Kort om Amerikaresan

Några förväntar sig kanske en rapport från Amerikaresan, 2-14/5.

Jag flög från Sundsvall till Arlanda, vidare till Köpenhamn -Toronto – Houston. Jag och Olle H vistades i Houston i två dagar. Vi promenerade mycket, förbi villakvarter av skiftande standard, och kontorsområden med höga glashus. Kontorshusen har glasväggar där man kan se ut men inte in, vilket gör att de ser helt homogena ut utifrån. Totalt detaljlöst och opersonligt.
Vägar och trottoarer är belagda med betongblock, vilket ger skarvar mellan blocken. Jag snavade på en sådan skarv med nivåskillnad, och stukade ett pekfinger som jag fortfarande har besvär av. Människor såg vi inte så mycket av, de åker tydligen mest bil. Shopping såg vi inte heller så mycket av,  men vi letade inte så mycket efter det heller.

På båten hade vi först två dagar på havet, med konferens, med olika talare. Referens av deras framträdanden får komma på annan plats, jag har inte antecknat så att jag kan redogöra för dem.
Av passagerarna var många kraftigt överviktiga, minst hälften. (Av LC-konferensdeltagarna var inte lika många överviktiga)
Jag, Olle och Ralf hade missat att anmäla oss till konferensens gemensamma utflykter så vi fick roa oss på egen hand. I Honduras, Isla Roatan, låg vi på stranden under en palm, på promenadavstånd från båten. Vi hittade ingenstans att äta en vettig lunch, så vi gick tillbaka till båten för att äta. Där var det också gratis eftersom det var ”All inclusive”.

I Belize åkte jag och Ralf S på en utflykt till ett Mayatempel, Xunantunich, vid gränsen till Guatemala. Det var pampigt att se, och intressant att lyssna på berättelse om mayakulturen. Det var oerhört varmt, och solen stod rakt upp. Vi åkte förbi slättmarker med gles beväxt av tropiska träd och buskar. Det var väl slutet av torrtiden nu. Det såg mycket ut som träskmarker. Byar med hus som såg torftiga ut, men folket behöver väl inte så välbyggda hus i den värmen. Av Belize-borna såg jag knappast någon som var överviktig. De äter ändå hög andel kolhydratmat, men inte så mycket socker och skräpmat. Levnadsstndarden är låg, men ingen behöver svälta. Det finns ändå ingen social service, utan alla får göra vad de kan, och man tar hand om varann. Allt enligt guiden.

Fredag Cozumel, Mexico. Det var en ö med en shoppinggata. Ralf och jag tog en promenad längs gatan. Vi var hela tiden uppvaktade av taxichaufförer som ville skjutsa oss runt ön för sight seeing. Vi gick ganska snart tillbaka till båten och lade oss att läsa bok i skuggan på promenaddäck.

På lördag var det konferens igen, vilken avslutades med en lång session med frågestund med panelen. På kvällen cocktailparty och mingel, innan middagen.

På söndag var det disembark, vilket innebar ett långt köande inför passkontroll. Sedan privatskjuts med Olles kompis till hotell vid flygplatsen i Houston. Vi fick några promenader längs bilvägen förbi hotellet.
Måndag em flyg Houston – Frankfurt. Då blev det dagen efter. Sedan Köpenhamn – Arlanda – Sundsvall, där jag landade kl 22.

Jag tyckte att det var en jobbig resa, men den gav förstås ändå erfarenheter som inte är att förakta.
Som jag känner nu kommer jag inte att göra om det, men man vet ju aldrig.