Mättat fett är inte farligt – igen

Artikel i Independent.co.uk: The science of saturated fat: A big fat surprise about nutrition.
Artikeln är ett sammandrag av Nina Teicholz bok: The Big Fat Surprise…

Man kan undra hur många sådana genomgångar det kommer att behövas innan etablissemanget förstår att de varit helt fel ute hela tiden, när de beskyllt mättat fett för att orsaka hjärtsjukdom.

Jag har gjort en översättning/tolkning av Nina Teicholtz artikel:

Vetenskapen om mättat fett: En stor fet överraskning om nutrition, Artikel i Independence.co.uk, 140826, av Nina Teicholz.

När Ronald M Krauss beslöt, år 2000, att granska alla vetenskapliga bevis som påstås visa att mättat fett orsakar hjärtsjukdom, visste han att han riskerade sin professionella karriär. Krauss är en av de ledande nutritionsexperterna i USA, chef för arteriosklerosforskningen vid Children’s Hospital Oakland Research Institute, och adjungerad professor i nutritionsstudier vid University of San Fransisco i Berkley. Men att utmana en av hans områdes heligaste trossatser – att fetterna i kött, ost och smör är dåliga för hälsan – var nästan en kättersk handling.

Några år tidigare, när en av hans kolleger hade försökt att prata om sina positiva erfarenheter av Atkins högfett-diet bemöttes han med okvädingsord och hån. En av åhörarna i publiken ropade ”Jag är absolut äcklad av att regeringen skulle kunna slösa mina pengar på en studie på Atkins diet” – vilket applåderades av många.

Läs mer

Att utmana någon av de gällande åsikterna om kostfett har länge varit en form av professionellt självmord för nutritionsexperter. Och mättade fetter speciellt är det elektriska spåret. Men Krauss framhärdade och drog 2010 slutsatsen att, efter att ha granskat all den vetenskapliga litteraturen i ämnet, mättat fett inte kunde sägas orsaka hjärtsjukdom. I mars, en annan grupp av vetenskapsmän, inklusive från fakulteter på Cambridge och Harvard, kom till samma slutsats efter att ha genomfört en liknande ”metaanalys”. Dessa var förbluffande resultat. Det tycktes som att mättat fett, vår huvudskyldige i decennier, hade varit oskyldigt dömd.

Ändå är sanningen att det aldrig har funnits solid evidens för att dessa fetter orsakar sjukdom. Vi bara tror att det är sant, för att nutritionspolitiken har spårat ur under det senaste halvseklet, på grund av personlig ambition, dålig vetenskap, politik och fördomar.

Vår fruktan för mättat fett började på 1950-talet, när Ancel Keys, en patolog vid University of Minnesota, först föreslog att det höjde kolesterolet och därför orsakade hjärtsjukdom.

Keys var en aggressiv, kraftfull personlighet, med en talang för att övertyga. Han fann en mottaglig lyssnarskara för sin ”diet-heart hypothesis” (kost-hjärta-hypotes) bland folkhälsoexperter som såg en framväxande hälsofara: Hjärtsjukdom, en ovanlig sjukdom bara några decennier tidigare, hade ökat i raketfart till att bli den ledande dödsorsaken. Keys lyckades inplantera sin idé hos AHA, American Heart Association, och 1961 publicerade gruppen de första riktlinjerna som rådde amerikanerna att dra ner på det mättade fettet, som det bästa sättet att motverka hjärtsjukdom. Den amerikanska regeringen anammade denna syn 1977, och resten av världen följde efter. Men evidensen som backade upp dessa rekommendationer var svag. Huvudsakligen byggde de på Keys egen ”Seven Countries Study”, som påstods visa ett samband mellan konsumtion av mättat fett och hjärtsjukdom bland 13000 män som undersökts i USA, Japan och Europa. Kritiker har pekat på att denna studie våldförde sig på flera basala vetenskapliga principer. För det första så valde Keys inte sina länder slumpmässigt, utan valde ut de som passade in i hans teorier, inklusive Jugoslavien, Finland och Italien – medan han uteslöt länder med låg frekvens av hjärtsjukdom trots en kost med mycket fett, som Frankrike, Schweiz, Sverige och Västtyskland.

Dessutom, beroende på svårigheter att samla in rättvisande data, lyckades Keys bara samla in uppgifter om färre än 500 män, långt från statistiskt signifikant mängd. Och studiens stjärnobjekt – män på Kreta som odlade sina fält intill hög ålder, och tycktes äta mycket lite av kött och ost, visade sig ha blivit kartlagda under fastan, när de uteslöt kött och ost. Detta måste ha gjort att Keys underskattade deras intag av mättat fett. Dessa felkällor avslöjades inte förrän långt senare. Då hade redan missuppfattningen utifrån felaktiga data blivit en internationell dogm.

Det kom uppföljande studier, naturligtvis. På 1970-talet, ett halvdussin viktiga experiment jämförde en kost hög i vegetabilisk olja – vanligen majs eller soja, men inte olivolja – med en kost med mera animaliskt fett. Men dessa undersökningar hade svåra metodologiska problem: vissa kontrollerade inte för rökning tex, eller tillät försökspersoner att vandra in och ut ur forskningsgrupperna under loppet av experimentet. Dessa resultat var opålitliga.

Åberopande denna brist på solid vetenskap, var brittiska skeptiker modigt uthålliga mot Keys hypotes. Redaktörer på den prestigefyllda vetenskapliga tidskriften The Lancet drev med den Nya Världens besatthet: Varför ska amerikaner stå ut med offren i en lågfett-diet? De var bestörta över att ”Några troende långt efter sin bästa tid kunde ses i offentliga parker i kortbyxor och undertröja, tränande på sin fritid, senare vända hemåt till en måltid med otroligt högt kaloriinnehåll; när det inte finns några bevis på att sådan aktivitet förebygger hjärtsjukdom.”

Brittiska vetenskapsmän hade också länge funnit ”Diet-heart”-hypotesen förvirrande. ”Det fanns en väldigt stor emotionell komponent i uppfattningen på den tiden”, berätttar Michael Oliver, den inflytelserika brittiska kardiologen, för mig. ”Det var helt exeptionellt för mig. Jag kunde aldrig förstå denna enorma strävan efter att sänka kolesterolet”.

Oliver och andra pekade på att en stor del av evidensen från hela världen motsade Keys idéer. Till exempel Masai-krigarna i Kenya observerades på 70-talet äta inget annat än kött, mjölk och blod – inte en vegetabilie i sikte – ändå var de inte överviktiga, deras kolesterolvärden förblev låga även när de åldrades, och vetenskapsmän kunde inte finna några tecken på hjärtsjukdom, trots att man tog EKG på 400 av dem. I Indien studerade forskare en miljon järnvägsarbetare och fann att de i norr åt 8-19 procent mer fett (huvudsakligen från mejeriprodukter) än deras kolleger i södern, ändå levde de i norr i genomsnitt 12 år längre. Denna skillnad gjorde att studieförfattarna konkluderade, i ett papper från 1967, att för att förebygga hjärtsjukdom borde folk äta mer fermenterade mjölkprodukter som yoghurt, och smör.

På andra sidan klotet observerade vetenskapsmän att Inuit-folket i Arktis åt huvudsakligen karibou (vildren), lax och säl – tillsammans ca 70-80% fett. ”De skulle ha varit i ett eländigt tillstånd” skrev Vilhjalmur Stefansson, den Harvard-utbildade kanadensiske antropologen som levde med Inuiterna i åratal, ”men tvärtom tycktes det mig att de var de friskaste människor jag nånsin hade levat med.”

Keys kritiserade aggressivt dessa observationer, som var som missiler riktade mot hjärtat av hans teori. När allt kommer omkring, som den brittiske biologen Thomas Huxley anmärkte, kan en stor hypotes bli slaktad av ett fult faktum, och dessa observationer var utan tvekan några fula fakta. Om inuiterna till exempel skrev Keys: ”Deras bisarra levnadsvanor eggar fantasin”, speciellt ”den populära bilden av eskimån som lyckligt glufsar i sig valspäck”, men på ”inga grunder” var det möjligt att föreslå att exemplet inuiter ”bidrog till någonting” till den vetenskapliga kunskapsmassan. Och i ett svar till en framstående Texas A&M University- professor som skrev en kritik av Keys, svarade han att papperet var som en skrattspegel på ett tivoli.

Att köra över oppositionen med ren viljestyrka var typiskt för Keys och hans trosfränder när det gällde att försvara sin mättat-fett-hypotes. Keys var ”tuff och hänsynslös och skulle argumentera varje synpunkt” sade Oliver, en framstående opponent. Eftersom Keys’ allierade kontrollerade så många topp-hälso-poster i regeringen, nekades kritiker forskningsresurser och nyckelpositioner i expertpaneler. Som vedergällning för att han försvarade hälsoeffekten av ägg, trots deras kolesterolinnehåll, blev Oliver offentligt brännmärkt av två av Keys huvudallierade som en ”notorisk typ” och en ”skurk” därför att han ”opponerade mot allting”.

Till slut segrade Keys och hans allierade. Trots motsägande observationer från Indien till Arktis, hade alltför mycket av institutionell energi och forskningsresurser redan ägnats åt att försöka bevisa Keys’ hypotes. Tron på dess fördel hade vuxit så stark att idén började likna sunt förnuft.

Snart nog emellertid, The Lancet signalerade ett larm som snart skulle tas upp av andra. ”Boten ska inte vara värre än soten”, skrev redaktörerna 1974, upprepande läkareden: ”Först, gör ingen skada”. Kanske skulle minskning av fettet i maten kunna leda till en ökning av kolhydratintaget, föreslog de. Faktiskt är detta precis vad som hände. Spannmål, pasta, ris och potatis ersatte kött, ost och ägg på middagstallrikarna. Frukost på ägg och stekt sill ersattes av skålar med flingor och apelsinjuice. Britterna äter nu 46% mindre av mättat fett än de gjorde 1975. Samtidigt rekommenderar UK-myndigheter att två tredjedelar av kaloriintaget ska komma från kolhydrater.

Problemet, som forskare har framfört sedan 50-talet, är att kolhydrater är unikt fettbildande. När de intas blir kroppen stimulerad att utsöndra insulin, vilket är fantastiskt effektivt i att lagra in fett. Dessutom, fruktos, det huvudsakliga sockret i frukt, orsakar att levern producerar triglycerider och andra fetter till blodet, vilka alla har negativa effekter. Överdrivet kolhydratintag leder inte bara till övervikt, utan över tid även till typ 2 diabetes och troligen hjärtsjukdom.

Den bästa möjliga vetenskapen från det senaste decenniet pekar nu på att för mycket av kolhydrater överhuvudtaget, även de förmodat nyttiga, fullkornskolhydrater, ökar risken för dessa sjukdomar jämfört med en kost låg i kolhydrater. Med andra ord, för mycket av fullkornsspannmål till frukost och fullkornspasta till middag, med fruktmellanmål däremellan, summerar upp till en mindre hälsosam kost än en med ägg och korv, följt av fisk.

Och vetenskapsmän undersöker nu idén att socker kan ha en speciellt toxisk effekt. Här igen, en brittisk vetenskapsman ledde kampen mot Keys. I det tidiga 50-talet, John Yudkin, en professor i fysiologi vid Queen Elisabeth College, fastslog först att socker kan orsaka övervikt och andra sjukdomar. Keys som alltid var alert när det gällde utmaningar mot hans egen hypotes, hoppade på Yudkin och vid upprepade tillfällen attackerade honom i vetenskapliga tidskrifter. Yudkins idéer är ett ”berg av nonsens”, skrev han på slutet av en nio-sidig artikel i Arteriosclerosis. ”Yudkin och hans kommersiella uppbackare avskräcks inte av fakta, de fortsätter att sjunga sin misskrediterade melodi”, skrev han senare.

Anmärkningsvärt är att en återanalys av data i Seven Countries Study många år senare visade att sockerintag korrelerade bättre till risk för hjärtsjukdom än något annat näringsämne. Keys var emellertid väldigt mycket emot ”socker-idén” påminner sig Daan Kromhout, en holländsk medarbetare i studien. ”Han var så övertygad om att fettsyror var den stora saken i fråga om kärlförkalkning, att han såg allt ifrån den utgångspunkten.”

Våra kostrekommendationer har följt Keys’ syn i 50 år nu. Trots en halv miljard pund spenderade på att försöka bevisa att hans hypotes var rätt har det aldrig lyckats. Under tiden har frekvensen av övervikt och diabetes fortsatt att öka, och hjärtsjukdom fortsätter att vara ledande dödsorsak. Det är värt att fundera på om vår gällande hypotes om kost och hälsa verkligen fungerar. Och om alternativa förklaringsmodeller ska kunna beaktas, måste nutritionsvetenskap, som all annan vetenskap, uppvisa ett öppet och fördomsfritt debattklimat. För att komma vidare mot sanningen, är det dags att inträda i en ”Post-Keysisk era”.