14-Year Risk of All-Cause Mortality According to Hypoglycaemic Drug Exposure in a General Population.
Det var en jämförelse mellan grupper som behandlades med metformin, sulfonylurea, insulin, och ingen behandling.
I gruppen av diabetiker som behandlades med insulin dog flera än i de andra grupperna.
Det fanns förstås ingen lågkolhydratgrupp med i studien.
Reaktioner?
Ett regelrätt mordförsök att ge insulin till nya typ 2. Att det inte rekomendera lågkolhydrat är skandal,,,
Man kan ju undra om läkarna är lika okunniga inom alla andra områden?
Att ge insulin till en typ 2:a gör bara att insulinresistensen flyttas till en högre nivå. Folk blir bara ännu fetare och till slut fungerar insulinet dåligt och de får svårt att kontrollera blodsockret. Jag känner till en som är i det stadiet och han förfäras över att jag äter LCHF som kletar igen blodkärlen med fett 😉
Nu kan jag ju ingenting om sånt här, och har inte läst artikeln. Men skulle en bidragande orsak till resultatet kunna vara att det är de som har svårast diabetes (bland de som studerats) som ges insulin? Därmed kanske deras prognos var värst från början. Sen kan det säkert handla om själva behandlingen också, men lite som cancerbehandling, de med svår cancer får kanske mer och fler typer av behandling än de som har en mer lättbehandlad cancer.
Thomas Jansson Skrev:
Ja, det kan man undra, men det leder ju ingenstans. Av intresse vore att fastställa i vad mån läkarutbildningen styrs eller påverkas av pillerfabrikerna. Det delas ut rätt mycket medicin som är onödig eller rentut skadlig. Varför?
3 @ SGK:
Jag tror att du tänker helt rätt, SGK.
Sedan är det ju också en skandal att diabetiker inte rekommenderas att äta LCHF. En diabetiker som gör det minskar ju behovet av att tillföra insulin och minimerar på så sätt sina skador.
Piltson Skrev:
En anledning är att patienterna ofta väntar sig att få piller. De tror att de därigenom blir hjälpta. Alltså skriver doktorn ut nåt som i bästa fall är harmlöst men gör patienter belåten. Varpå dennes tillfredsställelse kan ha en botande effekt
@ Piltson:
Det är nog väldigt mycket slentrian och även en smula bekvämlighet bland läkarna. Sen har man väl alltid fått lära sig utan att reflektera; har du problem med socker är det bara att trycka i sig insulin.
Pratade med en man som var i den sitsen, med skyhögt blodsocker, och nyligen diagnostiserad. Jag frågade honom lite försynt om kosthållning – om han fått några råd – men det verkade mer på honom som om det bara var att fixa insulin!!
Blev förstås förfärad över okunskapen med dålig utredning och info som det verkade. Gäller nog att ha tur och komma till en sköterska och läkare som har lite mer kunskap och intresse om man inte är uppdaterad själv. Verkar mycket som om man tvingas att vara sin egen doktor för att klara sig idag.
Diabetes får ju inte behandlas av annat än den ”sjuka vården”. Självhjälp är dock ännu så länge tillåtet. Får industrin mer makt då kan det i framtiden bli frågan om tvångsvård för diabetiker.
Jag är inte förvånad. Många läkare har bara en åtgärd det är att använda receptblocket och detta har blivit värre genom åren. Läkemedelsföretagen lägger enorma summor på att påverka läkare att göra så. Tyvärr har det gått så långt att alla vi diabetiker måste hjälpas åt att lära ut hur man kan hantera sin diabetes med minsta möjliga medicin. Det är inget nytt, 1981 kom Dr Bernstein ut med sin första bok om diabeteskost. Jag skulle önska att hans kompletta handbok Diabetes solution skulle översättas till svenska.
Lågt intag av kolhydrater ger ett mindre behov av insulin och då blir inte heller felen lika stora och farliga, men skall man äta som ”alla” andra blir det lätt en risk sport med livet som insats. Jag jobbar hårt tillsammans med ett antal diabetiker och likasinnade, med att hjälpa så många som möjligt. Vi har en facebook grupp som heter Olydiga DIABETIKER, där vi delar erfarenheter och tips. Jag har inte tålamod att vänta på att alla läkare skall lära sig vad som gäller. Vi måste sätta igång ett motstånd och läkare har inte mycket att sätta emot, de blir fort en ganska löjlig situation där hjärtspecialisten vägrar att hjälpa en patient som inte vill äta statiner.
Vetenskap är inte det som driver vården idag, det är vinstintressen och pengar, så vi måste själva ta ansvar för vad som händer med vår kropp. Vi måste hjälpas åt.
Jag vet att det finns ett antal bra läkare som gör allt rätt, men de är så få så det räcker inte ens till att behandla dem som redan själv tagit hand om sin diabetes.
Lars Lindblom Skrev:
Ja, ingår i läkarutbildningen att befrämja en kritisk attityd till pillermånglare och meddela bedömningskriterier rörande deras anspråk?
Lars Lindblom Skrev:
Ja, det var den som gav Ursula förstånd och mod att sätta sig upp mot läkarna här i byn. Leta fram ett intresserat förlag så skall jag översätta den på ett par månader.
@ Piltson:
Tyvärr finns de många läkare som inte klarar ett kritiskt tänkande. Det är inte enbart att de inte försöker eller kan, utan de beror på ett massivt tryck från läkemedelsföretagen.
Piltson Skrev:
Dessvärre har jag nyligen fått lära mig att man inte bara behöver ett intresserat förlag. För att få spridning måste man dessutom kunna övertyga grossister som tydligen inte är läskunniga.
Lars Lindblom Skrev:
Vi har i sju år försökt klargöra att en patients främsta dygd och mest lovande attityd numera är olydnad, inte längre följsamhet. Men på detta blir man impopulär på vårdanstalterna. Jag lyckades lura till mig en handbok för en lungdräneringsapparat och kunde undervisa doktorn i hur han skulle hantera den. Det utlöste viskningar bland kringstående.
natan Skrev:
John Pickstone skrev att tack vare Internet är patienter nu ofta bättre informerade om sina sjukdomar än deras läkare. (Ways of Knowing, Manchester UP 2000, sid. 213f). Det är säkert riktigt rörande s.k. allmänläkare, men ett par jag träffat tror sig kunna komma tillrätta med denna situation genom att inte lyssna till patienten.
Hur skall patienten göra då?
Även med läkare som är väldigt medvetna om hur det hela fungerar så kan det vara svårt för läkaren att få diabetiker att avstå från sin ”drog” och då menar jag i första hand inte insulinet utan den som är orsaken till sockersjukan.
Jag läser i Lars Wilssons förnämliga bok ”Välfärdens ohälsa” om den kände läkaren Dr Calle Carlsson som under 20 år behandlade 30 000 patienter i Österäng.
Wilsson skriver:
”Dr Carlsson trodde från början att det skulle vara lätt att motivera patienterna att ändra sina kostvanor i och med att de fick se hur deras värden förbättrades. Men det visade sig att människors instinkter när det gäller födan är så starka att de är svåra att påverka med förnuftet.”
De ”starka instinkter” Wilsson här talar om är vad jag kallar ett drogberoende.
En alkoholist slutar knappast dricka för att en läkare talar om för honom att han mår bättre om han inte dricker.
Detta synsätt stämmer också med mina egna erfarenheter att försöka påverka diabetiker i min omgivning att ändra sina matvanor. Man kan undra varför en del klarar av att göra det och min egen gissning är att de till att börja med erkänt sitt ”drogberoende” för sig själva och sedan tar ett drastiskt beslut – typ nyårslöfte.
Lars Lindblom Skrev:
Ja, men vad skall läkaren göra om Socialstyrelsens riktlinjer kräver att han skall dela ut statin, om det nu verkligen är så? Skall han skriva recept men samtidigt stillsamt avråda från att hämta ut medicinen?
Behöver vi kanske en kritisk granskning av alla deras riktlinjer av någon skolad men kommersiellt opåverkad person? Men hur skulle den isåfall spridas när facktidskrifterna avböjer information som kunde äventyra deras annonsintäkter och fackboksgrossisterna inte kan läsa?
Orsaken till statiner är ett forskarfusk från USA på 50-talet. Forskaren hette Ancel Keys. Historien går längre tillbaka med kaniner som matades med fett de normalt aldrig äter. Från Ancels fusk satte USA och även Sverige att fett dödar. Nu vet vi att det är socker som dödar. Socker tillsammans med Omega-6 och syret i blodet får blodkärlen att rosta, de strån som sitter i blodkärlsväggarna slits bort och kärlväggen blir öppen för angrepp och inflammation bildas. Det sitter alltid i delningen av blodkärl och är troligen orsakat när stället blir igensatt så höjs blodtrycket. Där attacken brustit finns kolesterol (ldl-b 25 nm), vegetabilisk olja med hög halt omega-6 och där oljan innehåller socker. Det är det som bildar placket och som senare brister ut i en kärlattack. Så när sockersjuka, både typ 1 och typ 2, har svårt att kontrollera blodsockernivåerna så finns mängder med socker att slamma ihop sig med de fetter som livsmedelsverket vill att vi skall äta och som medför denna död med insulin. Enda sättet är att minimera kolhydrater och att låta kroppens sjukvårdare (kolesterol) få arbeta ostört med att reparera blodkärlen. Ekvationen är enkel, mindre socker mindre insulin mindre tidig död.
@ Professor Göran:
Go härskarteknik du har där Göran att avfärda alla som inte gör som du vill som missbrukare i förnekelsefas.
@ Professor Göran:
Det du skriver visar att problemet är mer komplext än man anar. ”Drogberoendet” av socker är en viktig del som vi måste ta hänsyn till hur folk ”botar” och reagerar (diabetes)sjukdom. Vet själv hur det är då suget kommer i vågor. Men jag ”förfaller” inte till sötsaker, men väl frukt. Nu har jag marginal att gå på då jag inte är diabetisk. Socker är nog många gånger mer ”djävulskt” än ex alkohol, narkotika !?
@ Mikael:
Ja, om du är den ”Mikael” som nästan tog död på Piltson för sju år sedan, så tycks du ha samlat värdefull ny information sedan dess.
@ L:
Det är faktiskt första gången jag har blivit anklagad för utöva ”härskarteknik”.
Själv anser jag att jag hävdar en åsikt och efter bästa förmåga argumenterar för den och en åsikt som dessutom knappast befinner sig i medvind.
Och när det gäller ”drogberoenden” så är knappast alla människor alkoholister eller ”kolhydratister” 🙂 och som natan påpekar så är hela vår metabolism, vilket också är en av mina käpphästar, ’sanslöst komplex’.
Men med en stor alkohol- och/eller kolhydratkonsumtion är risken förstås större för att ett beroende uppstår. Mycket talar också för att det bland just diabetiker är en hel del (majoriteten?) som är ”drogberoende” och det är rimligen också så att man först kan förneka ett beroende när man väl har ett sådant.
Och apropå härskarteknik så får väl den som känner sig ”träffad” ta åt sig.
Professor Göran Skrev:
Professor Göran !
Välkommen till klubben: Jag har blivit anklagad i ett sammanhang av två olika personer
för just härskarteknik. Det är mkt obehagligt, man känner sig jämställd med en koncentrationslägervakt. Tursamt nog var anklagelsen inte anonym så det bara att undvika upphovspersonerna.
Apropå härskartekniker – så finns det en tänkvärd sammanställning av hur sådant går till här av Maria Knutsson.
11@ Piltson:
Den finns som e-bok men dess sakordsregister fungerar inte då förlaget bara har konverterat pappersboken. Runt 40% av boken kan uteslutas idag då det finns massor med kokböcker för LCHF numera – något som inte var fallet då Bernstein skrev sin bok,,,,
Apropå ”kolhydratism” och alkoholism så hävdar en del att det hänger intimt samman. Att ex alkoholister ofta är sockerberoende i unga år. De flesta fullt utvecklade alkoholister är även sockerberoende. Alkohol är ju även socker. Även nikotin hänger ihop med alkoholism.
Det gör inte frågan mindre komplex och svår-tydd. Hur många som har diabetes har även en alkoholproblematik ? Det kanske är mer eller mindre dolt. Det är väl inte det första man säger till doktorn.
@ Josef Boberg:
Av listan att döma så verkar det finnas ett stort antal tekniker och välja på.
Det närmast man kanske kan komma ”härskarteknik” i mitt eget aktuella fall är det kanske att folk känner sig skuldbelastade med ett beroende men om den som utövar tekniken själv erkänner att han just har ett visst beroende så har jag själv svårt att se att man ägnar sig åt någon ”härskarteknik”, speciellt när man hävdar att det är viktigt att man först måste erkänna beroendet om man nu någonsin ska kunna komma ur det.
Så hamnade även denna ”tråd” i den typiskt svenska situationen. Efter ett tjugotal repliker släpper man anslaget tema och börjar djävlas med varandra istället. Så går det till enbart när svenska människor försöker resonera med varandra.
Hur kan det komma sig?
@ Piltson:
Hör du Piltson, du har nu blivit så gammal och klok att varje uggla är avundsjuk 😉
Om jag fattat saken rätt så är kärnan i diabetes typ 2 insulinresistens. Dessvärre orsakar insulin insulinresistens som medför ökat insulinbehov. På liknande sätt behöver en alkoholist mer och mer alkohol.
För att som Piltson påpekar hålla oss till själva ämnet för denna tråd läste jag nyss hos en av mina favoriter, den skotske läkaren och kolesterolskeptikern Dr. Malcolm Kendrick, om en ny (?) diabetesmedicin (saxagliptinz, generiskt namn) och som tydligen sänker blodsockernivåerna hos diabetiker som utsätts för denna medicin genom att den ökar insulinproduktionen.
https://drmalcolmkendrick.org/2014/04/29/the-dog-that-did-not-bark/
Biverkningarna från saxagliptin lämnar dock minst sagt en del övrigt att önska.
Malcolm Kendrick har liksom jag inga höga tankar om läkemedelsindustrin vilket är uppenbart om man läser avslutningen på hans tråd.
Åter till ämnet, om det går för sig.
Accord-studien som gick ut på att jämföra vanlig diabetes-2 behandling med striktare eller snävare blodsockerramar, och kom till samma slutsats som ämnet handlar om…
Men det satt hårt åt och inte förran dödsfallen i testgruppen hade ökat i ett par år gav man upp.
Man trodde tydligen motsatsen och försökte förklara bort de dåliga resultaten genom att sprida ut dödsfallen över hela försöksperioden och begravde sedan rådata, vad jag vet. Men en del ärliga forskare måste ha funnits med eftersom man publicerade något överhuvdtaget, till skillnad från Sydney heart study och gissningsvis 100-tals andra studier som givit ”fel” resultat. Finns det någon som har tillgång till rådata från Accordstudien?
Sedan temat nu återuppväckts tar vi oss friheten att upprepa fyra frågor, som jag hade hoppas någon mera kunnig och erfaren person kunde ta upp, eftersom de kan ha allmänintresse:
i 4: Är läkarutbildningen styrd eller påverkad av pillerfabrikerna?. Det borde inte vara möjligt.
i 10: Ingår inte i läkarutbildningen att befrämja en kritisk attityd till pillermånglare och meddela bedömningskriterier rörande deras anspråk? Det borde det göra.
i 15: Vad skall patienten göra när doktorn inte lyssnar?
i 17: Vore det inte intressant med en kritisk granskning för av alla Socialstyrelsens riktlinjer för att fastställa i vad mån de är i patientens intresse? Vi patienter vet ju ingenting om detta, det borde vi.
@ Piltson:
Lämpligtvis läser Piltson ”Forskningsfusket” till att börja med – där finns svaret på det mesta av hens frågor!
Tack för förslaget, den läste vi för över ett år sedan, hittar inte mycket av relevans.
@ 33 Piltson:
Självklart har läkemedelsföretagen mer eller mindre indirekt inflytande över läkarutbildningen. Framför allt genom att lärarna är läkemedelspositiva.
Patienten måste utbilda sig själv i sin egen sjukdom, går bäst på nätet, och får delge läkaren sina insikter. Socialstyrelsen får man inte förlita sig på, den är indirekt influerad av läkemedelsföretagen.
@ Piltson:
Apropå symbiosen mellan läkare och läkemedelsindustrin ligger denna symbios i själva sakens natur. Läkarens jobb är att genom intervention med ”läkemedel” ”bota” sjukdomar vilket sällan sker utom i fallet med antibiotika som går på själva orsaken till sjukdomen.
Detta symbiotiska förhållande är speciellt tydligt inom psykiatrin och där vetenskapsjournalisten Robert Whitaker har spridit mycket ljus. Har man fallenhet för läsning av obehagliga avslöjanden kring symbiosen kan jag förutom boken ”Pillerparadoxen” nu också rekommendera hans första bok inom psykiatrins område ”MAD IN AMERICA” som jag precis har börjat läsa.
Whitaker visar här, i bokens inledning, hur läkarnas horribla interventionsmetoder under 1700-talet ifrågasattes av Quakers som öppnade egna mentalsjukhus och där läkare inte fick några ledande roller utan behandlingen skedde i rent Hippokratisk anda dvs. att genom mild påverkan låta naturens egna läkande krafter ha sin gång och med fantastiska resultat (70 % tillfriskning mot nästan noll för den medicinska interventionsbehandlingen).
Thomas Jansson Skrev:
Nej, jag tog fel. Som Thomas bör ha lagt märke tilll har vi refererat den på sid. 10, citerat den på sid. 193 och även tagit med den i förteckningen på sid. 214.
Så det var över två år sedan vi läste den, räknade lite fel.
Professor Göran Skrev:
Ja, det är även vårt intryck. Jag föreställer mig att det kan vara ett misstag, oavsett patient och situaion, att ge mediciner som manipulerar med metabolism och hormonsystem.
Anledningen till denna personliga föreställning är en annan personlig föreställning, nämligen att det kan finnas diverse hormoner som ännu ej är upptäckta, och att det kan vara ödesdiget att laborera med hormonsystemet innan man vet vad som kan hända med ännu okända hormoner.
Thomas Jansson Skrev:
NÄMEN TITTA, vi har hänvisat till den på sid 172 också! Vi misstänker en brist i Thomas´ verklighetsuppfattning.
38@ Piltson:
När jag är i högform skriver jag i ungefär samma hastighet som många normalkorkade har när de läser. När jag läser själv går det ännu fortare men jag lägger sällan märke till detaljer och i all synnerhet inte sådant som diverse sidhänvisningar. Jag antar att Piltson avser sin egen bok Kulinara – den var trevlig att läsa men det var nog ungefär 50 – 75 böcker sedan. Dock är det en av de få böcker som jag kommer att läsa om och som dessutom kommer att få en framskjuten plats i den minimala bokhyllan när det nya vardagsrummet står klart. Resten ligger numera i läsplattan – bekvämt att ha flera hundra tusen titlar med bara en knapptryckning,,,
Forskningsfusket är en bra bok,,,,
@ Thomas Jansson:
Tack för denna vänliga rekommendation. Att döma av hittills rapporterad avsättning har du inte så många gelikar.
@ Piltson:
Fel person Piltson. Men berätta vad som hände dig.
@ Piltson:
Jag pratade facklitteratur med en förlagsdirektör för 20 år sedan.
”Behovet är stort men marknaden liten” sammanfattade han läget då och numera är ju läskunnigheten ännu sämre än då.
Men det handlar om kultur – svenskarna är inte vana att söka information på egen hand – möjligtvis ett arv från tiden efter WWII då allt kunde säljas utan ansträngning?
@ Mikael:
Nej, det gör vi inte. Men den som väljer rätt sökkriterier kan trassla sig dit själv.
@ Professor Göran:
Var hämtade du detta: ”Läkarens jobb är att genom intervention med ”läkemedel” ”bota” sjukdomar vilket sällan sker utom i fallet med antibiotika som går på själva orsaken till sjukdomen.”
Allt rätt utom att bota numera har bytts ut till ”behandla”. Därigenom kan man aldrig anklagas för att misslyckas. Samtidigt saknar behandlingen tidsbegränsning…
Och dom flesta behandlingar av pensionärer, som jag själv numera, avbryts bara då patienten avlider. Livstidsaffärer är inga dåliga saker, när man säljer. Men sådan behandling har jag betackat mig för.
Och nu har jag faktiskt varit medicinfri i över åtta år, dock eftersom jag numera betraktar min mat som min medicin enligt vad mästaren själv Hippokrates sade, så har jag åtminstone varit pillerfri så länge.
Med anknytning till vad Piltson sa om pillermånglarna och deras ekonomiska inflytande då och nu bör vi inte glömma att det även finns oljor med liknande tveksamma och ibland lovande behandlingsutsikter.
En av dom första att bli ordentligt förmögen på vad som senare kom att kallas ”snake oils” var en Rockefeller, farfars far eller mer till dagens Rockefeller.
Då var man tvungen att smita snabbt eftersom man utlovade en snabb kur efter en snabb demonstration i stil med ”den lame mannen som reste sig ur rullstolen och började gå igen.”.
Med hjälp av ’vetenskapsmän’ har dagens pillertrillare flyttat målet så att man inte ens behöver utlova en fungerande behandling! Jag tänker då på ”Dell Boy” i ”Fools and Horses”.
Rockefeller jr gjorde sedan den större förmögenheten genom att anlita en vetenskapsman – kemist- för att ta reda på om oljan som ditintills sålts som undermedel kunde användas för ngt annat, vilket var en helt legal användning av vetenskapen!
@ sten:
Det verkar som att vi alla här på Annikas blog är överens om att dagens medicinutskrivning till största delen är en stor ”bluff” eftersom den oftast (?) inte gör något åt själva orsaken men att väldigt få av oss äldre, som utgör ”den stora marknaden”, vågar ifrågasätta vad läkaren säger. Vi har ju trots allt uppsökt sjukvården frivilligt för att vi tror att man här ”vet” vad orsakerna till sjukdomarna är och också hur man bäst kan bli ”behandlad” för dessa. När man sedan sitter och stirrar på alla pillerburkar som till slut omger en så är man nästan ”förlorad” om man nu inte satt ned foten i tid.
Med min ”höga” naturvetenskapliga utbildning trodde jag själv på denna bluff och jag frågar mig därför nu hur man ska få personer som inte har en liknande bakgrund att också våga ifrågasätta.
Självbevarelsedriften + internet är nog det bästa hoppet trots allt.
Någon som har några bättre idéer?
Purpose
Guidelines for management of patients with type 2 diabetes mellitus recommend the use of hypoglycaemic drugs when lifestyle interventions remain insufficient for glycaemic control.
Så står det allra först i studien.
”Lifestyle interventions” får väl anses omfatta kost av olika slag, dvs. även LCHF. Att detta inte specifikt nämns i studien innebär ju inte att man inte skall räkna med det när man som läsare skall dra egna slutsatser.
Insulin dödar
Skrämmande men intressant att läsa dessa inlägg som till största delen troligen kommer från icke-T2-diabetiker.
Härskartekniker kan påvisas hos flertalet, även om man inte vill stå för att det är så. Många vill gärna framträda som ”diabetesspecialist” med råd av olika kaliber till denna patientgrupp som alldeles avgjort i de flesta fall gör sitt bästa för att slippa dö av skrämselhicka för varje nytt – eller gammalt påstående.
Det hade varit underbart att för en gångs skull få läsa något vettigt och användbart i positiv anda utan klankande på läkarkåren.
Ibland spårar dessa kommentarer långt utanför ämnet. Då orkar de flesta av oss inte läsa allt och det blir konstiga hack i logiken.
Allra bäst tycker jag, som ett helt personligt konstaterande, att alla först och främst avhåller sig från personliga – inte påhopp, det är för starkt, men personligt riktade omdömen, i varje fall dem som är av negativ art.
För en kämpande T2-diabetiker ger en tråd som denna absolut ingenting av positivt värde..
Helena Hesselmark
diabetiker typ 0 sedan mer än 7 år
@ Professor Göran:
Att locka med någon på ett föredrag med betitlad föredragshållare?
Själv har jag lyckats intressera några personer att läsa både Forskningsfusket och Ett sötare blod. Och de gör det med glädje och behållning dessutom! Det räknar jag som en framgång. Jag fick ju till slut köpa ett exemplar extra av den förstnämnda för att ha ett utlåningsexemplar.
sten Skrev:
Detta var det bästa 1:a maj tal jag hört idag! sten, jag röstar på dig!
@ Arvid:
Tack Arvid, Här en liten sann historia om något relaterat.
Detta går betydligt längre än onödig medicinering. En hjärtkirurg i Californien måste ha blivit penningbiten någon gång i slutet av förra seklet och förbättrade och expanderade sin hjärtkirurgiavdelning, men nådde då tydligen långt över den behövliga kapaciteten. Men sporrad av bl.a aktieägare fortsatte expansionen och patienttillgången löstes enkelt med hjälp av reviderade diagnosmetoder. Men en präst med goda kontakter både inom sjukvård och FBI lade till slut av en händelse krokben för alltihopa. Han uppsökte sjukhuset – som då hade en ypperlig utrustning och mycket låg misslyckandefrekvens, för en rutinkontroll.
Han fick beskedet att hans hjärta var så dåligt att han kunde få en hjärtattack när som och det var ren tur att han var där han var för dom kunde då ordna en bypass direkt. Den självtänkande prästen blev naturligtvis bestört men lyckades lämna sjukhuset mot allvarlig inrådan att han kunde dö närsomhelst. Han sökte upp ett annat sjukhus och sedan ytterligare ett som bägge sa att det inte var något fel på honom! Han gick då tillbaks till sjukhuset i Redding med den informationen men fick svaret att enligt deras experter var måste han ha ett ingrepp omedelbart. Vid det här laget hade prästen fått reda på att en hel del andra patienter varit missnöjda och misstänkt onödiga procedurer. Åtminstone en kvinna som kom in med benbrott vaknade upp med detta utsorterat plus en bypassoperation och blev tillsagd, som de flesta andra att det var ren tur att hon hade brutit benet nu så att dom fick syn på det dåliga hjärtat och kunde ordna det. FBI slog till och lade beslag på alla journaler och sjukhuset stängdes med stora lokal rubriker, som dock nådde ut på internet. Det blev rättsfall och ett hundratal f.d. patienter som käranden. Chefskirurgen hävdade att den mycket låga dödsfallsfrekvensen visade på att sjukhuset var exemplariskt men då det visade sig att man hade en operations frekvens långt över det dubbla vanliga blev detta mer en bekräftelse på att man opererade ett mycket högt antal helt friska patienter. Kärande patienter fick till slut skadestånd med förbehåll att belopp var hemligt och emot att aldrig uttala sig om vad som hänt dem. Alltså en sjukvårdsskandal följt av en rättsskandal där den skyldiga parten köpte sig fri. Tror dock inte att detta kan hända i Sverige.
Här en länk till vad som hände: https://www.uow.edu.au/~bmartin/dissent/documents/health/tenet_redding.html
Börja läs nedan med hjälp av ”ctrl F ”.
”In October 2002 a scandal burst and once again enveloped Tenet Healthcare. It began with revelations about hundreds of unnecessary heart operations at the Redding hospital in California. This was followed soon after by the exposure of the outlier scam in which a loophole was used to charge far more for sicker patients……”
Ha en glad Maj !
För att anknyta till själva tråden!
Varför vill inte min allvarligt sockersjuka hustru uppsöka sjukvården?
Svaret är enkelt! Hon litar helt enkelt inte på denna sjukvård.
Hon vet själv, genom att ha studerat sin sjukdom, att när hon tagit bort själva orsaken till att hon blir sjuk så blir hon inte längre sjuk. Det har också praktiskt fungerat under fem år. Hon vet också att om hon hamnar hos en diabetessjuksköterska så hamnar hon med absolut största sannolikhet omedelbart i en konfliktsituation om hon talar hur hon behandlar sin sockersjuka. Med den officiella inställningen att man ska ”leva så normalt som möjligt” och balansera blodsockret med insulin så blir man infångad i en medicinfälla. Men man behöver inte vara speciellt påläst för att inse att höga halter av insulin knappast befrämjar hälsan i det långa loppet utan snarast leder till demens och annat elände. Med ett blodsocker som sällan går över 6, på strikt LCHF, känner hon sig ganska trygg i att vända sjukvården ryggen.
Mina egna erfarenheter av kardiologer bekräftar konfliktscenariot när man inte sväljer de officiella ”guidelines” utan istället tar tag i orsakerna: ”Du ska veta att jag inte är intresserad av vad du hållit på med i femton år! Jag anser att det är på gränsen till kriminellt!”
Jag tvivlar inte på att det finns enstaka ”resonabla” läkare men att få tag i en sådan är nog som att leta efter en nål i en höstack.
Piltson Skrev:
Så nu har vi två personer som rekommenderat Piltsons bok utan att egentligen ha läst den. Vore kul med nån som lagt märke till vad som står i den.
@ Piltson:
Finns det någon som läser böcker på det sättet – att komma ihåg varje hänvisning?
Inte ens Piltson själv verkar ha full koll på innehållet i sin egen bok,,,
Husförhören upphörde runt sekelskiftet 1900 om jag inte minns fel – där idkades det noggrann läsning av den typ som Piltson fortfarande ägnar sig åt. 🙂
@ Thomas Jansson:
Tidigare hade vi en som lyckats läsa den utan att lägga märke till att fem sidor hade ägnats ett referat av Paul Campos. Det är vad som på min tid kallades slappsvanseri. Det var såna som selektivt förberedde sig för tentamen men just därför oftast föll igenom.
@ Piltson:
Vi kallade det för ”tenta lätt metoden” på min tid, de gick och tentade gång på gång tills de klarade av de 40% rätt som erfordrades.
Själv gjorde jag om endast en tenta men det berodde på en vacker flicka, så när vårsolen tittade in i den dammiga lokalen gick jag hem och startade min mc – vi körde ungefär 40 mil i ett vårkyligt norrbotten innan de normala festligheterna tog över – helt klart värt en omtenta!
Efter detta tjat om att ingen köper Piltsons bok, Kulinaria, får jag väl föregå med gott exempel. Beställde den nyss, blir intressant att läsa.
@ MickeB:
Och jag som köpt och har den i hyllan får prioritera upp den på läslistan. För en noggrann långsamläsare med förvärvsarbete är det jobbigt med alla ”måste”-böcker som här föreslås 😉
@ MickeB:
@ Lars Henrik:
Problemet är att om dom inte lyckas sälja fler än dom hittills har gjort, så är det tydligen en förlustaffär, för då vill dom inte ens se på den fortsättning som redan är till ca 75% skriven. Det är därför jag är lite tjatig till helgerna.
@ Thomas Jansson:
På min tid kunde kunskaper inte uttryckas i procent. Jag finner detta enastående skumt.
Att insulin är ett hormon som inte är att leka med vet alla diabetiker.
Att psykiatrikerna har ”lekt” med detta hormon kände jag däremot inte till förrän jag nu läste om detta i Robert Whitakers bok ”MAD IN AMERICA” – och detta är garanterat en ruskig läsning!
Från 30-talet och tydligen till mitten av 50-talet användes ”insulinterapi” som en chockbehandling för att försätta mentalsjuka partienter i coma och en behandling som oftast upprepades ett antal gånger. Vid varje behandling uppkom en näringsbrist i hjärnans nervceller på grund av blodsockerfallet och som oåterkalleligt skadade dessa celler.
Besvärliga och oroliga patienter blev på grund av dessa utbredda hjärnskador barnsligt medgörliga vilket uppskattades inte minst av sjuksköterskorna. Eftersom patienterna (de som inte råkade dö) inte längre var psykotiska kunde de skickas hem. Problemet var förstås att de inte heller kunde fungera i samhället utan kom tillbaka.
Att psykiatriker inte vill bli påminda om sin historia är fullt begripligt men modern psykofarmaka verkar enligt Whitaker också fungera genom att åstadkomma mer eller mindre oåterkalleliga skador i hjärnan.
För övrigt verkar även övriga delar av den ”medicinska vetenskapen” inte vilja höra talas om sin historia vilket inte hindrar denna obehagliga historia från att ständigt upprepas.
Varför kan inte de Hippokratiska idealen få råda?
@ Piltson:
Jag tror ingen av oss upplever ditt ”tjat” besvärande 😉
När fortsättningen kommer ut kommer jag att inhandla även denna!
Thomas Jansson Skrev:
Förlåt ett litet avsteg från aktuellt tema, men detta gör mig orolig.
Vad betyder det? Har det andliga förfallet i Sverige drivits så långt att man inte behöver kunna mer än fyrtio procent av vad som förväntats? Och hur i himlens namn beräknas isåfall denna andel?
Enligt de begrepp som gällt för Piltson betyder ”tentamen” att man skall besöka en gubbe och prata om saker som gubben bestämmer. Så förfärligt lättvindigt var det inte alltid. En gubbe bjöd på cigarr. Man blev nervös; ingick det i kraven att veta i vilken ände den skulle tändas? Jag hade ingen aning, vet fortfarande inte. En annan hällde upp portvin, som man skulle dricka innan samtalet började. Sedan dess har jag upptäckt att portvin kan innehålla natriumbenzoat, som kan ge andningsbesvär om man har anlag för astma, men det var aldrig på tal på den tiden.
Procenträkning var aldrig aktuell. Hur går det till? Och hur klarar ni er om högutbildat folk på sjukhus och laboratorier bara behöver veta fyrtio procent av vad de egentligen borde veta?