Lars Bern skriver ett inlägg: Cancerfonden ger sjuka kostråd.
Dela detta:
- Klicka för att dela på Twitter (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela på Facebook (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela via LinkedIn (Öppnas i ett nytt fönster)
- Mer
- Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela på Tumblr (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela till Pinterest (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela på Reddit (Öppnas i ett nytt fönster)
- Klicka för att dela på Pocket (Öppnas i ett nytt fönster)
”Om ni framför det jag säger till fondens forskare, vet jag vad de svarar. Det spelar ingen roll om man minskar på kost som orsakar förhöjt blodsocker därför att kroppen producerar sitt eget druvsocker.
Det är riktigt, men vad de glömmer är att kroppen bara producerar vad vi minimum behöver och att den produktionen därför inte ger upphov till de blodsockertoppar som kolhydratrik föda gör. Det innebär att inte heller tillväxthormonerna Insulin och IGF-1 frigörs.”
Sant.
Man måste ju unna sig lite,,,,,
Det där att man måste ”unna sig lite” har jag hört så många gånger och har aldrig fått förklara varför det är så fel. Vid en svår sjukdom när livet står på spel finns det alltid val att göra. Vill man bli frisk och klara livhanken för att se barn eller barnbarn växa upp så är detta inget svårt. Valet är lätt mot konsekvenserna. En frisk människa kan unna sig vad som helst tills den dag när kroppen säger ifrån och då kan det vara för sent. Att unna sig godis en gång i månaden är en möjlighet för de som inte har en svår cancerdiagnos, men med livet som insats är det inget värt.
Jag väljer att ”unna mig”, roligare saker än sådant som förstör mig.
Tio tulpaner kostar lika mycket som en chokladask. Vilket får en mest glädje av?
Mitt inlägg ovan ”att unna sig” var avsett som ett litet skämt. Det är ju den repliken man ofta får höra när man nämner kosten som botemedel.
I valet mellan choklad och tulpaner väljer jag helst en bra bok. Fortfarande anser jag att Annikas 2:a bok är den bästa för nybörjare, rakt på sak, lättläst och inget onödigt!
Så här skrev Bern:
”…en anglosaxisk medicinsk tradition som dominerar svensk forskning och sjukvård. Man är helt enkelt väldigt ointresserad av frågor om kostens och livsstilens betydelse för hälsan. Vi behöver bara kasta våra blickar söderut till de tyskspråkiga länderna så möter man en betydligt större öppenhet för såväl naturmedicin som för kostfrågor.”
Det var lustigt att få bekräftat något som vi känt på oss i många år utan att veta något om det.
Mera sakkunnigt och underbyggt om detta vore intressant att få läsa.
@ piltson:
Tyvärr har väldigt många ratat det tyska språket i skolan. Nu är det inte lika lätt att botanisera i tyskspråkiga källor. Google translate om de finns på webben?
@ Lars Henrik:
Apropå tyskspråkigt!
Har ni sett att det går att få en snabb översättning av bloggen till en massa olika språk?
Se den stora knappen ÖVERSÄTT
Till höger i bloggen mellan rubriken Evenemangskalendern och Senaste kommentarerna.
OT: Mjölk – ifrågasätts av experter
världen över
https://www.expressen.se/halsoliv/halsa/mjolk–ifragasatts-av-experter-varlden-over/
@ Arvid: Tack för tipset!
Att rycka ut en ämne från tusentals och påstå att det är farligt är helt förkastligt enligt mig och framföallt när det förekommer ”naturligt” i ex. mjölk! Ämnet finns i mjölken för att ”helheten” skall kunna omsättas i människan. Men det är klart om de finns för mycket arsenik hos kor som betar gräs med mycket arsenik så är det ju inte naturligt! Så att bryta ut ämnen ur ex gurkmeja och påstå att det är nyttigt för att det finns i gurkmeja är också fel. Indier äter gurkmeja och inga andra extraherade produkter dagligen, ja de är inte ensamma!
Angå det där ordet att ”unna sig” så är det i förlängningen enbart läkemedelsindustrin som unnas!!!
Tack för Lars Berns läsvärda artikel. Det otäcka med dessa felaktiga kostråd är att cancerpatienter tror att de är genuina och hälsosamma – när råden i själva verket bär ’käpprätt åt h…..e’!
Skamligt!! 🙁
Lars Henrik Skrev:
Det har gått ett halvt sekel sedan Wolfgang Lutz lanserade ”Leben ohne Brot”
Det finns ingenting i ”LCHF” som inte fanns där. Och det fanns där utan hänvisning
till ”obervationsstudier” och dylikt. Han byggde enbart på sin egen kliniska erfarenhet
från fyrtiotusen patienter.
En fyllig upplaga av Lutz är den sjätte, utgiven 1977. Den som nu är i tryck verkar
nedbantad, men erfarenheten är kvar och argumentet är detsamma.
Bland nutida auktoriteter vill jag rekommendera i första hand Ulrike Gonder.
Därefter Udo Pollmer och Nicolai Wurm. Alla dessa har hållit på i rätt många år.
Alla verkar obekanta i Sverige.
Och så var det en sak till. När jag gick ut gymnasiet togs det för givet att man vid
postgymnasiala studier skulle kunna föreläggas kurslitteratur i TRE främmande språk..
Vad är kravet idag?
Och hur klarar ni er?
piltson Skrev:
Enligt min högskoleerfarenhet är det bara svenska och engelska som förutsätts. Jag antar att det inte är mycket annorlunda vid medicinstudier?
Jag saknar idag min bortglömda tyska !
Igår på DN.se:
Jasenko Selimovic: Utan bildning blir vi ofria
https://www.dn.se/ledare/kolumner/jasenko-selimovic-utan-bildning-blir-vi-ofria/
På tal om att unna sig lite,,,,,,,
https://www.vetenskapshalsan.se/att-unna-sig/
Vill man må bra så gäller det att träna sig i att avstå från det hjärnan tycker om. Det som ger njutning för stunden men plågar en i längden och detta innebär att man till slut värderar välmåendet över tid högre än tillfällig njutning.
@ Lars Henrik:
Intressant text av Selimovic. Den följdes av en förvirrad kommentarväxling som inte handlade om ämnet utan om personer. En indirekt bekräftelse på att det ligger något i hans framställning. Men låt mig berätta en erfarenhet som jag hade i Sverige kring 1980.
Jag lärde då känna två personer som var för sig anlänt till Sverige från tyskspråkigt område. Ingen kunde någon svenska vid ankomsten. Båda gick var för sig. till svenskt vuxengymnasium för att lära sig svenska.
Vid slutprov fick båda, var för sig, bättre betyg i svensk grammatik än någon svensk deltagare i grupperna.
Vilka slutsatser kan det leda till rörande
a) svenskt vuxengymnasium och
b) de svenskar som söker ”bildning” i svenskt vuxengymnasium?
A) svenskt vuxengymnasium är bra på att lära ut.
B) svenskarna saknade incitament som de tyskspråkiga personerna hade.
@ jala:
Ja, och man kan också säga så här:
a) Svenskt vuxengymnasium är dåligt på att lära ut
b) De tyskspråkiga hade bättre grundförutsättningar att inhämta kunskap i en dålig skola.
@ piltson:
Har vi fler alternativ?Spinner vi vidare så är svenska skolor i allmänhet dåliga på att lära ut.
Svenskar saknar incitament då allting skall serveras dukat och färdigt. Följande länk säger en del om svenska skolor.
https://www.expressen.se/nyheter/svenska-skolan-rasar-i-stor-jamforelse/
@ piltson:
@ jala:
Min erfarenhet är att ju mer man studerar och förkovrar sig desto lättare blir det att ta till sig ny kunskap. Studievana underlättar helt enkelt men det är gammal kunskap. Det möjligen nya i detta sammanhang är att vi här mest talar om egenstudier i vuxen ålder utanför skolmiljön. Studievana förenklar även där.
Att förvärvsarbeta och ta hand om en familj försvårvar förståss. Tid och ork räcker inte alltid till.
@ jala:
@ Lars Henrik:
Jag har svårt att förlika ”saknade incitament” med det faltum att de sökt sig till vuxengymnasium. Det är inte en pliktskola. Därför tror jag att min tolkning av B är mera sannolik. Men låt mig nu berätta om den ena personens fortsatta samröre med det svenska bildningssystemet.
Eftersom tyska var hennes modersmål tänkte hon att det skulle gå lätt att inhämta ett par betyg i tyska på Stockholms universitet. Men det ledde till konflikt med de andra studenterna där. De var där för att läsa tyska på universitetsnivå men klagade hos ledningen över att en del av den kurslitteratur som förelades var skriven på tyska. Kontakten slutade när hon inte ville sälla sig till denna proteströrelse.
Så då tog hon jobb som tysklärare vid Kursverksamheten. Men det varade inte så länge, eftersom eleverna klagade över att hon använde ”konstiga ord”. Ett ord som väckte anstöt var ”adjektiv” – alltså inte ett adjektiv utan ordet ”adjektiv”, Hon blev tillsagd att undvika konstiga ord. Eftersom hon inte visste någon metod att analysera grammatik utan att nämna ordklasser så bröts även denna förbindelse till bildningsväsendet.
jala Skrev:
Om det är så, så måtte väl det vara en följd av den skolbildning de fått? Eller kanske inte fått.
Jag måste utgå från egen erfarenhet, alltså härmed en ”anekdot.”: Jag tillbringade några år på ett par svenska universitet under en tid då ingenting serverades ”dukat och färdigt.” Man var utlämnad till sig själv, men jag klarade mig hyggligt eftersom jag valt ämnen som jag från börjat intresserat mig för. Hamnade sedan i en Graduate School i USA, och det var en kolossal skillnad. Ingenting var ”dukat och färdigt” men det personliga omhändertagandet bland det som inte var dukat och färdigt var överväldigande.
Finns det sådant inom svenskt bildningsväsen idag? Det fanns inte för 50 år sedan och jag har inte intrycket att det finns idag. Se berättelsen i 22 ovan…
”Dukat och färdigt”, förstår ni, ger varken allmänbildning eller bra utbildning. Och det, tror jag faktiskt, kan vara en orsak till att de nutida svenska professorerna är enögda, vilket vi ju regelbundet får läsa om här.
@ 23 piltson:
Är kostprofessorerna i resten av världen så mycket bättre än de svenska?
Jag har inte fått den uppfattningen. Jag uppfattar att det är samma skrot och korn.
Annika Dahlqvist Skrev:
Jag berättade om en framstående döddansare på sid. 161, men i övrigt vet jag inte så mycket om dem. Men bland journalisterna ser jag samma okunskap och intellektuella ohederlighet som i Sverige.
Just igår hade Stuttgarter Zeitung en helsida om diabetes. Man började med att citera Robert Lustig om att socker är gift. Men förbigick sedan hans praktiska slutsatser i kap. 10-11. Istället intervjuades en farmakolog (!), som sade att det behövdes en handlingsplan baserad på skatt på fett och socker..
Inget sades eller skrevs om andra kolhydrater än socker, och inget om att den bestående auktoriteten i dessa ärenden, Wolfgang Lutz, lade fram sin erfarenhet för 50 år sedan i en bok som alltjämt finns i tryck, nu i 17:e upplagan, tror jag.
@ piltson:
Är det boken ”Leben Ohne Brot” från 1967 du syftar på? Vet du om den översattes till svenska?
Lars Henrik Skrev:
Lär finnas på norska, men jag tror den utgår från den kraftigt uttunnade amerikanska versionen. Vill man läsa hela Lutz inklusive hans redovisning av ett 20-tal åkommor som förbättrats med KH-restriktion, så bör man nog skaffa en av de tidigare tyska utgåvorna antikvariskt. Min är den 6:e från 1977..
piltson Skrev:
Det lustiga med Lustig är ju att han tydligt visar fram hur det nuvarande eländet bottnar i McGovernkommitten och kongressens felsteg 1977, men det förbigick SZ omsorgsfullt.
Man åberopar en erkänd auktoritet men ger fan i vad han faktiskt meddelar. Slutsatsen blir
att denna förment ”seriösa” dagstidning inte kan återge vissa sanningar för att de obekvämt
sitter i famnen på veteodlare, bagare och pillertillverkare.
Lars Henrik Skrev:
Det vore värdefullt om deltagare här kan uppfatta att Sveriges utbildningspolitik sedan 1946 har avlägsnat landet från kontinentaleuropeisk civilisation och idétradition. Lägg gärna märke till att orsakerna till det folkhälsoelände som idag råder i hela västvärlden kom från USA.
Om inte McGovernkommittén hade styrt både kongressen och WHO åt helvete efter 1977, så hade den tidigare vedertagna kunskapen fått bli kvar som riktmärke. Den kom framför allt från tyskspråkigt område, nämligen Wolfgang Lutz, och den gällde också i Sverige när jag kom tillbaka dit 1964.
Nu sitter hela västerlandet i ett folkhälsoträsk för att man låtit sig ledas av en industristyrd amerikansk politiker och en okunnig reporter, herr Mottern, som fick i uppdrag att skriva ”kostråd” utan att veta ett spån om saken och inte hade förstånd att infomera sig.
Så vetenskapsrapporteringen är enögd på grund av katastrofal skolpolitik. Men vilken utväg kan finnas när även de tyskspråkiga har gett upp sin tidigare självklara kunskap, vilket jag kan se i tidningarna minst en gång i veckan..
Den enda lilla nödutgång jag kunde föreställa mig vore förslaget att man lägger av sin kolartro på epidemiologi och baserer sig på klinisk erfarenhet, vilket doktorerna gjorde i tvåtusen år till dess IBM lurade dem att tro mera på siffermanipulationer. Lutz hade inget annat än erfarenhet att bygga på, och mot slutet sägs han ha blivit skräckslagen av att se hur kollegerna leddes åt helvete av tokstatistik.
piltson Skrev:
Jag uppfattar och inser detta!
Paradoxalt och lustigt nog kommer denna insikt till viss del från mitt intresse för militärhistoria. Det har ju varit populärt att skylla både krigens elände och de tyska nederlagen på egenskaper hos det tyska folket och den tyska kulturen i gemen och fransmännen har nog tyvärr behandlats på snarlikt sätt. De tyska karaktärerna från gamla amerikanska eller brittiska krigsfilmer brukar vara talande.
Således ges den allmänna bilden av att inget bra finns där att hämta. Jag tycker detta visar ganska tydligt hur det kan bli när segrarna skriver historia. Kan en del av det starka tyska motståndet mot TTIP, NSA:s avlyssningar etc spåras till en viss bitterhet mot denna nidbild?
En mer nyanserad bild börjar dock sakta tränga fram även i populär militärhistoria men det är så dags.
@ 29 piltson:
Efter andra världskriget flyttade den tyska kemi-industrin, som IG Farben, till USA och blev upphovet till den nuvarande läkemedelsindustrin. Läs i Forskningsfusket, av Ralf Sundberg, om hur det gick till.
Så eländet är tämligen internationellt.
@ Annika Dahlqvist:
IG Farben finns kvar, men namnet är hårt belastat, eftersom det var dom som levererade den gas med vilken miljontals judar, zigenare och mentalt ”efterblivna” avrättades. Dom byggde bekvämt nog en fabrik precis intill Auschwitz, som man kan se här.
https://sv.wikipedia.org/wiki/IG_Farben
Dom sålde några patent till USA, men jag tror inte namnet godtogs där.
@ Annika Dahlqvist:
Förlåt, men du har lett mig in på ett ämne som här väl sorteras som ”off topic” men som berört oss under lång tid.
Nämligen firmor som inte förtjänar att finnas kvar på grund av sin tidigare verksamhet. Till exempel Degussa, som blev feta av att ta hand om resterna från dödsugnarna: Dom finns fortfarande kvar:
https://www.degussa-goldhandel.de/en/
Och dom är fortfarande specialister på guldhandel.
@ Annika Dahlqvist:
Och om jag nu får bredda detta tema, så infinner sig frågan om i vad mån Tysklands ”Wirtschaftswunder” över huvud taget hade kunnat äga rum, om man inte tillåtit befintliga nazibelastade bolag som just IG Farben, Degussa, Krupp och andra att bara fortsätta som tidigare. I den mån resurser fanns kvar, så var det ju där de fanns.
Historisk belastning är en besvärlig moralisk fråga. Folket i Liverpool hade det taskigt när Beatles grundade stadens nutida internationella rykte. Idag går det lite bättre där, men i vad mån bör stadens befolkning grubbla över att de praktbyggen som finns där blev möjliga tack vare slavhandeln?
Här i Tyskland är detta frågor som sysselsätter folk av och till. Och professor Göran, här finns ingen vägledning att hämta hos Platon.
piltson skrev:
Prova Herodotos. Berättelserna i ”Historia” för 2500 år sedan är inte så långt ifrån vad som sker idag i samma områden.
@ Anders S:
Herodotos innebär ett helt annat problem. Hans berättelse fortsätter oförtövat utan vettig kapitelindelning och med flashbacks, så att man som läsare går vilse och hela tiden tappar huvudtemat. Det vimlar av inskjutna episoder, så att man hela tiden undrar var man är. Marginalkrafs visar att jag givit upp på sid. 224, då var mer än hälften oläst. Han skulle förtjäna en modern redaktör, som kunde sortera upp materialet och ge lite vägledning. (Jag talar om Selincourts översättning, utgiven av Penguin 1959). Med detta förbehåll är det riktigt underhållande. Fast etiska frågor lämnas till läsarens egen bedömning.
Jag tycker om Selimovic tankar: ”Bildning har alltså med växande, förmänskligande att göra. Jag läser, skaffar kunskap, reflekterar, diskuterar och bildar mig därefter en egen, i kunskap grundad, åsikt. Därmed utvecklar jag en självständighet, en autonomi, en personlighet. Bildning är en individualiseringsprocess. Att bli till som människa och som individ.” — som stämmer väl med mitt eget tankesätt.
Och jag ber att få tacka för den bildning jag fått mig till livs ( 🙂 ) på den här bloggen tack vare er som skriver och kommenterar och delar länkar här – food for thought indeed.
Nu skulle jag förstås inte dragit till med ngt vitsigt på engelska utan på tyska – men jag saknar också min tyska.