Krönika av prof Göran Sjöberg:
Mat och Moral
Att ha genomskådat den officiella ”Matmoralen” – dvs. när fjällen fallit från ögonen – är en mycket stark upplevelse, speciellt då detta nya mönster ser helt annorlunda ut än det man har blivit uppfostrad med. De flesta som anammat LCHF som livsstil kan skriva under på detta.
Intressant är också att frågan om ”Mat och Moral” faktiskt rymmer alla de aspekter man över huvud taget kan tänkas lägga på LCHF utifrån ett samhälleligt perspektiv vilket egentligen innebär att LCHF inte bara är en livsstil utan de facto också en livsåskådning. I grund och botten handlar alla samhällen förstås om moraliska förhållningssätt men det går tyvärr knappast att definiera vad som är ”god moral” i ett globalt historiskt perspektiv så länge man delar de värderingar som utgör en integrerad del av det specifika samhälle man råkar tillhöra.
Läs mer och
Frågan om ”Mat och Moral” i ett LCHF – perspektiv behandlas på ett alldeles enastående genomtänkt sätt av Lierre Keith i hennes bok ”Vegomyten” och hon vet vad hon talar om. Hon beskriver hur hon som ung upprördes när hon kom till insikt om den uppenbara dubbelmoral som genomsyrar hela vår matindustri och framför allt hur man hanterar de djur som ingår i vår officiella matproduktion på ett helt ”omänskligt” sätt och som till och med kan få det som ägt rum i olika koncentrationsläger att framstå som en ”human” verksamhet.
Keith genomskådade som sagt dubbelmoralen redan i de tidiga tonåren, den ålder då de flesta av oss också är öppna för att ifrågasätta etablerade normer, och hon blev då övertygad vegan eftersom hon insåg att detta var det enda förhållningssätt som hon moraliskt kunde försvara inför sig själv. Även om hon insåg att hon inte kunde göra något åt den sjuka matindustrin som helhet skulle hon ändå själv göra sitt för att inte hålla den vid liv. Detta moraliska förhållningssätt är vad man kallar en idealistisk inställning, men med ”hög” moral eftersom man personligen tar konsekvensen av sin insikt genom att radikalt ändra sin livsstil, men där denna handling samtidigt tyvärr har en minimal inverkan på den vidriga verkligheten man vill ändra på och som dominerar vårt samhälle globalt. Denna verklighet är förstås ett resultat av den dubbelmoral som idag genomsyrar i stor sett alla samhällen på vår jord och inte minst det amerikanska och en dubbelmoral som de flesta av oss av bekvämlighet har valt att blunda förutom för sådana medvetna veganer som Keith tillhörde. Som man brukar säga så ska man inte fråga efter beståndsdelarna i falukorven eftersom man knappast man vill få reda på svaret på sin fråga. Lierre Keith övergav efter 20 år sin moraliska veganism eftersom hon hade blivit så sjuk av kosten och gjorde sedan i sin bok grundligt upp med det idealistiska feltänkandet som hela veganismen vilar på – ett stordåd.
För många år hjälpte min bror till att ”byta besättning” i ett hönseri, och detta arbete blev en erfarenhet som fick honom att omedelbart sluta äta höns. Som med falukorven så vill man helst blunda för vad som ingår i konceptet men ibland kan man inte låta bli att syna det hela, och speciellt om man kan se möjligheter att göra någonting substantiellt åt det, och som inte har med en personlig idealism att göra, och som så att säga rinner ut i sanden.
Eftersom ”Vegomyten” är en så revolutionerande bok och samtidigt så väldokumenterad kunde jag för några veckor sedan inte avhålla mig från att beställa ett antal av hennes många referenser. Den första av dessa som kom i brevlådan häromdagen var ”Pasture Perfect” av Jo Robinson och som handlar om de fantastiska möjligheter som en djurhållning baserad på gräsbetning erbjuder när det gäller att göra upp med de vidrigheter som dagens djurfabriker resulterat i på alla plan – inte minst på hälsoplanet både för djuren som misshandlas och de människorna som arbetar i djurfabrikerna men också för oss konsumenter som i slutänden får mat som direkt motverkar vår hälsa. Jo Robinson beskriver i sin bok en egen erfarenhet som hon gjorde på ett hönseri och som gör att jag ännu mer förstår min brors beslut att inte mer äta höns. Det hon beskriver är förstås rent vidrigt och egentligen på samma sätt som med falukorven något man egentligen inte vill ha reda på om man nu köper en kyckling i affären. Boken är från 2004 och etiken för djurhållningen i hönserierna har knappast blivit bättre. Minns Astrid Lindgrens kamp för att hönsen inte skulle utsättas för omänsklig tortyr i sina burar.
Vad man däremot vill ha reda är det hon berättar om de farmer som är baserade på gräsbetning och som växt fram i USA och Kanada. Det är så man får tårar i ögonen när man läser om hur alla utom de gigantiska monopolföretagen tjänar på denna alternativa djuruppfödning. Helt plötsligt kan de jordbrukare som var helt i händerna på dessa företag som kontraktodlare nu istället börja tjäna pengar på att ha egen kontroll över sin djuruppfödning. När djuren inte längre är instängda i fabriker och tvingas äta kraftfoder som gör dem sjuka, vilket också dramatiskt minskar näringsvärdet både på köttet och också på mjölken (mindre omega 3, mer omega 6, mindre A-vitamins, mindre beta-karoten och CLA), utan djuren istället får äta den mat som de är skapta för, d.v.s. grönt gräs, så behöver de inte heller några mediciner eller hormoninjektioner. De jordbrukare som nu helt plötsligt får arbeta på ett sätt som står i samklang med naturen känner förstås en enorm tillfredsställelse med att sluta plåga sina djur i profitens namn utan istället att se sina djur friska och kunna leverera köttprodukter som håller den högsta näringsmässiga och kulinariska kvalitén. Efterfrågan verkar ständigt vara större än tillgången trots att priset ofta är dubbelt så högt som högt som för ”vanligt kött”.
Intressant är också att läsa om djuruppfödare som låter flockar med höns samverka med de betande djuren. Hönsen lever då ett liv som liknar det som de under årmiljonerna är utvecklade för när de går omkring och pickar i sig insekter och äter gräs. (Astrid Lindgren skulle ha blivit lycklig om hon hade hört talas om detta.) Dessutom ger sig hönsen på den spillning som boskapen lämnar efter sig och sprätter runt den för att komma åt de fluglarver som frodas där. De fungerar därför som naturliga dyngspridare samtidigt som flugplågan för djuren minskar och att gräsåterväxten gynnas av den jämna fördelningen av gödseln. Jämför detta med de instängda höns där man klipper av en del av näbben och klorna så att de tätt sammanpackade och superstressade hönsen i hönserierna inte ska hacka ihjäl varandra i alltför stor omfattning. Hela den här naturliga och verksamheten är också gynnsam för den lokala ekonomin eftersom den motverkar monopoliseringen av jordbruket.
Men framför allt skapar en djuruppfödning baserat på gräsbetningen en matmoral som är oändligt mycket mer försvarbar än den som idag pågår i våra omänskliga i vilka djuren får en mat som är främmande för deras art och därför måste medicineras sönder och samman och där den enda grundläggande drivkraften är att maximera vinsterna för de stora aktiebolag som är inblandade.
Låt oss göra allt vad vi kan för att gynna denna naturliga lokala matproduktion som Keith föreslår!
Om Göran Sjöberg
Käre Professor Göran och alla övriga läsare av denhär bloggen!
Du snuddar vid en aspekt på vårt samhälle, som genom tiderna lett till kulturers uppgång och fall, blomstrande samhällen och världskrig. Du har säkert en hel del litteratur, som behandlar ämnet. Det jag tänker på är GIRIGHETEN. Hög moral kostar obekväma beslut för den enskilde. Lyssnade till Konflikt i morse. Det handlade om billiga vackra kläder, sydda av sömmerskor i Bangladesh under vidriga arbetsförhållanden och till mycket låga löner. Här handlar det om rovdrift av individer av vår egen sort Homo Sapiens.
Naturligtvis är det bra att effektivisera, att utveckla nya metoder och utnyttja sitt kunnande till det bästa. Sen kommer girigheten in och bestämmer att det bästa är att maximera sin egen vinst, varvid morlen har blivit till salu.
Annika har kommit hem från en kryssning i Karibien, har jag förstått. Dit flyger man och Du, som varit i flygmotorbranchen vet säkert hur mycket av jordens resurser, som spenderas på en atlantflygning. Kryssningen företogs ombord på ett magnifikt fartyg, jag har sett bild och beskrivning. Kan tänka mig att det gått åt några hundra kubikmeter tjockolja, bara för att driva båten framåt. För att inte tala om allt lull lull och tingel tangel som kommer till, för att skingra tristessen ombord. Jag har själv gjort liknande resa på medelhavet. Som läsaren kunnat uttyda vid dethär laget är jag ingen vän av massturism. Jag hoppas att vår Annika och de övriga konferensdeltagarna fick bra valuta för alla dessa insatser, jag väntar spänt på djupa visdomsord. I dag regnar och åskar det, kanske därför denne melankoli.
Det värsta är att ifall man skulle ta till sig av allt skrämmande vad gäller djuruppfödning och odling, då blir det svårt att med liten plånbok ha råd att äta alls.
Jag reser helst med tåg, men det är inte enbart moral – jag är fobiskt skräckslagen för höga höjder och flygfarkoster av alla slag. Jag har inte flugit sedan 2007, och trots att jag vill se vissa länder innan jag blir för gammal, så vet jag inte hur jag ska förmå mig.
Jag tycker att vi borde minska på flygandet, men jag gissar att peak oil redan håller på att rätta till detta, i samarbete med den ekonomiska krisen.
När det gäller djurhållningen tycker jag att det är rent vedervärdigt, och alla borde åtminstone äta svenskt, om man inte tycker sig vilja beställa gräsbeteskött, som nu finns på alltfler ställen. Min gårdsbutik tar 90 kr/kg för köttfärs, och jag fick kokkött för 40 kr/kg. Tillsammans med ben kokar jag sakta en buljong som är rik på magnesium och svavel, vad jag förstår, och som dessutom smakar himmelskt. Jag har heller inte råd med oxfilé annat än vid speciella tillfällen, och min pension kommer väl att uppgå till 7000 kr/månad ;). Jag tänker i alla fall äta ekologiskt och värdigt, om jag så ska skaffa höns och lamm själv (jag hade tidigare egen köttuppfödning).
Man kan som minst kosta på sig ekologiska ägg och rättvisemärkt och ekologiskt kaffe. Man måste ju se sig själv i spegeln på morgonen.
@ 1 Dacke:
Jag åkte på LC-kryssningen i Karibien (med blandade känslor) för att jag blivit uppmanad till det. För att det skulle vara så bra att knyta internationella Low Carb-kontakter. Men jag var inte passande för en sådan resa. Det var för mycket resande som jag blev stressad utav. Nu när jag har kommit hem är det underbart att få vakna i sin egen säng.
Jag klarar knappt av att skriva om resan, och avstår därför.
@ Annika Dahlqvist:
Ja, borta bra, men hemma bäst. Det är ofta så för mig också. Kanske har det med livserfarenheten att göra, hoppas jag. Jag är nog lite strapatsromantiker, som hellre utsâtter mig för naturen än för människohoparna. Hoppas Du repar Dig snabbt. LCHF och några nätters god sömn, en lagom tråkig bok…
@ 5 Dacke:
Jag har varit hemma i flera dar nu men det känns fortfarande tungt, och sömnen är orolig.
Kanske olustigheten beror på att arbete är ansamlat på jobbet under bortovaron. Jag har suttit på jobbet mest hela dagen idag för att få undan pappersjobb.
Jag måste dit imorgon också. Det är inte bra när det tar flera veckor att komma ikapp med jobbet.
@ Ann Kristin:
En iakttagelse är att ju högre kvalitet desto mindre äter man!
Det blir inte dyrare med ekoliska ägg och tulip bacon är 30% dyrare men vilken skillnad i smak,,,,
Jag börjar mer och mer tro att övervikt är ett utryck för näringsbrist!
@ Annika Dahlqvist:
Du passar inte in på den sortens artificiella åkturer och det ska du ta som en komplimang!
glad helg på er alla!
Tombola Skrev:
”Numera när jag ser en gravt överviktig person – så tänker jag att där går en till som håller på att SVÄLTA sig själv till döds – i meningen att han/hon lider av AKUT brist på ortomolekylär föda = artegen mat.” – slut citat härifrån.
”Men framför allt skapar en djuruppfödning baserat på gräsbetningen en matmoral som är oändligt mycket mer försvarbar än den som idag pågår i våra omänskliga i vilka djuren får en mat som är främmande för deras art och därför måste medicineras sönder och samman och där den enda grundläggande drivkraften är att maximera vinsterna för de stora aktiebolag som är inblandade.
Låt oss göra allt vad vi kan för att gynna denna naturliga lokala matproduktion som Keith föreslår!”
VÄL TALAT ❗ – och apropå detta så har ju den evidensbaserade vetenskapen och den s k fria forskningen sina brister, tyvärr tyvärr… 😥
När man har blivit övertygad om att någonting i samhället är korrupt så är det ens moraliska samhällsplikt att efter förmåga försöka göra något åt saken och utan att i första hand tänka på sin egen vinning och bekvämlighet och här har Annika förstås varit ett föredöme. Om man då har tagit ett övergripande ansvar som Annika och Andreas gjort är det också nödvändigt att skaffa nationella och internationellt nätverk för att föra idéerna framåt – det ligger i sakens natur. Att träffas på kryssningar är ett sätt och att gå på konferenser är ett annat.Som alltid gäller det att inte förlora målet ur sikte och det krävs uthållighet. Min egen erfarenhet inom den metallurgiska forskningen visar att minst 10 år kan behövas för att bygga upp ett hållbart nätverk.
Och att internationella resor och inte minst flygresor är stressande råder det knappast någon tvekan om. Att flygplatsenar dessutom vädjar till våra låga habegär minskar inte stressen för att nu inte tala om den mat som serveras på långflygningar och som knappast är ätbar för en LCHF’are. Själv försöker jag ta med egen mat om det är praktiskt genomförbart.
Josef Boberg Skrev:
Till och från har det lanserats teorier som förknippar näringsfattig mat med överätning – kroppen vill ha något den inte får – tror det ligger en hel del i detta,,,,
Men en hel del psykologi oxå – man hafsar knappast i sig dyr och riktig mat och kroppen hinner ge sina mättnadssignaler innan det är försent,,,
@ 4 Annika Dahlqvist:
Och jag som trodde att jag var ensam ”stugsittare” i denna värld. Jag har alltid avskytt att resa bort. Bäst trivs jag hemma, tillsammans med katterna och en god bok eller en bra kostblogg. Härligt att vi är flera!
Apropå böcker kan jag rekommendera e-böcker. Via bibliotekets hemsida kan man låna böcker av de mest skilda slag (i alla fall i min kommun). Helt fantastiskt! Man bara anger sitt lånenummer och skriver av två sådana där snedvridna ord (som i och för sig kan vara svåra att läsa) och vips har man tillgång till boken i sin dator. I går blev jag klar med ”Ett sötare blod”. Den är verkligen läsvärd. E-böcker är jättebra för man kan ju inte köpa alla böcker man skulle vilja läsa.
@ 13 Kattmoster:
När jag var yngre var jag mera sugen på att resa. Det är med åren som jag har blivit mera hemkär – och bekväm.
@ Annika Dahlqvist:
6
Var rädd om Dig! Skaffa Dig unga ressugna ambassadörer, som kan göra slitjobbet! Och var noga med valet av rådgivare. Lyssna först till Dig själv och följ Dina reaktioner.
@ Professor Göran:
LCHF-rörelsen har inget behov av martyrer längre! Annika har en mycket större roll som IKON än som konferensrännare.
Oj va jag känner igen mig i Din beskrivning, själv längtar jag oftast hem redan innan resan har startat och så tycker jag det mesta är väldigt överreklamerat, eller så är det väl jag som är svårimponerad. Men visst är det bra att lägga till ytterligare en erfarenhet, det är sällan fel men skönt när det är över.
@ Annika Dahlqvist:
Mitt inlägg nr.17 är ett svar till Annikas beskrivning av resor.
Man måste prova olika saker i livet och uppleva det som är mindre bra för att kunna uppskatta det som är bra – det kan vara den största behållningen av t ex en resa med en lyx kryssare,,,
Tack för ännu en intressant krönika med många läsvärda kommentarer.
Sedan jag gick över till ekologiska produkter, har portionerna blivit mindre ..trots att maten smakar mer! Mer fett i maten gör förstås sitt – man blir fortare mätt och mättnaden varar längre. Lite dyrare blir det nog men jag tycker inte att maten kostar så mycket som jag hade väntat mig. Ett annat plus är att det är inte lika packat i kylskåpet som förut. Det blir faktiskt inte lika mycket i kompostspannen heller längre. Jag skär bort mindre än innan och använder mer, ’skal och allt’ eftersom det mesta är både gott och nyttigt. Dessutom är en fröjd att laga mat med rena, friska och ’glada’ råvaror.
Till sist ber jag er att lyss till denne kloke gosses matmoral:
https://samuel-warde.com/2013/02/the-11-year-old-kid-that-monsanto-doesnt-want-you-to-see/