Krönika av prof Göran Sjöberg:
Om teknikoptimism
Redan med modersmjölken insöp jag en vördnad för teknik och våra tekniska framsteg.
Min far, som var en så kallad begåvad skolpojke på 20-talet, tillhörde den stora del av befolkningen där studier utöver den sjuåriga folkskolan var helt otänkbar på grund av de ekonomiska omständigheterna. Trots lärarinnans vädjande till mina farföräldrar så blev det därför bara folkskola för hans del men han gjorde istället allt för att uppmuntra sina söner att studera och att vi skulle bli civilingenjörer stod högst på hans önskelista. Och på den vägen blev det för mig själv även om vägen knappast har varit rak till min nuvarande tjänst som gästprofessor på Chalmers.
En positiv inställning till teknik och vetenskap har därför genomsyrat hela min tillvaro i alla år och gör det fortfarande. Att medicin inte skulle vara en naturvetenskap fanns heller inte med på ”min egen karta” för tjugo år sedan och för övrigt inte heller på min fars. Han tillhörde dessutom den generation av män som inte förväntades ”gnälla” och tala om sina sjukdomar så jag visste därför inte så mycket om hans kärlproblem. När han gick bort i hjärtsjukdom, 75 år gammal, så fanns det heller ingen anledning för hans tekniskt välutbildade son att ifrågasätta att han hade fått den ”bästa” tillgängliga vården i den evidensbaserade medicinens namn. Ändå kunde jag inte låta bli att reagera när vi samlade ihop alla pillerburkar med mediciner som han säkert lydigt tog eftersom han just hade en blind tro teknik där medicin var en naturlig del. Vi bar en välfylld papperskasse till apoteket för destruktion och även där höjde man på ögonbrynen.
Läs mer
Nu har, som alla läsare av mina krönikor känner till, min tidigare naiva tilltro till medicin som en naturvetenskap totalt havererat. Självfallet finns det mediciner som botar genom att ta bort själva orsaken till sjukdomen och detta gäller framför allt antibiotika. Annars verkar det mesta inom sjukvården vara korrumperat av den industri som med nödvändighet måste ha som mål att tjäna så mycket pengar som möjligt pengar på att vi är sjuka. Och det är i detta faktum som gör att vår nuvarande sjukvård är så sjuk.
Det spelar egentligen ingen roll på vilket sätt man gräver sig fram i detta sjuka byk, man blir ändå illamående av vad man kommer fram till. Från vilket håll man än gräver, uppifrån, nedifrån eller från sidan kommer det obehagliga faktum fram att det är läkemedelsbolagens vinstintressen som genomsyrar sjukvårdssystemen över hela världen och där det sista etablissemanget, som råder över detta system, är intresserat av är patienternas hälsa.
Som min hjärtläkare sa när de, några år efter min infarkt, slutade kalla mig till fler återbesök. ”Här bedriver vi sjukvård!” Det fanns bara inget intresse för att jag hade blivit ”frisk” genom att göra ”tvärtom” – dvs. ingen by-pass, inga mediciner men ändrad kost där bland annat allt margarin var bannlyst. Dietisten propagerade då, 1999, på samma sätt som de fortfarande gör idag, för att ersätta våra nyttiga naturliga fetter med margarin, absurt nog, med hjälp av reklammaterial från Margarinbolaget.
Jag är fortfarande en stark anhängare av vetenskap och teknik. Det är själva det groteska missbrukandet av dessa inom sjukvården som får mig att må illa. Ibland tänker jag att jag har blivit överkänslig men när man har sett igenom det korrupta i detta system så är det svårt att låta bli att se exempel på detta missbruk överallt.
Igår fick jag t.ex. ett magasin, IMPACT, från KTH som handlar om deras samhällsnyttiga forskning och där fanns flera exempel på samma naiva teknikoptimism på sjukvården som jag själv tidigare genomsyrades av. Där läser jag t.ex. om enklare och noggrannare hjärtdiagnos med hjälp ultraljud och detta låter bra om man inte sätter in dessa förbättringar i ett större sammanhang där dessa förbättringar troligen kommer att leda till överdiagnoser och mer operativa ingrepp. Denna optimism är oändligt långt borta från ett intresse att angripa de grundläggande orsakerna till våra sjukdomar men ett sådant intresse finns bara inte inom läkemedelsindustrin eller för övrigt någonstans inom sjukvårdsapparaten.
Vänder jag på sidan i IMPACT så hittar jag en stor artikel ”Röntgentekniken som räddar liv” och den handlar om förbättrad mammografi. Återigen samma naiva teknikoptimism. Mammografi är som bekant väldigt omdebatterad men det är många som gör stora pengar på denna verksamhet och där inga egentliga överlevnadsfördelar har kunnat konstateras men där överdiagnosticeringen är inbyggd i detta mammografisystem och en sådan genererar knappast mindre förtjänster.
Ytterligare två artiklar i detta magasin handlar om sjukvården och båda får mig att ta mig för pannan. Den ena heter ”Svensk vårdmodell till kinaexport” och handlar om svensk äldrevård. Stackars kineser kan jag bara säga om de mot förmodan skulle lyckas i sina strävanden. Den andra artikeln heter ”Skonsammare strålning förbättrar cancerbehandling” och andas åter samma naiva teknikoptimism. Det är svårt att vara emot sänkta stråldoser men återigen visar verkligheten en ytterst begränsad förhöjd överlevnadstid vid denna typ av cancerbehandling.
Om man nu skulle vara genuint intresserad av att verkligen förlänga livet hos cancerpatienter så kanske man borde följa i fotspåren på en av vetenskapens ”giganter”, nobelpristagaren Linus Pauling, som visade att höga doser av C-vitamin klart kunde förbättra överlevnaden hos svårt cancersjuka patienter. Men här finns definitivt inga pengar att tjäna för läkemedelsbolagen så denna intressanta hypotes lyckades, det redan då, korrumperade sjukvårdsetablissemang kväva i sin linda.
Eller varför inte bedriva grundläggande molekylärbiologisk forskning på ett konstaterat fenomen där cancersjuka som slutar med alla kolhydrater och som då hamnar i det ketogena metabola tillståndet kan få sin cancer, även i terminala skeden, att helt försvinna. På samma sätt som med C-vitaminerna finns förstås inte några pengar att tjäna på att människor blir friska genom att radikalt förändra sina matvanor.
”Medicinens historia borde också ha lärt oss att välanpassade kliniker i alla tider haft en övertro på sin egen samtids åsikter om sjukdomarnas natur och orsaker. Detta, som har gällt föregående generationer, gäller naturligtvis också för oss. Vi kan inte veta vilka av våra åsikter som nästa generation kommer att tala om med ett medlidsamt småleende.” – slut citat av docenten Per Dalén härifrån.
Mera om detta LivsViktiga ämne på Facebook här.
Hej Göran och tack för ännu en läsvärd krönika.
Jag känner igen mig i din beskrivning hur bilden av och tilltron till läkemedelsindustrin rasat. Jag har nyligen läst Peter Götzsches ”Deadly Medicines and Organized Crime”, en ohygglig bok som fick mig att må illa. Jag var tvungen att ”kurera” mig med den finlandsvenske filosofen Henrik von Wrights ”Humanismen som livshållning”, en bok som jag tror skulle intressera dig, Göran. Du tycks ju ha viss vurm för filosofer, och har kanske redan bekantat dig med von Wright. I annat fall rekommenderar jag hans ganska lättlästa böcker, såsom ovan nämnda ”Humanismen som livshållning” eller andra t.ex.”Myten om framsteget” eller ”Vetenskapen och förnuftet”.
Först ett stort tack till professor Göran.
Får jag tipsa om ytterligare ett par böcker som kan få en att må illa?
Den första är skriven av den kanadensiske vetenskapsjournalisten Robert Whitaker.
Boken har tidigare getts ut på engelska (The Anatomy of an Epidemic) och på danska.
Nu kommer den på svenska – PILLERPARADOXEN.
När den kom ut på engelska skrev Druin Burch, New Scientist, så här:
”argumenten är oroväckande klarsynta och genomgående underbyggda. Tillsammans bildar de en provokativ men trovärdig tes, som levereras med skönlitterär vitalitet. Whitaker lyckas vara fördömande och samtidigt envist optimistisk i denna fängslande, skrämmande och övertygande bok” (Källa: Karneval förlag).
Jag vill också rekommendera hans tidigare bok Mad in America (www.madinamerica.com).
Båda böckerna handlar om psykiatrin och dess behandlingsmetoder.
Tack för en som alltid läsvärd krönika!
Efter att under ett antal år ha följt dr Annikas/Andreas LCHFbloggar och läst ”Forskningsfusket” börjar varningsklockorna ringa kraftigt i mina öron när massmedia basunerar ut: ”Vetenskapliga studier visar att …” – inte mycket att lita på om jag har fattat saken rätt 😉
Professor Göran…
…”Ändå kunde jag inte låta bli att reagera när vi samlade ihop alla pillerburkar med mediciner som han säkert lydigt tog eftersom han just hade en blind tro teknik där medicin var en naturlig del. Vi bar en välfylld papperskasse till apoteket för destruktion och även där höjde man på ögonbrynen.”…
…en välfylld papperskasse…! Det var inte så mycket.
Jag lämnade 5 plastkassar efter en avliden person:
Omeprazol, Cilaxoral, Metformin, Lasix, Emconcor, Amlodipin, Prednisolon, Dolcontin, Panodil, Alvedon, Gabapentin, Zopiklon, Ventoline, Laktulos, Glytrin, Diklofenac, Morfin, Haldol, Oxascand, Sobril.
Dessa var de sista två åren, dessförinnan fanns en hel massa som blivit över i skåpet. Det var så mycket så jag kunde inte notera alla.
@ sofia:
Du har så rätt, då bör man läsa extra noga, kritiskt granska och ta med en stor nypa salt. Massmedierna och dess representanter har en skrämmande låg insikt och vilja till att kritiskt granska och skärskåda etablerade ”sanningar”.
Även de som kallar sig ”vetenskapsjournalister” lever ytterst sällen upp till de kriterier man kan ställa på en sådan. Ingående research och faktagranskning tillhör svunna tider. Nu gäller det att prångla ut så mycket som möjligt, på kortast möjliga tid och på ekonomiskt mest fördelaktiga sätt.
Deras oberoende och uppgift att granska politik, makthavare och ekonomiska intressen verkar skarpt beskurna. Uppgiften som tredje statsmakt verkar numera alltmer gått upp i statsmakten och övergripande ekonomiska intressen! Att svensk media är usel och mer fungerar som ideologiska propagandamegafoner är i och för sig inget nytt.
För att bryta de ineffektiva vårdmetodernas dominans, till fördel för en god kosthållning, behöver vi göra det inifrån. Vi behöver paketera en god kosthållning på burk och sälja det lite billigare än dagens läkemedel. Placebo-/harmlösa kosttillskott-piller med en medföljande obligatorisk kostplan.
Om det ger intrycket att vara ett läkemedel så får det större spridning i vår naivt teknikoptimistiska värld. Jag vet ärligt talat inte varför läkemedelsbolagen inte gör detta, det finns pengar att tjäna på att sälja en lösning som är nästan gratis att tillverka.
Jag håller inte med riktigt denna gång.
Med bättre diagnostikmetoder kan vi ju både komma tillrätta med överdiagnostik och underdiagnostik och även spara kostnader för onödig läkemedelsanvändning. Denna utveckling möjligör även att det tas fram bättre och smidigare metoder, så att man kan ställa diagnos för sådant som förut krävde invasiva ingrepp som både kostar pengar och innebär lidande för patienten.
Ett exempel är en apparatur som mäter kväveoxid i utandningsluften. En hög halt indikerar eosinofil inflammation i luftvägarna och att inhalationssteroider kan vara befogat och vid en låg halt gör denna typ av medicinering ingen nytta. Genom att använda denna metod kan man förindra slentrianmässig överförskrivning av astmamedicin med ett enkelt utandningstest. För att komma till samma resultat med traditionell diagnostik, måste man ta ett vävnadsprov från luftvägarna eller ett sputumtest där man provocerar fram upphostningar = mycket obehagligt för patienten. Det finns massor av sådana exempel.
Däremot finns det ett annat problem med tekniken i sjukvården, och det är att det är svårt för medicinteknisk personal och sjukvårdspersonalen att hänga med i utvecklingen. Mycket information som ska tas in och långa manualer. Det gör att det finns en risk att man satsar på fel saker, använder apparaterna på fel rätt och i fel sammanhang och man riskerar att missa de riktigt bra ”guldkornen” som gör skillnad och man hinner heller inte med att dokumentera och utvärdera.
@ Joakim Öfverholm:
Då har du inte förstått grejen : För att tjäna de stora pengarna måste du ha patent som kanske kostar tio miljarder att ta fram. Det är ändå en spott i havet där ett läkemedelsbolag kan göra en årsvinst på 90 ! miljarder. Att göra sig rik på ex C vitamin är med dessa förutsättningar omöjligt. Finns ingen patent på askorbinsyra!!
@ natan: ”Deras oberoende och uppgift att granska politik, makthavare och ekonomiska intressen verkar skarpt beskurna.”
Ja!
Nog skulle man bra gärna vilja veta hur det kommer sig …veta vad som egentligen händer sker ”bakom kulisserna” … känns som en ”osynlig hand” styr och ställer …
@ Bokmal:
Tack för boktips!
Beställd!
Tack Göran för en fin krönika!
Jag lyckades behålla en rätt stark teknikoptimism fram till sent 80-tal. Jag antar att min tekniska utbildning och dito jobb gjorde mig en smula imun mot sådant som talade emot.
Så en morgon när nyheterna på klockradion väckte mig rapporterades om att torsken i princip hade fiskats slut. Jag kommer inte ihåg vart men troligen var det fiskevatten utanför New Foundland. Beståndet hade helt kollapsat, liksom dess ekosystem, och har inte återhämtat sig efter detta än såvitt jag förstått. Torskar är hemmakära fiskar och lever i samma vatten som de fötts i. Inga nya flyttar alltså in.
Därefter har kallduscharna kommit gång på gång. Ekologistudier gjorde etter värre. Innan dess kanske jag trodde att människor inte var dummare än att de slutade när de såg att det barkade åt skogen. Men tydligen reagerar vi inte så. Illvilja? Tror inte det. Önsketänkande? Kanske. Okunskap? Ja, jag tror det. Okunskap om vissa av de områden som ett beslut påverkar. Okunskap om att en lång lång utbildning med resulterande titel bara är ett nålsmalt subset av all kunskap som finns att hämta. Okunskap om att när vi tar genomgripande beslut om utnyttjande av naturresurser så ska ekologin sitta med vid bordet. Inte bara vara en remissinstans som man kör över.
Sjukvården trodde jag dock var förskonad från dylikt. Fram tills jag började få problem med sockret och stötte på LCHF. Om detta har du redan skrivit väl flera gånger Göran. Jag har inget mer att tillägga.
Missförstå mig inte nu! Optimismen om teknikens möjligheter finns fortfarande kvar. Det är människans omdöme vid hanteringen som inte räcker till. När vi utnyttjar jordens resurser såväl som när vi botar sjuka. Och omdöme är för mig en produkt av kunskap.
Pappa – del 1
I min bokhylla står en mapp med några brev (se lösryckta delar nedan).
Jag skrev dem 2003 till pappas läkare – nåja, stafettläkare – efter att han hade satt in ytterligare två mediciner, neuroleptikan Mallorol och ”bromsmedicinen” Aricept (för demens) under en s.k. ”avlastningsvecka”.
Mallorol är starkaste formen av psykofarmaka. Det visade sig att den var indragen i England på grund av allvarliga biverkningar, men fick förskrivas ett år till i Sverige innan den drogs in.
Nu för tiden kan neuroleptika ha namn som Risperdal, Zyprexa och Haldol.
Aricepts effekt var redan då ifrågasatt och medicinen har många besvärliga biverkningar. För övrigt finns inget som ”bromsar” demens. Jag tror att pappa led av sviter efter en infektion och hade alldeles för många mediciner – han var läkemedelsförgiftad.
Det har gått över 10 år. Neuroleptika-användningen kanske har minskat något men det beror enbart på att kommuner/landsting fått ”ekonomiska belöningar” för att dra ned på användningen.
Däremot får man inga bestraffningar när man utsätter försvarslösa åldringar för än den ena än den andra medicinen.
—————————————————————————————————————–
Ur ett av breven ……
Jag anser att pappas medicinering bör gås igenom och minsta möjliga dos av så få läkemedel som möjligt bör provas fram.
Vissa saker ställer jag mig helt främmande till eftersom biverkningslistan är fruktansvärd och jag förstår inte varför pappa skall utsättas för Mallorol tre gånger om dagen.
Om Mallorol ges för att pappa skall bli lugnare så tycker jag mig inte se någon skillnad, däremot ser jag att han mår dåligt, blir darrig i händerna och får svårt att hålla glas etc., inte orkar stödja på benen, förmodligen märker att något hänt med ögonen eftersom jag såg honom blunda med ena ögat. Ungefär som han kollade synen. Han poängterade att han inte såg bra med de nya glasögonen (från Syncentralen) men bara för ett par veckor sedan var de utmärkta !!!
I måndags eftermiddag blev det riktigt kris då vi inte ens orkade hålla pappa på benen med våra samlade krafter utan fick lov att låta honom sätta sig/lägga sig på golvet och ringa på det s.k. ”Trygghetslarmet” för att få hjälp. Det är hjärtskärande när man vet att hans muskelsvaghet m.m. kan bero på medicinering bl.a.
Jag kan inte förstå varför man inte skall stödja och uppmuntra det friska hos pappa. Givetvis vet jag att han är gammal och sjuk, av och till kan vara krävande och besvärlig, men om medicinbiten inte ses över (minsta möjliga dos av det som absolut behövs och under övervakning av vad som sker med honom) kommer vi inte att klara av att sköta honom hemma och ingen i familjen vill att han hamnar som ett kolli någonstans om det inte är nödvändigt.
Mallorol
Läser bl.a. att den inte skall användas om man har muskelsvaghet eller svår hjärtsjukdom. Ja, det finns mycket mer att tillägga Det finns många hemska biverkningar. Så här står det t.ex. i ”Terapirekommendationer ÄLDRE och LÄKEMEDEL, Läkemedelskommittéen Halland 2003:
”Neuroleptika
Konventionella neuroleptika är alla förknippade med risker för biverkningar hos äldre, såväl kognitiva störningar som sk extrapyramidala symptom – dvs störningar i muskelrörelser såsom parkinsonism, akatisi och tardiva dyskensier. Sk högdosneuroleptika anses vara särskilt olämpliga för äldre då de har mer uttalade sederande och antikolinergiska effekter och därför är förenade med ökad risk för kognitiva störningar och förvirring.”
I listan med läkemedel med antikolinergiska egenskaper ser jag bl.a. Mallorol
——
Pappa – del 2
Ytterligare en del av brev nr 3 till pappas läkare.
Brevet postades 2003.
I samma publikation läser jag under rubriken ”NSAID och acetylsyra bl.a. ”Patienter med hjärtinsufficiens, njur- eller leversjukdom kan reagera med kraftig ödembildning”
Mallorol och Aricept i kombination med
Furosemid
Spironolakton
Lanacrist
Triatec
Trombyl
Prednisolon
Stillenock
och diverse anti-inflammatoriska
har gjort pappa sämre.
Eftersom man vet att 10-20% av alla åldringar hamnar på lasarett på grund av läkemedelsförgiftning, och att det är högst individuellt hur man reagerar på medicinering, verkar det vara adekvat att vara väldigt försiktig.
Läste i boken ”Geriatrik för sjuksköterskor” (Råd vid läkemedelsbehandling hos äldre) följande kloka råd:
”..Behöver sjukdomen eller symptomen behandlas? Är läkemedel bästa alternativet?
Uppvägs risken för biverkningar av den eventuella behandlingsvinsten?
Sätt om möjligt bara in eller ut ett läkemedel åt gången för att kunna bedöma effekten av medicinändringen!
Beakta alltid att äldre kan ha en starkt nedsatt njurfunktion och avpassa dosen därefter!
Följ regeln: ”start slow och go slow” !
Tidsbegränsa behandlingen. Ange helst ett datum när behandlingen skall upphöra!
Försök alltid minimera antalet läkemedel!
Ge muntlig och skriftlig instruktion. ” Slut citat
@ Bokmal:
Tack för denna inblick i din ”kamp mot sjukvården”!
Min nuvarande teori är att man bara blir LCHF-are för att man själv och eller någon närstående drabbas av något hälsomässigt elände; övervikt, diabetes, hjärtproblem, neurologiska störningar eller någon uppenbar medicinsk vanvård där det du beskriver angående din far passar väl in. Det är först då man får tillräcklig drivkraft för att engagera sig och skaffa sig tillräcklig kunskap på egen hand. Man kan ju undra hur många som orkar göra detta av oss närstående. Det är först då som ens tidigare naiva tro på denna sjukvårdsapparat rasar ihop som ett korthus.
Medan jag själv inte ”blev inblandad” i min fars relationer med sjukvården gjorde jag något som liknar det du gjorde med min mor när hon var på äldreboende och där vi kunde plocka bort en hel del psykofarmaka och hon blev då klart mer kontaktbar.
Jag upplevde då inga konflikter med sjuksköterskan på äldreboendet men undrar hur det gick för dig med tanke på att du skrev brev till läkaren. Det här med övermedicinering av äldre måste vara en väldigt öm tå för sjukvården för det är ju fråga om normalt begåvade människor som trots allt arbetar inom vården och skriver man läkaren ”på näsan” är det förstås bäddat för konflikter.
@ Bokmal:
@ Professor Göran:
Visst är det konstigt med sjukvårdspersonal – ingen reflekterar över de äldres matlust, inte heller huruvida maten är nyttig eller inte, MEN ”piller” är tydligen alltid bra.
Jag har också erfarenhet av äldre i min omgivning som blivit istoppade en matsked piller dagligdags. Ibland flera gånger om dagen.
Kostdemokrati: Gøtzsche – Patienter skulle må bättre utan psykofarmaka:
https://www.kostdemokrati.se/midi/2014/03/03/patienter-skulle-ma-battre-utan-psykofarmaka/#comment-198
@ Professor Göran:
Jag håller med Dig om att det oftast inträffar något som gör att man blir mer medveten.
Jag växte upp med en pappa som fick det ena pillret efter det andra.
Jag kunde ju se att det inte gjorde honom friskare, men på den tiden var det inte lätt att hitta information och framför allt fanns inte Internet.
Det såddes i alla fall ett frö.
Pappa hade astma och ställdes på långvarig medicinering med ”mirakelmedicinen” kortison (prednisolon). Han blev en slags ”försökskanin” (gäller även dagens patienter som får nya läkemedel). Experimentet gick fel och pappas egen kortisonproduktion slogs ut (kroppen blir lat, slutar producera) och han blev tvungen att ta kortisonsprutor/piller resten av livet för att överleva.
Den historien – och många andra – gjorde att jag redan hade ett visst kritiskt tänkande när pappa kom hem efter en s.k. ”avlastningsvecka” på äldreboende och hade fått två mediciner till – Mallorol och Aricept.
Jag blev arg. Jag hade, dessutom, fått Internet-uppkoppling.
När jag så upptäckte att Mallorol redan var indragen i England på grund av allvarliga biverkningar, men fick förskrivas ytterligare ett år här i Sverige, tändes gnistan.
Det fick bara inte gå till på det sättet. Jag måste protestera. Jag valde att skriva brev för att läkaren, i lugn och ro, skulle kunna läsa hur vi hade det. Det var inte populärt inom familjen (jag var ju inte läkare osv….).
När mamma berättade för distriktssköterskan att jag hade hittat information – att Mallorol var indragen i England på grund av allvarliga biverkningar – sa hon – hälsa din dotter att man skall inte tro på det som står på Internet.
Det blev stopp för Aricept, men resterande läkemedel skulle vara kvar enligt tidigare (hade nog glömt Zocord i min lista) Det blev aldrig någon läkemedelsgenomgång.
Läkaren motiverade insättningen av Aricept med – jag tänkte på Din pappas framtid (pappa var 95 år).
Nu kanske någon tror att jag ”fastnat” i den här historien, att jag inte förstod att min pappa var gammal och sjuk, att jag är arg för att han avled efter någon månad.
Det stämmer att jag är arg, men inte av den orsaken.
Jag är arg för att han utsattes för en vård som, i många fall, var rena vanvården.
Jag är arg för att han inte är något undantag och att det inte skett några större förbättringar på de här 10 åren.
Jag förstår att det finns de som är nöjda med Vården, men känner att det är viktigt att berätta för att människor skall inse att det finns en hel del som inte fungerar.
Jag vill att de skall bli mer medvetna, våga ställa frågor, ha synpunkter och t.o.m. avstå behandling om de känner för det.
Men för att komma därhän gäller det att läsa böcker (synd att så få kritiska böcker skrivs på svenska eller översätts), besöka hemsidor, ta del av patientberättelser m.m..
Det finns en överdriven tilltro till vad som pågår inom Vården och den späds på av alla ”teknikoptimistiska” inslag i media.
Detta med övermedicinering och medicinares tro på den medicinska vetenskapen är icke nytt. Tvärtom ansågs kemoterapeutisk behandling ofta som det ”senaste, mest avancerade” : Läs här ett olyckligt öde:
”…var epileptiker och lätt utvecklingsstörd, vilket tros ha orsakats av de starka mediciner som hans mor tog under graviditeten[2]. Han levde därför ett mycket tillbakadraget liv och var nästan aldrig med vid stora tillställningar
https://sv.wikipedia.org/wiki/Prins_Erik,_hertig_av_V%C3%A4stmanland
Jag har också hört (Av numera avliden professor i zoofysiologi) att Gustaf V:s homosexualitet hade med felmedicinering med ”det modernaste” att göra. Hur som han blev ju mycket gammal.
Den tyske filosofen Heidegger presenterade ett användbart begrepp: Gestell som tycker jag bäst översätts med ”Samtvång” – Nutidsmänniskans förhållande till teknik och teknikutveckling utmärks av att vi är ”samtvingade” med tekniken som om den vore ett mäktigt levande väsen som utövar makt över oss.
Exempel:’
För ett tiotal år sedan höll jag föredrag och ställde tre frågor till auditoriet, att besvara med handupptäckning:
1. Vilka kommer ihåg när mobiltelefonen kom ? (alla händer upp)
2. Var det ngn av er som då menade att – det där är ingenting för mig, har klarat mig utan hela livet, kommer aldrig att skaffa – (Tiotal händer upp)
3. Hur många av er har mobil idag ? (Alla utom en hand, av de tio upp)
Det finns skäl att grunna lite över Teknikens ”Väsen”.
@ olle holmqvist:
Med tanke på Heideggers öppna ställningstagande för Nazismen, där han för övrigt var djupt insyltat, har jag inte så mycket till övers för hans idéer i största allmänhet. För att använda en ”understatment” så är jag heller inte speciellt svag för den ontologiska filosofi han representerar och som i mina ögon mest passar in i den raka servila linje (till etablissemanget) från Hegel fram till den postmodernism vi har idag och som just nu härjar som värst på våra universitet och föröder det vetenskapliga tänkande världen över.
Jag läser just nu en prisbelönad bok ”GUNS, GERMS AND STEEL – The Fates of Human Societies” av geografiprofessorn vid UCLA, Jared Diamond, och som handlar om hur denna teknikutveckling växt fram på ett organiskt och faktiskt väldigt obehagligt sätt faller på plats i och med jordbrukets uppkomst. Även om boken är väldigt ”lärd” och fascinerande så är det knappast någon vacker bild av mänskligheten som målas upp i denna bok.
Möjligen kan man förstå uppkomsten av den existentiella ontologin i denna belysning och kanske även Herakleitos ”flytande” inställning till verkligheten som bäddade för Hegels flexibla försvar av envåldsmakten två tusen år senare.
Ett problem om man för tydligt ger exempel på hur man kan bota eller så vissa sjukdomar med olika hälsoprodukter och hälsosam mat är att de kan förbjuda tillverkningen av det. Jag tänker på ett preparat gjort på nypon om jag inte minns fel. Preparatet blev i alla fall förbjudet här i Sverige. Det var importerat, så i det här fallet löste man det med att sätta ett annat namn på burken.
M.a.o. det är etablissemanget som har makten, om de vill kan de förbjuda sådant som är alldeles för bra för hälsan.
Professor Göran Skrev: