämnvärt från våran och när sedan eftertanken infunnit sig, insåg jag hur inihelvete rätt du hade.
Jag har försökt vara nyfiken och har med öppet sinne läst och lyssnat på olika, sakkunniga i ämnet, bara för att bli mer förvirrad, men då jag snubblade över en artikel som handlade om ”Skelettets roll i metabolismen” stabiliserade sig hjärnrotationen och Alltärintealltidsommantror-bromsen infann sig, då jag något år sedan läste en artikel av Ulf H Lerner, (Prof. i Molekylär Parodontologi vid Umeå universitet), som handlade om ”Skelettet som ett hormonproducerande organ med betydelse för energimetabolism och fosfatutsöndring”, vaknade mitt intresse på allvar.
Jag tyckte att Görans ovanstående krönika, stämde väl med mina egna funderingar och fick för mig att om jag skjuter in en flik om Osteokalcin, så kanske någon/några andra har mer kunskap på området och skulle kunna tillföra mer information. Om inte annat för att utveckla eller avföra……eller kanske väcka ”Alltärintealltidsommantror-funderingar”.
@ 44 Lasse P:
Ja allt är absolut inte alltid som man tror. Jag tyckte bara att det var värt ett påpekande, att insulinet brukar vara högt och inte lågt hos de insulinresistenta.
@ Lasse P:
När det gäller diabetes finns det väl knappast någon ’tänkande’ människa bland oss som är intresserade som inte inser att om vi avstår från de kolhydrater som höjer blodsockerhalten mår en diabetiker bättre och kan minska ned på sin medicinering. Alldeles nyss ringde en barndomsvän och berättade att han och hans fru båda hade blivit diabetiker, men han var inte intresserad när jag berättade att min fru inte behövde några mediciner då vi inte åt några kolhydrater.
De flesta verkar vara överens om att det i grunden handlar om att våra celler med åren blivit alltmer insulinresistenta och att det är därför betacellerna i bukspottskörteln producerar alltmer insulin, som Annika påpekar, tills de inte orkar producera mer insulin och det är då man har blivit sockersjuk och behöver medicin om man nu inte bestämmer sig för att satsa på LCHF istället och vända på sjukdomsförloppet.
Lasse P Skrev:
Exakt så har jag själv upplevt det hela.
Och vad det gäller diabetes så vändes hela min ’enkla’ förklaringsmodell upp och ned då jag lyssnade till diabetesforskaren Professor Ungers föreläsning och då insåg jag inte minst hur oerhört komplext detta med diabetes är. Hos hans förklaringar tycker jag det finns en bra förklaringslogik trots allt.
https://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=VjQkqFSdDOc
Dr Malcolm Kendrick som har en blog som är en av mina favoriter har just nu en tråd som handlar om de nya kolesterolsänkande medlen som är på gång när patenten på statinpreparaten nu gått ut. Framför allt diskuteras risken för diabetes med dessa nya preparat – ruskig läsning!
https://drmalcolmkendrick.org/2015/07/28/a-tale-of-mice-and-men/#comments
Den medicinska världen framstår som alltmer korrupt ju mer man använder sin nyfikenhet. Fördelen med kunskapen man får är förstås att man kan undvika de största minfälten i denna korrupta miljö. Som diabetiker kan man undvika att bli blind och att få benen amputerade och det är ju inte så illa. Om man undviker alla kolesterolsänkande preparat slipper man bli muskelförtvinad och dement och det är heller inte så tokigt. Nackdelen med nyfikenheten är att man förlorar sin tidigare naiva TRO, som de flesta människor verkar ha, på att medicin är en god kraft i samhället och istället att den framstår som en alltmer diabolisk verksamhet.
Det är faktiskt hemskt att förlora sin tro på det goda i samhället!
Docent Göran Skrev:
Jo… – Göran – men måhända kan det vara en tröst att veta – att när Wi vet mycket – så vet Wi att Wi vet just ingenting om någonting.
@ Docent Göran:
När det gäller LCHF:s undergörande inverkan för diabetiker, hyser jag inga tvivel.
Över att LCHF är en ofarlig kost för ickediabetiker betvivlar jag inte heller.
Det jag känner sorg över, är hur hårt det motarbetas från en del håll och boken är ju ett bra exempel på det. Jag talade så sent som i Måndags med en vän som, begåvats med en ordentlig kula, då han var i färd med att ge sig ut på en cykeltur tillsammans med sin fru. Vi samspråkade en stund och jag sa att ”Ni måste lägga om kosten oxå, för enbart motion är föga effektivt” varefter jag berättade om principen bakom LCHF, ”Jamen, Vi har alltid ätit som vi gör och vi har ju inte blivit sjuka hittills, LCHF är väl för diabetiker?” Jag tänkte bara ”suck”!
Jag skriver detta som komplement till din historia för att visa att det är oerhört vanligt, att folk är intresserade och måna om sin hälsa men samtidigt inte.
I din andra del nämner du den medicinska världen, jag skulle vilja korrigera till den ”medicinska industrin” där omsorg om aktieägare och riskkapitalinvesterare har prio 1.
I böckerna ”Sjuka pengar” och ”Piller och profiter”, skrivna av Peter Rost resp John Virapen som båda har haft höga befattningar i Pfizer resp. Eli Lilly, beskrivs den djupa omoral som genomsyrar läkemedelsindustrin, tror ni att det är en tillfällighet att man nu vill introducera nya läkemedel mot kolesterol när gamla patent går ut? Icke.
”the LOW CARB MYTH” skulle ju kunna ses som ett oskyldigt sätt att vidmakthålla den djupt inrotade skrämselpropaganda som människor har fått sig itutade ända sedan Ancel Keys storhetstid och som är oerhört gynnsamt för ”Big Pharma”.
Är det fortfarande någon som fortfarande tror att WHO inte handlade under påtryckning från ”Big Pharma” under Svinflunsan, när det sedan visade sig att, jag tror att det var åtta av tolv delegater i beslutskommittén hade kopplingar till läkemedelsindustrin och åtskilliga miljarder dollar kom i rullning pga pandemiavtal med länder världen över. Det var visst patent som var på väg att gå ut här oxå men om det har jag inga konkreta uppgifter just nu.
Nu vart det en utsvävning igen…f-låt.
Lasse P Skrev:
Ärligt talat tror jag inte att det är så många som egentligen bryr sig.
Det är nog först sedan man upplevt något speciellt hälsoproblem som det överhuvud taget finns någon anledning att börja bli intresserad. Trots detta är det många som istället för att bli intresserade går till vårdcentralen och då inbillar sig att man där jobbar för att man ska bli ’botad’ medan hela denna apparat egentligen bara är en förlängd arm till läkemedelsindustrin.
När jag för två år sedan uppsökte vårdcentralen på grund av min kärlkramp och träffade en ’hjärtspecialist’ och talade om att jag inte var intresserad av några mediciner så blev han helt ställd och frågade: ”Vad vill du att jag ska göra?” Efter en stund kom han själv på svaret; en remiss till sjukhuset. Även på sjukhuset strålade ointresset för några grundläggande orsakerna och man skrev istället glatt ut 5 mediciner, enligt ’guide-lines’, men som man redan innan mitt besök visste att jag inte skulle hämta ut – oförskämt egentligen när man tänker efter.
Jag var då åter tvungen att lösa mina hälsoproblem själv genom egen forskning och kom fram till att E-vitamin i höga doser kunde hjälpa mot kärlkrampen. Jag har inga problem med kärlkrampen nu och inbillar mig att detta beror just på de E-vitaminer jag nu tar men detta kan ju också vara ren inbillning men känner man sig frisk så gör man. Och efter att nu ha varit ute i flera timmar på tomten och slagit gräs med lie som är ett ganska tufft jobb har jag heller inga känningar. I övermorgon ska jag dessutom vara med på en ängsslåtter med lie och är inte orolig för för få några problem med kärlkramp då heller.
@ Docent Göran:
Jag läste någonstans att ”Det är den schizofrene som är frisk i ett sjukt samhälle” vilket får mig att tänka på LCHF:are som försöker hålla sig frisk i ett sjukt samhälle.
Jag har själv haft cancer (-79) med vilket jag fick utomordentligt bra hjälp (jag vart opererad 4 dagar efter att min företagsläkare skickat remiss) min sambo drabbades 2008 ( hon fick vänta tre månader efter att remissen skickats innan hon vart kallad på mammografi) och nu fick vi mer eller mindre bråka oss till undersökningar och vård samt själva lära oss hur problemet skulle tacklas, något som Otto Warburg hade klart för sig redan på 20-talet (han fick nobelpris 1931).
Jag känner att mycket ”gammal” kunskap gått förlorad med tiden, bara för att ersättas av dyra, kemiska preparat som i en del fall kanske orsakar mer skada än nytta. Hur har det blivit så?
Som tur är så börjar gammal kunskap ”återupptäckas”, förmodligen till ”etablissemangets” stora förtret.
Samtidigt var det roligt att läsa att du kan hålla din kärlkramp i ”herrans tukt och förmaning” på egen väg, det är nog så det måste gå till…tyvärr så förlitar sig många på sk expertis.
( En expert är en person som lär sig allt mer inom ett allt snävare område, till slut kan han allt om ingenting.) 🙂
@ Annika Dahlqvist:
Undersöker man regelmässigt om insulinhalten är hög, vid misstanke om diabetes?
Kontrollerar man det genom att mäta c-peptid, eller finns det andra metoder?
Är det alltid så att bukspottkörteln producerar mer insulin för att kompensera för insulinresistens eller kan körteln bibehålla sin normala produktion men blodglykosen stiger pga cellernas insulinresistens?
@ 51 Lasse P:
Jag brukade ta prov på C-peptid på nydebuterade diabetiker, och på äldre om jag inte hittade att det var gjort tidigare.
Jag kan inte säga om alla brukar göra det. Jag betvivlar det. Därför är det bra om patienten själv ber om att få ta det provet för att se vilken egen insulinproduktion den har.
Göran skrev i sin krönika att ”Överätningsmodellen tycks helt enkelt sitta så hårt att den inte ens går att ta upp till diskussion”.
Jag antar att det finns några ”kalorikramare” som läser här och fnyser och skakar på huvudet då vi påstår att kalorihypotesen inte är tillämpbar i människokroppen.
Två intressanta experiment utfördes av Sam Feltham och Morgan Spurlock.
Sam F åt i snitt 5794 kalorier (10% Kh innehåll) per dag i 21 dagar och borde då enligt kaloriberäkning gått upp med 7,3 kg, men han gick bara upp 1,3 kg.
Morgan G åt ung. 5000 kalorier per dag fast mera HCHF betonat. Han gick upp 11,1 kg på 30 dagar.
Nu är väl inte detta att betrakta som vetenskapliga experiment i ordets betydelse, men det indikerar ju att något är fel i den så benhårt försvarade kalorihypotesen.
Liknade experiment har gjorts av Prof.Fredrik Nyström med likartade resultat.
Jag glömde en sak i mitt inlägg #40 som är intressant ur metabol synpunkt.
Högre halter av Osteocalcin minskar nämligen bildandet av fettceller samt ökar adiponektinets känslighet för insulin samt att de verkar minska effekterna av leptin.
Sug på den ni 🙂
Korrigering: Adiponektinets ökade känslighet för insulin verkar minska effekterna av leptin.
@ Lasse P:
Lasse P Skrev:
Det du berättar är väldigt intressant men jag ser en fara i att man tillmäter alltför stor vikt vid en sådan här undersökning. Som jag skrev tidigare i en kommentar.
”Vad vi kan vara väldigt säkra på är att en lokal påverkan någonstans i detta komplexa system också påverkar alla övriga processer hela det övriga systemet men i varierande grad och på ett sätt som vi ofta har väldigt små kunskaper om. Det är detta som är svårigheten i ‘kråksången’.”
Vi har 20 000 proteiner i vår metabolism och vi har faktiskt ingen susning om hur de flesta av dessa fungerar och speciellt inte i växelverkan med varandra. En sådan insikt manar till den största ödmjukheten med alla förklaringsmodeller.
Docent Göran Skrev:
Jag håller med till 100% och jag försöker inte övertyga någon att detta är den slutgiltiga lösningen.
Vad jag hade hoppats på, var att försöka få fram att genom att nämna om Osteocalcinets faktiska påverkan (vissa saker jag skrev är bekräftade), samt möjliga betydelse för metabolismen, även få fram att, i trådens anda, påvisa att utveckling går framåt och att man skall försöka att inte fastna i någon form av tankeloop så att man inte kommer loss ur ett inskräknkt tankesätt.
Kalorihypotesen är bara ett exempel på tankeloop, där en del sakkunniga är så insyltade i sitt kunnande att man inte förmår att ta sig ur. För att kunna lägga ett 20 000-bitars proteinpussel som dessutom är tredimentionellt, så krävs det att många människor med olika kunskap och erfarenheter samarbetar, dessutom måste man släppa på prestigen, ta av skygglapparna, inte tänka ekonomi utan nytta, samt omfamna ödmjukheten, då vore mycket vunnet.
Tyvärr tror jag nog inte att någon nu levande får uppleva detta, men man kan ju hoppas.
Nu är klockan 02,46 så jag säger God Natt!