Lars Bern skriver om det.
Vi måste själva bilda oss en uppfattning om varje professors vetenskapliga dignitet. Den kan vara hur låg som helst.
Professorstitel kan fås på många olika sätt, och alla är inte vetenskapligt motiverade.
Kan man lita på en professor?
31 december, 2013 av 19 kommentarer
Inte så sällan förvånas man över att mainstreammedia (MSM) så ofta använder forskare och professorer av ”rätt färg” vid intervjuer. Ett exempel är professorn Jerry Sarnekki (krimonolog) som nästan alltid lyckas med att baka in att brottslingars beteende alltid kan förklaras med sociala faktorer. Kvittar i stort sett vilken infallsvinkel frågan har så beror kriminaliteten på socialt stigmata, vilket passar den liberal/socialistiska agendan som hand i handske. Till slut äter sig propagandan så djupt in i folks själar att den intervjuade professorn ord är den eviga sanningen.
I Sveriges fall blir det dubbel tragik då hela samhället och rättsapparaten tycks inta samma förhållningssätt. Det blir även för rättsväsende och det offentliga en evig sanning, ett consensus.
Skulle du till äventyrs ha en mer konservativ uppfattning och kräva lite tuffare tag, blir du i värsta fall anklagad för att vara rasist! Det sistnämnda kanske stämmer till en extra tankerunda i samband med den skenande kriminaliteten.
På sätt och vis påminner det mycket om att få gehör för LCHF. MSM intervjuar alltid professorer med rätt agenda dvs säga consensus på området. Rössner får väl allt som oftast ta emot journalister från MSM vilka vill vara på den säkra sidan och rapportera korrekt.
Vad som Bern beskriver är väl att det håller på att lossna och att professorer inte har patent på sanningen längre. Det tycks ju även lossna lite för LCHF då bland annat kvällsblaskorna skriver en och annan rad. I vad mån deras rapportering är objektiv har jag inte undersökt. Det vet säkert och hon kanske har synpunkter Annika.
Utan auktoriteter, och auktoriteter som de flesta lyder, kan inget samhälle fungera. Detta gäller för vargflocken, de primitiva mänskliga jägarsamhällena och inte minst i de mer avancerade jordbrukarsamhällena. I de senare talar vi om gudar som representeras av överstepräster eller kungar som genom tiderna har varit nära lierade. Att förneka dessa auktoriteter slutar ofta illa för de som försöker.
Professorer är lite speciella för att de är en del av det officiellt akademiska och som egentligen bara utgör en samhällelig utsmyckning och ett avancerat alibi för samhällets ledande krafter och som därför används vid behov och inte minst av MSM. Politiskt korrekt som det brukar kallas.
Vetenskap är enligt min mening det som överensstämmer med och kan förklara vår verklighet i ett övertygande förklarande helhetsmönster. Här kan vi förstås ställa upp olika ”skolor” (hypoteser) som står i opposition mot varandra och jämföra de fakta de lägger fram och sedan ta ställning till vilken skola/hypotes som representerar det helhetsmönster som, för oss själva, verkar vara det mest övertygande. Här vinner det helhetsmönster som LCHF representerar, för mig, med hästlängder över etablissemangets helhetsmönster för att LCHF helt enkelt stämmer oändligt mycket bättre med vår verkliga verklighet.
I en ideal akademisk värld skall sådana skolor ställas upp mot varandra i ”akademiska disputationer” där åhörarna kan avgöra vilken som är mest trovärdig. Denna akademiska teknik har medeltida rötter och inte minst inom den islamiska världen men har trots allt mer med retorisk skicklighet att göra än med faktiska sakargument grundade på experimentell verksamhet. Ofta var det religiösa uppfattningar som ställdes mot varandra.
Nu finns ett otal akademiska discipliner med professorer och där kanske de flesta på olika sätt försöker hävda att de har de grundläggande naturvetenskaperna som fysik och kemi med sig men vilket är väldigt långt från sanningen.
Det ruskiga, enligt mitt synsätt, är vad som nu håller på att, som en cancersvulst, breda ut sig inom akademin, även den naturvetenskapliga, genom den så kallade postmodernismen där man förnekar att EN verklighet existerar utan istället att verkligheten bestäms av vem som betraktar den och att det därför finns lika många verkligheter som det finns betraktare. Att vi har olika uppfattningar om verkligheten tvivlar ingen på men om vi tvivlar på att det finns EN verklighet som vi kan försöka förklara genom en trovärdig hypotetisk modell så innebär detta vetenskapens totala kollaps.
@ Professor Göran:
Var det inte John Locke som ville sätta upp hinder för dessa kungar som i Macciavellisk anda ville slå ner varje ifrågasättande av diktatorisk maktutövning. Så att hålla koll på dessa auktoriter var nog av godo, även om jag förstår hur du menar.
Det var Hobbs som ville ha en så stark kung, att han kunde skydda folket. Han menade att om en sådan auktoriet försvann så slutade det illa som du skriver. Man skulle kunna jämföra med USA:s ställning som superpower och världspolis. Om det är av ondo eller godo lämnar jag därhän men utan den vore det en större risk för anarki och ännu mera mera krig.
Enligt våra dagars synsätt(demokratiska ideal) är det inte korrekt med alltför mycken av auktoritetstro, då verkade Locke mer i den traditionen. Han var väl den förste store demokratiske förespråkaren i det vi idag kallar demokrati? Han förespråkade kunskap om världen som en möjlighet att förstå den och för att den vägen kunna utöva kontroll över auktoriteter. Det är det som vi sysslar med här. John Locke hade säkert gillat internet och bloggar!?
Att förlita sig mer på empirisk kunskap än metafysiskt tänkande. Idealisten Descartes verkade i motsatt riktning ”Jag tänker därför är jag”. Vilken är en tom floskel, då kropp och själ inte går att separera. Body and soul enligt den gamla blueslåten, passar bättre på biologi och naturvetenskap. Om det var så Descartes menade? Tyvärr kan vi inte fråga honom 🙂
Då kan vi också lämna det religiösa åt sidan som handlar om tro och inte vetande 🙂 ? Även om de själva tror att de sitter inne med allt vetande 🙂
Professor Göran Sjöberg litar jag på – så det så.
@ Josef Boberg:
Den listan om kolhydrater som ”gift” och som du refererar till skrev jag i hast ned i en kommentar på en tråd här hos Annika och den tog du tag i på ett förtjänstfullt sätt tycker jag.
Och den listan tycker jag fortfarande håller ganska bra men är förstås ingen absolut ”sanning”. Med Xenophanes kan vi bara konstatera att vi enbart kan skaffa oss mer kunskap men att vi aldrig kan komma fram till själva sanningen. Skulle vi mot förmodan träffa på sanningen skulle vi enligt denne oppositionelle grekiske tänkare knappast förstå den på samma sätt som man inte heller trodde att människorna skulle förstå svaret, ”42”, som de fick från datorerna på sin fråga om livets mening, och efter lång tids beräkningar i ”Liftarens guide till galaxerna”. (Meningen med svaret 42 – läste jag någonstans, ska som det låter tolkas som ”for two” vilket också är den animerade , högtflygande avslutningen i denna boken förutom att delfinerna tackar för fisken.)
Professorer, överläkare, VD-ar, byrådirektörer …
Vissa titlar följer anställningen, andra förföljer en livet ut.
I min värld är en yrkestitel knuten till en anställning och ett ansvar. En VD, som inte längre har en VD-post är inte VD längre, men en professor, som inte längre har någon anställning och kanske inte ens är kapabel att utföra en professors jobb tituleras professor livet ut – möjligen med ett tillägg ”emeritus”. Detta fenomen är en egenhet, som finns representerad inom statlig verksamhet. Kanske det har sina anor från den tiden det fanns Ordinarie tjänster, som inte kunde avslutas med mindre tjänstemannen blivit dömd för allvarligt brott. Titeln ger naturligtvis extra tyngd, ofta oförtjänt, åt uttalanden från personen i fråga. Men det ger allt mer en tveksam dager över allt vad akademi heter, inte minst inom medicin och folkhälsa. Professorerna och doktorerna är inte längre oemotsagda, deras kunskaper ifrågasätts och deras integritetsgloria har verkligen halkat på sned.
Nu är det nyårskoncert från Wien!
Ha det bra!
Det här med att använda titlar är lite ”dubbeleggat” och Annika och jag var överens (och en del andra också) om att det kunde gynna LCHF att jag inte gick ut anonymt på hennes blog utan som just professor. En professur är faktiskt en tidsbegränsad utnämning och i mitt fall till slutet av nästa år. Däremot kan jag sedan inte kalla mig Emeritus (fallen krigare) eftersom jag är en adjungerad/biträdande professor och det endast är de professorer som ansvarat för den akademiska avdelningen (chair) som kan titulera sig så efter sin pensionering.
Däremot följer min doktorsgrad och min docentur mig livet ut.
Det var som en klok kollega till mig sa för många år sedan angående titlar. ”Det är inte du som har problem med dem utan det är de som inte har dem som har det.” Fallet med Refaat el Sayed, för dem som nu kommer ihåg det, visade med all önskvärd tydlighet det dubbeleggade hos titlar som doktor. Den tyska försvarsministern, för några år sedan, blev ju tvungen att avgå för att han hade fuskat sig till sin titel.
Titlar är inte att leka med! 🙂
Professor Göran Skrev:
Hade Ditt ämnesområde legat nära medicinen, hade det naturligtvis smällt ännu högre. Doktorsgraden är viktigare för mig, för den visar att personen i fråga är forskarutbildad och gjort egen forskning. Därmed är han bättre skickad än gemene man att analysera och bedöma publikationer, oavsett ämnesspecialitet.
Titlar är ett sätt att sortera ut folk utifrån diverse kriterier. I dethär konservativa samhället försöker nan hålla reda på om en kvinna är eller har varit gift, då är man Madame – annars Mademoiselle. Gifter sig mademoiselle tappar hon förnamnet och blir Madame med mannens förnamn och efternamn. Detta är en tradition, som håller på att brytas, men sitter i ryggmärgen. Här kan man vara Madame le Docteur, observera den maskulina atrikeln. Fast i Sverige finns det ju manliga sjuksköterskor, vilket är lika androgynt.
Kan man lita på en professor? Det beror väldigt mycket på. Jag tycker det är hälsosamt att utveckla sin källkritiska inställning, oavsett vems uttalande i tal och skrift det gäller. Rössner, m fl får ju inte så höga poäng på den här bloggen, oavsett vad han eller de säger – och det med all rätt.
Problemet i fallet Refaat el Sayed var om jag minns rätt att han lät påskina ett falskt förhållande. Han, i sällskap med den tyska försvarsministern, blev tagen på bar gärning med bedrägligt beteende och bedömdes som opålitlig. Om en av våra second best friends bland professorerna går ut med osanna uttalanden och rena lögner, händer ingenting.
Huvudinnehållet i den här kommentaren har jag redan skrivit på ett annat inlägg av Annika. Men den passar bra här och fler kanske läser den. Jag har redigerat och utökat lite. Dessutom så anser jag att den är mycket viktig för all debatt om vetenskaplig etik o moral och i synnerhet den här aktuella ”tuppfäktningen” om kostråden.
De enda forskare och vetenskapsmän som du ska lita på är de som är beredda att kritiskt granska och ompröva sin egen tidigare forskning, har stark integritet och som står fria från finansiärer och nekar att ”frisera” forskningsresultat för att passa andras syften. Jag anser det självklart att som forskare vara nyfiken på allt som inte stämmer med de egna förväntningarna på resultaten – det är ju bl.a. det som gör forskning så intressant och roligt. Att forska med s.k. ”processyn”, som lämnar öppet för överraskande upptäckter, istället för ”målsyn”, att koma fram till ett visst önskat resultat och sålla bort sånt som inte stämmer med det man vill uppnå, är ett himla roligt angreppssätt.
Dock ”lider” nog alla forskare av det man kallar för ”förförståelse”. Dvs. man är påverkad av sin forskningsomgivning, sina egna och kollegers tidigare resultat, sina tidigare studier och sin värdegrund samt vad som ”ligger i tiden”. Värdegrunden ska dock vara din försäkring så att du är uppmärksam på fenomenet ”förförståelse” och få dig att reflektera då och då över vad du håller på med. Du kan ju t.ex. råka ut för ”Vad f-n är nu det här?” och då ska du ta det på allvar, borra lite djupare och/eller följa det spåret.
Professorer som Rössner och Hellenius borde vara kritiskt vetenskapligt skolade enligt ovan och kontinuerligt pröva/ompröva sin egen forskning (annars är de inte värdiga sin professorstitel) då andra forskares och senare forskningsresultat strider mot deras ”teorier” om kolesterolvärden, kost för diabetiker och för dem som vill gå ner i vikt.
Gamla teorier måste ständigt omprövas i ljuset av nya paradigm (världsbild, synsätt) och anomalier (anomali = avvikelse). Det utgör ju hela grunden för all vetenskaplig forskning och det strider mot forskningens etiska principer att inte göra det. Hur ska annars vetenskapen gå framåt och vi få ny kunskap.
Om inte Copernicus envist hävdat att jorden var rund och cirklade kring sin egen axel och även kring solen, så hade den kanske fortfarande varit platt som en pannkaka och centrum för världsaltet. Men jorden är rund och cirklar kring solen, så Rössner o Hellenius och deras gelikar behöver ju inte var rädda för att ändra sig och att inte förbli centrum i kostadebatten.
Den förlust de gör är kanske bara forskningsanslag från någon intressent vars ”ärenden” de går. Men de vinner i auktoritet och prestige, vilket för mig är viktigare och jag sover därför gott med rent samvete efter vad jag åstadkommit under min akademiska karriär även om jag inte blev professor, vilket min prefekt kallade mig ibland pga. mitt sätt att arbeta. Jag blev t.o.m. en gång ett brev från prof. Gunnar Adler-Karlsson med en fråga inom vilket området jag hade min professur efter att jag kommenterat honom i en artikel i Sydsvenskan, som han tyckte var ”jävligt bra”. Han tyckte tydligen att den låg på den nivån.
Jag tog upp det här problemet med mina studenter i kursen vetenskaplig metod och jag hade vidareutvecklat/bearbetat ett genialt forskningsspel, där just en anomali (avvikelse från gängse norm och uppfattning) ingick i spelet och som var nyckeln till ett nytt paradigm. Originalspelet hade utvecklats av min lärare och gode vän framlidne ekon.dr. i företagsekonomi Richard Normann vid Lunds universitet och gästprofessor vid Harvard och Oxford och som man har vikt en årlig minnesdag åt med föreläsning och seminarier vid Oxford.
Richard var oerhört kreativ, en lysande begåvning, filosof och pianist. Richard, som dog alltför ung, hade mycket hög moral, vilken han med sin karismatiska personlighet överförde till oss studenter och lät sig aldrig påverkas av vare sig dem som lämnade bidrag till hans forskning eller det som var mainstream. Och just därför var han en verklig nydanare, som lanserade banbrytande och revolutionerande idéer inom bl.a. strategisk företagsledning, som gäller än idag 45 år senare. Skriv in hans namn på Google, den som är intresserad.
Med tanke på Rössners inlaga i DN och på pensionärsbloggen och Hellenius hårdnackade motstånd mot LCHF, så bedömer jag att de och andra, som håller fast vid Livsmedelsverkets kostråd, inte hade klarat att lösa forskningsproblemet i spelet. Är kanske förmätet av mig att tillägga att en annan student (numera professor) och jag var de som först kom på spelets lösning och att vi två var de enda som hade full pott på Richards tenta. Det kanske talar för att jag vet vad jag talar om och kanske t.o.m. varit värd en professur (som min prefekt på skämt och G. A-K felaktigt tillskrev mig) mer än Rössner, som tycks ha gått i baklås tankemässigt och trampar vatten för att hålla näsan över vattenytan i nån närbelägen dypöl.
Javo Skrev:
Jo… – Javo – men jag tror att dom helt enkelt bara är omedvetet okunniga om de moderna och för god hälsa hållbara kostråden.
@ Josef Boberg:
Ja du Josef!
Men det är ingen ursäkt ”att dom helt enkelt bara är omedvetet okunniga”, eftersom det i den vetenskapliga grundskolningen betonas att vara uppmärksam på vad som händer i omvärlden och inte slå sig till ro efter att ha blivit professor och känna sig förträfflig i sitt elfenbenstorn och tro sig vara den som vet bättre än andra.
Jag fick en sån på halsen av min prefekt. Han skulle ha en serie föreläsningar om masskommunikation och attitydförändring. Jag fick skicka hem honom efter två föreläsningar och själv ta över eftersom studenterna protesterade. Betyget after min egen insats kan ses nedan.
”TACK! Det har varit intressant, roligt, spännande och vi har lärt oss mycket. Hälsningar! Anna o Tone” (kort bifogad flaska vin på Alla Hjärtans dag 1993 efter kursen Marknadskommunikation 5 p).
Jag tror att det var Einstein, som sa nått om att ju mer han vet desto mindre visste han. Kanske den ödmjukheten skulle klä både Rössner och Hellenius och åtskilliga andra avdankade professorer som somnat på sin post och låtit verkligheten springa förbi dem.
En av mina professorer från Lund blev tyvärr med stigande ålder mer och mer ”out of date” och skrev bl.a. till universitet och högskolor som var kvar i den akademiska världen och bad om att få komma och föreläsa. Men det var i stort sett samma han hade förläst om för oss som studenter 25 år tidigare. Det var pinsamt och jag bad en äldre kollega med alla hästarna kvar i stallet och som kände honom väl att ta hand om problemet och vänligt tacka nej.
Rössner tycks inte ha sina hästar var i stallet och Hellenius tycks inte få in alla hönsen i hönshuset om kvällarna trots att hon är yngre. Och jag är nog äldre än Rössner iallafall. 72 om jag minns rätt.
Javo Skrev:
Jo… – Javo – Albert Einstein lär på sin tid ha sagt: ”Det enda som stör mitt lärande är min utbildning !” Han sa också att utbildning: ”Education is what remains after one has forgotten what one has learned in school. / Bildning är vad som återstår då man glömt ALLT man har lärt sig i skolan !”
Så t ex Rössner och Hellenius har det nog besvärligt – för deras minnen förefaller ju vara på topp.
Instämmer helt Josef och låt mig nedan bidra med min egen definition på bildning, så som jag skrev den inför ett bildningsprojekt på högskolenivå ihop med min gode vän framlidne Leif Alsheimer, som bl.a. skrivit den mycket tänkvärda och uppmärksammade boken ”Bildningsresan – Från ensidig instrumentell utbildning till meningsskapande bildning”. Bokförlaget Prisma 2004. I den klär han av det svenska skolsystemet in på bara skelettet.
Du kan läsa om Leif på Google och speciellt en artikel av Per T Ohlsson i Sydsvenskan efter Leifs alldeles för tidiga död (57 år), där Per T. uttalar sin sorg över vad Sverige gått miste om iochmed Leifs död. Jag tror att artikeln heter ”Bildning är politik”. Är det fel så tror jag du hittar den iallafall.
Gör du inte det så mejla mig på adress janolof.frick@gmail.com så skickar jag den. Leif jobbade 3 år i USA på Boston University (Wellesley college) och Harvard (1,5+1,5 år) och var under de åren den mest efterfrågade föreläsaren vid USA´s toppuniversitet. Senare även vid Oxford. En stor förlust för Sverige då han dog.
BILDNING (enligt mig)
Förmågan att se fakta och händelser
ur olika perspektiv.
Förmågan att ställa de rätta frågorna
istället för att kunna de rätta svaren.
Förmågan att sätta in kunskaper i sitt rätta sammanhang så att de bildar en meningsfull helhet.
Förmågan att förstå och se sig själv och sin egen roll
i denna meningsfulla helhet.
Förmågan att förstå andra och se deras roll
i deras och din meningsfulla helhet.
Förmågan att skaffa och värdera ny kunskap och
använda ”rätt” kunskap vid ”rätt” tillfälle i ”rätt” situation.
samt
”Bildning är det vi har kvar sedan vi glömt allt vi har lärt i skolan”
(Ellen Key)
Som jag ser det så brister det i både Rössners och Hellenius ”bildning” på mer än en punkt enligt min definition
@ Javo:
”Bildningsresan – Från ensidig instrumentell utbildning till meningsskapande bildning”
Tack för boktipset! Verkar inte gå att beställa just nu. Ska försöka på Antikvariat på webben.
@ Javo:
Väldigt intressant om bildning. Inte minst ”förmågan att sätta in kunskaper i ett meningsfullt sammanhang så att de bildar en helhet”. Lchf handlar mycket om detta. Att bl.a. förstå det evolutionära perspektivet när man försöker förstå vad denna kosthållning innebär. Dvs att cellfunktioner och cellaktiviteter är baserad på årmillioners evolution.
Varifrån fick vi huvuddelen av energiförsörjningen till kroppens celler, jo från fett. Sätter man sig inte in i och funderar kring dessa fakta, perspektiv , blir det svårt att ta till sig.
Dvs enskilda kunskaper som bildar en helhet, i det här fallet idén med LCHF. Man måste m.a.o ägna sig åt omfattande kunskapsinhämting till att förstå helheten.
@ Javo:
Det här med ”bildning” är intressant. Tyvärr verkar få akademiker ha någon riktig sådan enligt min egen erfarenhet trots att man så gärna skulle vilja tro det motsatta.
Din vän Leif Alsheimer kämpade för att studenter skulle få ett bredare perspektiv på sin yrkestillvaro (bildning) genom att också läsa skönlitteratur (enligt Wikipedia) och inte bara studera det som ingår i deras specifika utbildning (juridik?).
Skönlitteratur är ett väldigt vitt begrepp och jag antar att det endast är den s.k. goda skönlitteraturen som gäller i detta sammanhang och som kan ge en realistisk och bred syn på verkligheten vilket kanske är något som kan räknas till just bildning via litteraturen. Med detta perspektiv läste jag själv för många år sedan en intressant bok. ”Mimesis: The Representation of Reality in Western Literature” av Erich Auerbach. Var det någonting sådant som Leif Alsheimer tänkte sig att studenterna skulle läsa eller var det ”lättare” skönlitteratur?
Litteraturprofessor Harold Bloms ”Västerlandets kanon” är intressant i detta sammanhang när han listar upp de fyrtio författare/verk som enligt hans mening överhuvud taget är läsvärda och enligt hans paroll att livet är alldeles för kort och värdefullt för att man skall ägna det åt att läsa ”meningslös” litteratur. Man kan förstå att hans bok väckte upprörda känslor när den kom ut på samma sätt som nobelpriset i litteratur ofta gör.
För övrigt tror jag att man måste ha en positiv inställning till det man kallar intellektualitet för att kunna skaffa sig bildning på egen hand. Frågan är förstås om man överhuvud taget kan utbilda någon student i bildning. Möjligen kan man inspirera sina studenter till att bli just intellektuella men detta är nog lättare sagt än gjort när det idag tycks råda ett mer eller mindre utbrett ”förakt” för de som vill se sig som intellektuella eller som snarare har denna öppna attityd till kunskap och som kan resultera i någonting som skulle kunna kallas för bildning.
Jag myntade själv en gång ett uttryck:
”It takes a while to wise!”
Och det kanske ligger någonting i ett sådant uttryck.
Till er alla, Josef Broberg, Natan, Lars och Professor Göran, som reagerat på mina rader om BILDNING! Samt alla andra som är intresserade av BILDNING. Många utbildas i dagens skola men tyvärr är det få som BILDAS. Det ville Leif Alsheimer, jag och min övriga partner ändra på. Men en intellektuellt omogen beslutande politikerkår och två av mina nära partners för tidiga dödsfall, Leif Alsheimer och Ingemar Svantesson, gjorde att jag inte orkade driva projektet vidare själv. Ni är välkomna att mejla mig, så kan jag sända hela BILDNINGSKONCEPTET på 25 sid., som gav oss anslag från EU och löfte om 1 miljon från regeringen och som jag hade seminarium om vid Högskoleverkets kvalitetskonferens våren 2003 här i Malmö. (E-postadress: janolof.frick.gmail.com.
Det här blir ett långt, längre än Professor Görans intressanta krönikor, men intressant inlägg hoppas jag:
1. Leif Alshemers bok ”Bildningsresan…” är slut på förlaget och även svår att anskaffa antikvariskt. Men den bör finnas på alla bibliotek eftersom han fick ett stort pris i pengar från en riksorgansiation för biblioteksanställda.
2. Nedan kommer först en kortversion av det koncept för BILDNING som jag skrivit och där Leif skulle bli vår galjonsfigur.
3. Därefter kommer tidigare ledarredaktören Per T. Ohlssons lysande artikel om Leif, som han skrev efter Leifs död.
Och ett ytterligare ett sätt att se på VISHET: ”Förmågan att tänka annorlunda idag än igår, skiljer den vise från den envise” (John Steinbeck).
Med vänliga hälsningar JAVO (namnet på min mycket kloke men nu döde Jack Russelterrier)
—————————————–
BILDNINGSDPROJEKTET – skrivet våren 2002
(Kan anpassas till samtliga stadier i den allmänna skolan)
FRAMTIDSUNIVERSITETET för INTERPERSONELL KOMMUNIKATION,
PERSONLIG KREATIVITET, PROFESSIONELL och KULTURELL IDENTITET
av
Universitetslektor Jan Frick och medverkan av
Fil.mag. Ingemar Svantesson
EN UTMANING MOT FRAMTIDEN ”FRAMTIDSUNIVERSITETET”
Vi är väl medvetna om att det är en djärv tanke att göra Österlen till ett nytt centrum för samarbete mellan flera universitet och högskolor, men vid närmare eftertanke finns det många och goda skäl för ett sådant projekt.
En nations eller regions framtid beror på vilka resurser som kommer att satsas på utbildning, kultur och företagande. Bildning, kompetensutveckling och nätverksbyggande inom alla områden är nödvändigt om den skall utvecklas positivt och på ett positivt sätt kunna hävda sin särart nationellt och internationellt.
De flesta, för att inte säga alla, universitet och högskolor arbetar företrädesvis med traditionella akademiska ämnen och undervisningsmetoder, som studenterna snabbt anpassar sig efter, och det finns en växande skara udda begåvningar, som tappar lusten under studietiden och vill anta större och/eller annorlunda utmaningar för att stilla sin nyfikenhet, få utlopp för och utveckla sin kreativitet, emotionella intelligens (EQ), själens intelligens (SQ), kommunikationsförmåga i interpersonella relationer och sin professionella och kulturella identitet.
Om vi i Sverige kunde erbjuda studenter en helt ny typ av utbildning, eller snarare bildning,
som fokuserar på dessa kompetensområden, så skulle det vara ett viktigt och framtidsinriktat komplement till dagens specialistutbildningar.
Studerar man Sverigekartan ser man att Österlen ligger centralt i södra Sverige och norra Europa. Kommunikationerna har goda förutsättningar att utvecklas. Öresundsbron medför att man når en krets av universitet och högskolor med Roskilde, Köpenhamn och Halmstad i väster, Kristianstad, Karlskrona i öster och Växjö i norr inom en restid på två och en halv timmar.
Österlen är vida känt för sin fina miljö och kulturella mångfald. Kulturlandskapet och naturen erbjuder en unik inspirationskälla för många konstnärer, målare, skulptörer, textil- och möbelhantverkare, författare, musiker, skådespelare och andra kulturarbetare. Teater- och musiklivet är mycket väl utvecklat. Matkulturen är kanske den bästa i Sverige. Få områden i Sverige kan erbjuda fler krogar per capita bland ”Sveriges 100 bästa bord”.
Tanken är att på Österlen skapa ett helt nytt BILDNINGSCENTRUM – på sikt även ett FORSKNINGSCENTRUM – som bygger på moderna pedagogiska idéer som ”komplementärteorin”, samarbetsinlärning, hjärnbaserat lärande, multipla intelligenser, inlärningsstilar och samspelet med det LÄRANDE RUMMET – den arkitektoniska utformningen av byggnad och rum.
Vi vill med ett helt nytt BILDNINGSKONCEPT och en ny LÄRKULTUR, erbjuda studenter från olika akademiska kulturer att under 1-2 terminer, komplettera sin specialistutbildning med en kreativ och tvärkulturell kompetens. Bildningsområdena (”ämnena”), pedagogiken och miljön – såväl naturen som den kulturella och rumsliga studiemiljön – ska ge studenterna ökad självkännedom, vidgade perspektiv och ökad förståelse för sammanhang mellan deras spetsutbildning och företeelser i omvärlden.
Konkret betyder detta att vi inbjuder till ett samverkansprojekt mellan flera universitet och högskolor för att utveckla studenternas personliga kreativitet, emotionella intelligens, själens intelligens och kommunikationsförmåga i främst interpersonella relationer samt stärka deras professionella och kulturella identitet och därigenom skapa förutsättningar för framgångsrik verksamhet inom yrkesliv, kultur, forskning och privatliv.
F.d. universitetslektor Jan Frick, Simrishamn • Fil. mag. Ingemar Svantesson, Åhus
Civ. ing. Bertil I. Andersson, IHH Jönköping • Universitetslektor Leif Alsheimer, IHH Jönköping
Ingemar Espelund, VD Österlenfonden • Riksbanksdirektör, fil. dr. Peter Stenkula, Kivik.
Fredrik Röstenius, f.d. barn- och utbildningschef Simrishamn
FRAMTIDSUNIVERSITETET (högskoleverkets rapporttext, något reviderad sen den publicerades)
Konceptet Framtidsuniversitetet, som är ett arbetsnamn, är tänkt som ett ”högerhjärne-komplement” till dagens yrkes- och ”vänsterhjärneinriktade” fackutbildningar på högskolenivå. Verksamheten drivs av BildningsAkademien Österlen i Simrishamn, vars vision är att göra Österlen till ett nytt bildningscentrum som samarbetar med flera universitet och högskolor samt på sikt även att skapa ett forskningscentrum. Bakom idén om Framtidsuniversitetet står Jan Frick (se nedan), Bertil I. Andersson, civ. ing. och Ingemar Svantesson, fil.mag.
Framtidsuniversitetets, FU:s, bildningsverksamhet fokuserar på kompetensområden som man normalt inte arbetar med i den traditionella högskoleutbildningen: kreativitet, emotionell intelligens, kommunikationsförmåga i interpersonella relationer samt professionell och kulturell identitet. Starten är planerad till 2003 i samverkan med Forum Ystad och någon intresserad högskola. (Vi hade klart med Kristianstad och ville ha Baskemölla skola, men kommunen sålde den till sommargalleri och sommarcafé.)
Verksamheten ska rikta sig till studenter från skilda akademiska discipliner vid svenska och/eller utländska lärosäten. Ekonomer, jurister, systemvetare, tekniker, matematiker medicinare och andra naturvetare ses som viktiga målgrupper, men även andra. Till exempel samhällsvetare, humanister, kulturvetare, konst- och musikstuderande kommer att vara välkomna. De som deltar i FU:s verksamhet (1 – 2 terminer planeras såväl som kortare kurser) ska få ökad självkännedom, vidgade perspektiv och ökad förståelse för sammanhang mellan deras specialistutbildning och företeelser i omvärlden. Det är centralt att få studenterna att se verkligheten med nya ögon, skapa ny verklighet, ge dem förmågan att göra olikhet till en resurs i en mångfasetterad värld samt att utveckla deras språk, värdegrund, kommunikationsförmåga, kreativitet samt konstruktiva problemlösningsförmåga.
Bildningsverksamheten kommer att bygga på arbete med den egna identiteten, personliga livsmål och planer. Många olika ämnen, som kommunikation, ekonomi, filosofi, teologi, teknik, idéhistoria, vetenskapsteori, etik och moral, konst, kultur, estetik, litteraturhistoria, musik, ekologi, IT, språk, drama, teater, gastronomi, antropologi, kulturgeografi, etnologi med mera, integreras i följande tre bildningsområden med individperspektiv:
1. MINA PRIVATA LIVSRUM: mitt etiska och filosofiska livsrum, mitt emotionella livsrum, mitt historiska livsrum och mitt visionära livsrum – mina drömmars rum.
2. MITT FÖNSTER MOT VÄRLDEN: min kropp – själens livsrum och spegel och mitt ”språk” och kommunikationsmönster
3. MINA OFFENTLIGA LIVSRUM: mitt kulturella livsrum, mitt familjära livsrum, mitt sociala livsrum, mitt professionella livsrum, mitt musiska livsrum, mitt litterära livsrum, mitt estetiska livsrum, mitt gastronomiska livsrum, mitt ekonomiska livsrum, mitt tekniska livsrum, mitt ekologiska livsrum och mitt internationella livsrum.
Genom livsrumsmetaforen betraktar individen sig själv både ur ett privat- och ett yrkes- och livsuppgiftsperspektiv. Sammantaget handlar det om att våga se och leva ut sin identitet och kreativitet, uttrycka glädje och sorg, ge och få kärlek och medkänsla samt att via arbete med identitet – mod – mål – mening ge studenterna en känsla av sammanhang – KASAM.
FU HAR SOM MÅL att studenterna får med sig ut i livet:
Föreställningar om samhället, andra människor samt den egna identiteten och personligheten.
En personlig etik/värdegrund, ”karta och kompass” för ett meningsfullt och stimulerande LIV och ARBETE.
Genomtänkta och konstruktiva livsmål insatta i ett meningsfullt sammanhang.
Förmåga att se fakta och händelser utifrån olika perspektiv samt ett kreativt förhållningssätt.
Förmåga att urskilja kvalitet, vilket ger möjlighet att skilja mellan god och dålig kunskap, vad man ska tro och inte tro på samt förmåga att skilja på viktigt och oviktigt, dvs. meningsfulla och meningslösa kunskaper och tankesätt.
Förmåga att ”lära av” gammal kunskap, skaffa ny kunskap för att bygga nya menings- och kunskapsmönster samt ett vidgat och förstärkt vetenskapligt förhållningssätt.
Förmåga att starta och utveckla konstruktiva interpersonella relationer och på olika sätt kommunicera med andra människor, såväl individ-individ som i större grupper och via olika medier.
Kreativ handlingsberedskap att verka för ”det goda”.
Entreprenöriell attityd och handlingskraft. ”Kunskap som är gömd i mörka rum kan inte förändra världen” (Marianne Fredriksson).
PENDELN SLÅR TILLBAKA – bildning hett tema i Utbildnings-Sverige!
I en tid av okunskap går nu ett korståg genom landet för kunskap, bildning och kultur. I en flummig, disig värld med dokusåpor och pedagogikgurus där ingen minns Kafka, där Sveriges landskap suddas ut och där Homeros begravts har en motrörelse vaknat för klassisk kunskap, allmänbildning och breda intellektuella horisonter.
Den 15 mars kommer en av de ledande ”korsriddarna” för bildning i Sverige, Leif Alsheimer, universitetslektor i rättsvetenskap vid Internationella Handelshögskolan (IHH) i Jönköping, till Ystad för en föreläsning. En insats som är startskottet i Ystad för BildningsAkademien Österlen. Initiativtagare är Jan Frick från Simrishamn, hälftendelägare i BildningsAkademien Österlen och f d universitetslektor i företagsekonomi vid IHH (Internationella handelshögskolan i Jönköping)
I boken Habits of Mind skriver den amerikanska pedagogen Katherine Bernhardi Trow om sin undersökning av ett bildningsprogram vid ett college vid Berkeleyuniversitetet i Kalifornien. Undersökningen visar klart att studenter som gått igenom en bildningskurs klarade sig bättre både i samhälle och privatliv. Leif Alsheimer skrev om undersökningen i svensk press och reaktionerna blev oväntat kraftiga! Han hade träffat mitt i prick, i en av tidens känsligaste frågor. Idag är Leif Alsheimer närmast hjälteförklarad av dem som fortfarande ser bred allmänbildning som ett villkor för att bli en hel människa.
Leif Alsheimer kom 1995 till IHH direkt från näringslivet. Till sin förvåning upptäckte han att studenterna inte alls förstod litterära anknytningar eller historiska referenser. Han märkte att de hade svårt att uttrycka sig i skrift – ofta mycket svårt. Många talar om det utbredda problemet med bristande läs- och skrivkunskaper hos elever som lämnar grundskolan, brister som naturligtvis accentueras ytterligare vid högre studier.
Rabblet och babblet ökar i skolorna, men inga ordbehandlare i världen är tankebehandlare, säger Alsheimer. Enkla litterära referenser, allmänkunskap och omvärldskunskap, t o m geografi, var stora, tomma hål hos studenterna. Högskolan är sista instans i utbildningssystemet. Man ska inte lämna systemet utan att kunna skriva. Studenterna är givetvis inte dummare nu än förr, men dagens skolsystem, de pedagogiska mönstren, drabbar eleverna, särskilt dem från studieovana hem. Eleverna, så småningom studenterna, kommer i många avseenden helt oförberedda till högskolan eller ut i livet. Skakad, men praktiskt orienterad, började han smyga in enstaka skönlitterära, populärvetenskapliga och filosofiska verk i kurslitteraturen vid handelshögskolan. Efter positiva reaktioner utökade han de enstaka böckerna till en hel kurs, Core Curriculum – en bildningsresa.
Grunden i Alsheimers budskap är en plädering för kunskap och ett klassiskt humanistiskt bildningsideal. Utan tvekan står han som motpol till forskare och pedagoger som i stället poängterar sökprocessen, ibland med en dåres envishet. Det finns de som anser att ordet HUR, symboliserande färdigheten i att leta, är skolans bärande pedagogiska idé. Men att veta VAD man ska leta efter och VAR man ska leta kräver bildning och omvärldskunskap. Vi har fått bibliotek där bibliotekarier inte uppskattas och det är makalöst att Bibliotekshögskolan avskaffar litteraturkurserna, säger Leif Alsheimer. Man jagar bort läraren som kan sitt ämne på djupet!
En bildad människa har ett innehållsrikare liv och är mer nöjd med sin livssituation visar tio års djupintervjuer på Harvard. Nu håller någonting på att hända i universitetsvärlden och många har fått upp problemet på dagordningen, trots att det finns ett utbrett bildningsförakt i många sektorer av samhället. Att återfå tron på bildning tar tid, men Leif Alsheimer m fl har satt pendeln i svängning.
Jan Frick och hans medeldsjälar har fått positiv respons för sin idé, BildningsAkademien Österlen, från bl a universitetskansler Sigbrit Franke och Torsten Kälvemark, Högskoleverkets projektledare för bildningstemat. BildningsAkademien för nu en intressant dialog med professorer och forskare vid några olika lärosäten, näringslivsföreträdare i Simrishamn,och Forum Ystad för att utveckla konceptet med bl.a. teman som ”FramtidsUniversitetet”, ”Framtidens Företagare” och ”Framtidens Styrelse”. Det senare inte minst aktuellt med tanke på ”Barnevikaffären”.
BildningsAkademien arbetar även på ett bildningsprojekt för grund- och gymnasieskolan ”Boken om JAG och SJÄLV”. Konceptet bygger på Jungs psykologi och avser att stärka de enskilda elevernas identitet och självkänsla för att göra dem bättre mentalt rustade att leva i en turbulent värld med en ökad grad av identitetsupplösning, som man idag kan se i samhället bland framför allt de unga. Professorn i religionspsykologi, Owe Wikström, skriver om ”identitetsförvirring”, som uppstår när barn och ungdomar ”…får alltför många och små sociala beröringsytor”. Och bakom den ökade anpassningsförmåga och flexibilitet som man kan se hos barn och ungdomar idag, finns en mörk och farlig ”…rastlöshet och oförmåga till djup kontakt samt oförmåga att driva långsiktiga idéer”.
Kanske kan vi se ett resultat av detta i dagens samhälle i den ”snabba-klipp-ekonomin”. En nyligen publicerad doktorsavhandling vid Handelshögskolan i Stockholm betecknar t ex finansvärldens aktörer som ”…en samling cyniska girigbukar med torftiga liv …De läser inga böcker. Det enda som räknas är pengar. Pengar, bilar, båtar och brudar.” och ”Många har fått sociala problem efter karriären i handlarrummet. Bland annat med alkoholism”.
”Boken om JAG och SJÄLV” ska tjäna som en kontinuerlig ”dagbok”, som ”skrivs” under studietiden med läraren och/eller fritidspersonal som handledare. Den kan utformas helt efter den enskilde elevens önskemål, förutsättningar och intressen. Som en ren dagbok å ena sidan och som ett multimediaprojekt å den andra. Genom ”Boken om JAG och SJÄLV”, som blir en konkret handgriplig dokumentation i 4 delar av 12 skolår tror vi att eleverna får bättre ”koll” på sig själv och sina liv samt något som de kan gå tillbaka till, visa för mormor o morfar, sina egna barn, etc… Något positivt och bestående av tolv kanske jobbiga och slitsamma skolår och som ger eleverna bättre livskapacitet och leder till reflektion och eftertanke även senare i livet.
BILDNINGSAKADEMIEN ÖSTERLENS UPPGIFT/AFFÄRSIDÉ
BildningsAkademien Österlen ser sin främsta uppgift som att det handlar mer om att bilda människor och utveckla deras kreativitet och fantasi, empati och förmåga att kommunicera med omvärlden samt kunna arbeta och verka i en värld som vi ännu inte känner till, än om att utbilda dem till att förvalta det vi redan har.
DEN PEDAGOGISKA FILOSOFIN
Grunden för FU:s bildningsverksamhet ska utgöras av modern hjärnforskning, idén att individer med olika kompatibla kompetenser är mer kreativa och utför ett bättre arbete tillsammans än människor med samma eller överlappande kompetenser (Team Thinking” och ”Komplementärteorin”) samt aktuell pedagogisk forskning (till exempel om hjärnbaserat lärande, språket och det lärande rummet, tvärkulturella projekt, problembaserat lärande, samarbetsinlärning, multipla intelligenser, inlärningsstilar som auditiv, visuell, taktil och kinestetisk).
Exempel på examinationsformer som kan tillämpas är handledarsamtal, bildningsdagbok, essäskrivning, rollspel, film, bildspel, installationer, presentationer, föredrag, seminarier, drama, etikkartor, projektgenomförande, introspektiv analys, livsplaner och peer evaluations.
Den pedagogiska grundsynen bygger bland annat på Humboldts och Herders idéer om att universitetens uppgift inte är att utbilda experter utan att öva hjärnor – ”en vässad hjärna kan brukas till att skära allt” – samt språkets betydelse för hur människan upplever och skapar sin ”verklighet”.
BILDNINGSAKADEMIEN ÖSTERLENS UPPGIFT/AFFÄRSIDÉ
BildningsAkademien Österlen ser sin främsta uppgift som att det handlar mer om att bilda människor och utveckla deras kreativitet och fantasi, empati och förmåga att kommunicera med omvärlden samt kunna arbeta och verka i en värld som vi ännu inte känner till, än om att utbilda dem till att förvalta det vi redan har.
PROJEKTETS OCH VÅRT PERSONLIGA STÖD – bl.a.
1. Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.
2. Owe Wikström, professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet
3. Sigbrit Franke, universitetskansler, Högskoleverket
4. Karin Agelii, projektledare inom Högskoleverkets ”Bildningsprojekt”
5. Karin Millborg, repr. för studentkåren vid Malmö högskola
6. Beteendevetenskapliga institutionen vid högskolan i Kristianstad
Vi som ska ansvara för att projektet håller högsta kvalitet är.
1. Jan Frick, fd universitetslektor i företagsekonomi vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Var med och startade ekonomutbildning i Jönköping 1976 med 11 studenter och ingick som studierektor i ledningsgruppen för ekonomiska institutionen vid högskolan i Jönköping. Lämnade sitt uppdrag som ansvarig för utbildningarna i marknadsföring och organisation-ledarskap 1994, då studentvolymen var 1 400 studenter. Ingick även i den grupp ”entreprenörer” som utvecklade ”Högskolan på Höglandet” – ett projekt med utlokaliserad högskoleutbildning till kommunerna på småländska höglandet. Projektet fick stor uppmärksamhet och beröm av Högskoleverket och ansågs vara ett föredöme för övriga universitet och högskolor i landet.
2. Ingemar Svantesson, fil. mag., pedagogkonsult och bokförläggare. Driver Kontrast förlag i Åhus. Startade och drev upp bokförlaget Brain Books i Jönköping till ett av Sveriges mest framgångsrika bokförlag. Hade 1994 boken ”Inlärningsrevolutionen”, som Sveriges 4:e mest sålda bok alla kategorier. Jag tror att det bara var Kerstin Fredriksson, Henning Mankell och Jan Guillou som var före.
3. Leif Alsheimer, univ.lektor i juridik vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Var under läsåret 2001-2002 vid Wellesley Collage vid University of Boston och ledde ett bildningsprojekt och kommer under 2002-2003 att arbeta vid ett annat toppuniversitet (Harvard) i USA (nu vid Oxford)
Leif har för sina insatser som ”bildningsprofet” fått Jönköpings kommuns kulturpris. Pris som årets bästa lärare vid IHH två ggr. Pris som årets bästa akademiska lärare i Sverige, stipendium på 1, 5 milj kr för ett års vistelse vid universitet i USA. 50 000 kr ur Sveriges författarfond för främjande av bokläsningen i Sverige. Nationalencyklopediens pris år 2002, 250 000 kr, ”för sitt nydanande bildningsarbete vid Internationella Handelshögskolan…Dessutom har han bedrivit en omfattande och omvittnat inspirerande kunskapshöjande verksamhet för allmänheten” (del av prisjuryns motivering).
Som strategisk rådgivare har vi Bertil I. Andersson, civilingenjör och managementkonsult. Har tidigare erfarenhet som forskare vid LTH i Lund, Statens Provningsanstalt och Telub, kvalitetschef vid Saab Combitech i Jönköping, VD vid SÅBI i Vaggeryd, bitr. länsarbetsdirektör i Jönköpings län, VD i flera företag i Småland samt som kvalitetsexaminator inom SIQ. Har senast varit medlem i ledningsgruppen för Internationella Handelshögskolan i Jönköping med ansvar för omvärldsrelationer. (Driver nu, sen Simrishamns kommun inte förstod potentialen i FramtidsUniversitet, företaget Svenska Viner, som har haft stor framgång på matmässor ute i Europa. Planen var att etablera Svenska Viner i Simrishamn, men det stöp pga. märkligt beteende från kommunalrådet)
Uppgiftslämnare: Jan Frick, tidigare universitetslektor i företagsekonomi vid IHH i Jönköping, numera hälftendelägare i BildningsAkademien Österlen.
Mailadress: jan@bildningsakademien.com (gäller ej längre)
Internet adress: http://www.bildningsakademien.com (gäller ej längre)
(ur Bildning i svensk högre utbildning, rapport 2002:35 R, Högskoleverket)
Med vänliga hälsningar
BildningsAkademien Österlen
Jan Frick
e-post: jan.frick@bildningsakademien.com (gäller ej längre)
Hemsida: http://www.bildningsakademien.com (nerlagd)
(Vi hade 100 000 från EU och löfte om uppåt 1 miljon från regeringen för att starta i Baskemölla skola, som kommunen sålde till en som driver sommarcafé och sommargalleri. – Tror du att vi ska hjälpa dig, så som du uppträtt mot oss – , sa kommunalrådet Christer Akej (numera riksdagsman för moderaterna) , när vi ville ha skolan i Baskemölla. Kan ren dumhet och brist på bildning illustreras bättre?)
——————————————————–
NEDAN FÖLJER SÅ PER T. OHLSSON ARTIKEL OM LEIF i SDS
BILDNING ÄR POLITIK
Uppdaterad 29 augusti 2010 0.05 Publicerad 29 augusti 2010 0.05
[+] [-] Textstorlek |
Per T Ohlsson.
Alla kända politiker gör det, eller i varje fall nästan alla: Ger ut böcker lagom till valet om tre veckor. Statsminister Fredrik Reinfeldts (M) lilla skrift Framåt tillsammans har tryckts i en halv miljon exemplar. Hans utmanare, oppositionsledaren Mona Sahlin (S), lanserade i juli Möjligheternas land. Näringsminister Maud Olofsson (C) har skrivit Ett land av friherrinnor, integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) Det nya Sverige och nu är stjärnskottet Maria Wetterstrand (MP) aktuell med Den nya gröna vågen.
Till och med Sven Otto Littorin (M) klämde ur sig en bok, Uppdrag arbete, innan han plötsligt och dramatiskt avgick som arbetsmarknadsminister. Möjligen speglar bokfloden en personfixerad och smått narcissistisk tidsanda, där politiker koketterar med allt från musikaliska preferenser till kulinariska favoriter. Se mig! Läs mig! Titeln på den kontroversielle centerriksdagsmannen Fredrick Federleys bok blir då symptomatisk: Bara jag.
En annan förklaring, som inte utesluter den förra, är att politiker inför ett val känner just det behov som Mona Sahlin lyfter fram i Möjligheternas land: ”att få tala till punkt”. Deras massmediala vardag präglas annars av snabba och komprimerade budskap i TV:s morgonsoffor eller, i extremfallet, på Twitter.
Politiker skriver alltså fler böcker, eller står i varje fall som författare till dem. Och det är gott så, även om det inte, milt uttryckt, rör sig om stor litteratur: boken är och förblir ett överlägset medium för fördjupning och problematisering. Men minst lika intressant är vad politikerna själva läser – eller inte läser.
För sex år sedan publicerades en ytterst angelägen bok som av sorgliga skäl har fått förnyad aktualitet denna sommar: Bildningsresan. Författaren, Leif Alsheimer, avled den 27 juni, blott 57 år gammal. Leif, en egensinnig och spränglärd rättsvetare, kan utan vidare beskrivas som en framstående folkbildare och han belönades, synnerligen välförtjänt, med Nationalencyklopedins kunskapspris. Hans tes om den breda, humanistiska bildningens betydelse för det demokratiska medborgarskapet – och för samhällsutvecklingen överhuvudtaget – utmanade de fackpedagoger och politiker som under senare decennier har förvandlat grundskolan till ett socialt laboratorium, gymnasiet till en djungel av linjeval och universiteten till yrkesskolor med uppdrag att spotta ut snävt inriktade ingenjörer och ekonomer.
I sina minnesord över Leif Alsheimer skrev Peter Luthersson, förlagschef på Atlantis (SvD 13/8):
”Hans tidiga död är ett svårt slag för humaniora i Sverige.” Man kan bara instämma.
Leif Alsheimer och hans personliga korståg för bildning och sammanhang började uppmärksammas för lite mer än tio år sedan. Som lektor i rättsvetenskap vid Internationella handelshögskolan i Jönköping hade han blivit bedrövad av den låga bildningsnivån bland studenterna. Den var, ansåg han, en konsekvens av deras färd genom ett skolsystem i intellektuell kris: ”Gymnasisterna som kommer till högskolan lider av pedagogisk bulimi: hetsäta, kasta upp och gå vidare.”
Han varnade för en förödande utarmning: ”Generellt sett kan dagens studenter inte mer om de stora livsfrågorna, om samhällets värdegrunder och funktioner än sina föräldrar och far- och morföräldrar … En hel del talar för att vi befinner oss i en unik situation: för första gången, under i vart fall de senaste 150 åren, står vi inför risken att den yngre generationen rent faktiskt blir sämre utbildad än föräldragenerationen.”
Leif bestämde sig för att ta saken i egna händer. Inspirerad av filosofiprofessorn Joseph Tussmans ”från-Aten-till-Amerika-kurs” vid Berkeleyuniversitetet i Kalifornien på 1960-talet, där studenter fick läsa allt från Platon till Malcolm X för att bättre kunna fylla sin plats i ett demokratiskt samhälle, drog han igång kursen Core curriculum – en bildningsresa. På litteraturlistan fanns författare och tänkare som Isaiah Berlin, Albert Camus och Franz Kafka. Kursen, som under flera år var obligatorisk, gjorde succé.
Leif Alsheimer blev sedan en uppskattad föreläsare och konsult. Stora företag stod i kö för att han skulle vidga perspektiven och stimulera nyfikenheten hos personalen. Men framgången gjorde honom inte fartblind och gentemot andra var han lika nyfiken som generös.
Kollegan Andreas Ekström (Sydsvenskan 19/7) har berättat om hur Alsheimer, utan att de då kände varandra, lämnade ett större ekonomiskt bidrag för att Andreas skulle kunna slutföra arbetet med sin bok Google-koden. Nu har Andreas instiftat ett stipendium till Leifs minne på 10 000 kronor. Det är en vacker gest.
Själv träffade jag Leif Alsheimer en enda gång, vid ett SNS-evenemang i Malmö för något halvår sedan. Efter en paneldiskussion fick vi tillfälle att samtala på tu man hand. Det var oerhört spännande. Jag var bekant med hans bok och förstod därtill att jag hade en trogen läsare i denne elegant ekiperade gentleman.
Några dagar senare anlände ett vänligt och varmt dedicerat exemplar av Bildningsresan. Vi mejlväxlade och bestämde att framåt hösten stråla samman för lunch eller middag i Lund, Leifs hemstad, för att fortsätta vårt utbyte. Så blev det tyvärr aldrig. Döden kom emellan.
De tankar och iakttagelser som låg bakom Core curriculum utgör underlaget för Bildningsresan, en myllrande bok fylld av stridslysten formuleringsglädje. Här skjuter Leif in sig – ja, hans idéer är så levande att presens ter sig fullt motiverat – på den förflackning som fortplantar sig genom utbildningssystemet. Han dömer ut ”lärarlösa lektioner”, den styvmoderliga behandlingen av historieämnet och den destruktiva föreställningen om att varje kunskapslucka kan täppas till med en sökning på nätet. En inspirerad mellanrubrik lyder: ”I döda datorers sällskap eller i levande lärares.”
Någon finner kanske resonemangen bakåtblickande, elitistiska och konservativa. Men anslaget är egentligen radikalt. leif Alsheimer framhåller, helt korrekt, att missförhållandena slår hårdast mot elever och studenter från studieovana miljöer, han betonar att målet måste vara att bibringa unga människor ”ett kritiskt förhållningssätt” och han rasar mot att skolor förväntas fungera som ett slags företag, där budgetutfall och sponsorjakt värderas högre än kunskapsförmedling.
Hans hjältar är de kvalificerade men nästintill proletariserade yrkesgrupper, till exempel lärare och bibliotekarier, som under besvärliga omständigheter upprätthåller betydelsefulla delar av den intellektuella och kulturella infrastrukturen. Målet verkar uteslutande vara att producera högt specialiserad arbetskraft, inte djupt bildade medborgare. Och mycket talar för att den process som skildras och gisslas i Bildningsresan kan förklara varför svenska väljare blir allt mer okunniga mitt i ett överflöd av information. Sorteringsmekanismerna sätts ur spel.
För fyrtio år sedan visste cirka 70 procent av väljarna vilken färg regeringen hade; 2006 var andelen 46 procent. Om alla dessa demokratiskt problematiska tillkortakommanden borde den utbildningspolitiska debatten handla. Det gör den inte. Den handlar om icke-frågor som burkaförbud eller om marginella korrigeringar: betyg i sexan, som alliansregeringen vill, eller betyg i sjuan, som de rödgröna har enats om. Det är som om politikerna drar sig för att konfrontera det svåra.
I Bildningsresan skriver Leif Alsheimer: ”Blotta tanken att de som styr samhället bör vara bildade tycks vara fullkomligt främmande för många.” Är det därför, av rädsla för att i dokusåpornas tidevarv framstå som tråkiga och ”förlästa”, som dagens tongivande politiker undviker mer eftertänksamma och komplicerade resonemang, även i de böcker som nu produceras på löpande band, för att istället använda ett språk som hämtar mer inspiration från reklamens värld än från litteraturens?
Eller beror det på att många av dem aldrig har lärt sig begripa bättre eftersom de är produkter av det utbildningssystem som Leif Alsheimer angriper med sådan befriande frenesi?
Att dessa politiker mitt i valrörelsen skulle ta sig tid att plöja Bildningsresans över 300 sidor är förstås bara en from förhoppning. Men det föreligger en kortversion. Leif Alsheimer, annars en svuren fiende till förenklingar, sammanfattade själv sitt budskap med ett par meningar.
I en intervju i Svenska Dagbladet från 2008 finns en resumé av ett alldeles för kort liv i vetandets tjänst: ”Bildning är central för vår utveckling och demokrati. Slösar vi med det är vi illa ute.”
Politik och bildning hör ihop.