En förändrande syn på mättat fett och mejerier

Arne Astrup, nutritionist och professor i Danmark, var förut en sockerförespråkare. 2013 tillkännagav han en omsvängning, och anser sedan dess att socker är dåligt för vikt och hälsa, och att naturligt fett är bra.
Han har nu skrivit en artikel i AJCN: A changing view on SFAs and dairy: from enemy to friend.

Min tolkning av artikeln:

En förändrande syn på mättat fett och mejerier: från fiende till vän.

Nästan alla nationella riktlinjer för kost rekommenderar en minskning av mättat fett som en huvudsaklig intervention för att minska incidens och mortalitet av kardiovaskulär sjukdom (CVD). Detta har översatts till råd att minska på den största källan till mättat fett, vilket är mejeriprodukter, köttprodukter och ägg. Emellertid har aktuella meta-analyser av både observationsstudier och randomiserade kontrollerade studier (RCT) inte bara rest tvivel på den vetenskapliga substansen bakom detta, utan har faktiskt underminerat det. Det har blivit klart att det behövs en helt annorlunda inställning, med råd som baseras på mat hellre än näringsämnen. Evidensen för att minska mättat fett vilar på ett tvåstegsargument: En stor massa av  forskning indicerar att ett högre intag av mättat fett (A) är associerat med högre nivåer av totalkolesterol och LDL (B). Högre  total- och LDL-kolesterolnivåer (B) är riskfaktorer för CVD (C) (1). De flesta skulle tolka  uttalandet ovan som ett  bevis för ett orsakssamband mellan intag av mättat fett (A) och CVD (C), men det är faktiskt bara ett antagande att ökad nivå av LDL-kolesterol (B) alltid kommer att öka risken för CVD. Relationen mellan dietfett (och andra dietkomponenter) och CVD är emellertid mycket mera komplex, och detta antagande tar inte i beaktande vikten av LDL-partiklarnas storlek, effekter på HDL, och andra mediatorer i de arteriosklerotiska, trombotiska (blodpropp), och trombolytiska (propplösande) processerna (2).
Läs mer

Mättade fetter och CVD
Mera aktuella meta-analyser av högt jämfört med lågt intag av mättat fett misslyckas med att finna någon ökad CVD-risk. Siri-Tarino m fl (3) jämförde extrema kvartiler av mättat fett-intag och fann RRs (relativ risk) som inte skilde sig från 1,0. Emellertid har det blivit uppenbart att de olika fettsyrorna som härrör från olika sorters mat inte har samma biologiska effekt, och att mat-materialet de består av modifierar deras effekt. Så hälsoeffekterna av viss mat som innehåller hög andel mättat fett kan inte förutsägas på basis av innehållet av totalt mättat fett, från näringstabellen. Det finns ett behov av att titta på hälsoeffekterna av ”hel mat”, och att använda biomarkörer för att förbättra validiteten av matvanorna registrerade i observationsstudier, och följsamheten i RCTs. Chowdhury et al (4) undersökte effekten mättat fett baserat på en metaanalys av 17 observationsstudier med fettsyre-biomarkörer och 27 RCTs av fettsyre-supplementation. I observationsstudierna visade RR för hjärtsjukdom ingen skillnad mellan mättat fett, omega-6 PUFAs och MUFA (monounsaturated) när topp- och botten-tredjedelen jämfördes. Metaanalysen av RCTs med hårda CVD-ändpunkter  kom till samma slutsatser. En annan metaanalys av RCTs tom föreslog att ersättning av mättat fett med n6-pufa kan öka CVD risk och mortalitet (5).

Mejeri och risk för CVD och t2 diabetes
På senare år har en avsevärd mängd av forskning undersökt effekterna av mejeri och mejerifett på risk för CVD, t2 diabetes, och övervikt. En dos-respons metaanalys av prospektiva studier indikerar att mjölkintag inte är associerad med total mortalitet, men kan vara inverst associerad med total CVD risk (6). Basering på själv-rapporterat mejeriintag ger stora problem med validitet, och utvecklandet av biomarkörer för att urskilja mellan olika fetter  i maten, har erbjudit en stor fördel; pentadecanoic acid (15:0), heptadecanoic (17:0), och trans palmitoleic (trans 16:1n-7) kan användas som biomarkörer för mejeriintag. Litteraturen har genererat blandade resultat med avseeende för risk för stroke, men den mest omfattande studien av 2 stora US-kohorter (Health professionals… och Nurses’ health…) som använde biomarkörer för mejeri, rapporterar resultat för stroke i detta nummer av tidningen (7). Efter relevanta justeringar, sågs inga signifikanta associationer för total stroke, och resultaten kvarstod efter sensitivitetsanalyser. SFAs har också associerats med ökad risk för t2 diabetes, vilket är en stor riskfaktor för CVD. Emellertid har metaanalyserna  av observationsstudier baserade på självrapporterat mejeriintag misslyckats med att finna att mejeri ökar risken för t2 diabetes (8,9). I en metaanalys av  17 kohortstudier, var det en modest men signifikant invers relation mellan totalt mejeriintag, lågfettmejeri, ost, och risk för t2 diabetes (9).

Biomarkörer för mejeri och diabetsrisk
En fall-kohort analys utfördes baserat på European Prospective Investigation into Cancer and Nutrition-InterAct-studien på 12403 personer med incident t2 diabetes, och fettsyror mättes i plasma fosfolipider (10). Medan jämnkedjiga SFAs hade positiv diabetes-association, uddakedjiga SFAs hade invers relation till t2 diabetes.  Emellertid, medan denna studie adderar mera till evidens för en diabetesskyddande effekt av mejerier, presenterar den inga mekanismer eller information om huruvida det är SFAs eller andra komponenter i mejerierna som medierar effekten. Som kontrast, också i detta nummer av tidningen, Santaren et al (11) bekräftar att serumkoncentrationerna av mejeri-biomarkörerna associerades med en 27%-ig (minskad?) risk för diabetes, och associationen kvarstod efter justering för BMI och midjemått. Detta föreslår att effekten är oberoende av kroppsfett, en viktig orsak till t2 diabetes. Santeren et al använde ofta samlade intravenösa glukostoleranstester för att mäta insulinkänslighet och Betacellsfunktion, och de fann att koncentrationen av Pentadecanoic acid var positivt associerad med båda måtten i fullt justerade modeller. Dessa associationer var försvagade av justering för obesity-index. Författarna konstaterar korrekt att mekanismen bakom den inversa relationen mellan Pentadecanoic syra och diabetes risk inte är känd, och att det kan vara antingen en effekt av fettsyror eller någon annan fördelaktig komponent i mejerimaten.

Konklusion
Den samlade evidensen stöder inte att mejeri-SFA ökar risken för hjärtartärsjukdom eller stroke eller CVD-mortalitet. Som kontrast är mager mejeri klart associerat med minskad risk för t2 diabetes, och denna effekt är delvis oberoende av någon effekt av viktnedgång. Dessutom, mager mejeri ökar inte kroppsfettet utan tenderar att bevara ’lean body tissues’. Det finns ingen evidens kvar för att hävda det existerande folkhälsorådet att begränsa konsumtion av mejeri för att skydda mot CVD och t2 diabetes. Ost och andra mejeriprodukter är faktiskt näringstät mat som ger många människor en ökad smaklighet vid måltiderna.

Jag reserverar mig för fel i översättningen. Om ni undrar får ni läsa orginalartikeln. Referenser får ni hämta får orginalartikeln.