Ledare i Norrköpings Tidningar.
”…En enkel ögonöppnare brukar vara att läsa innehållsförteckningen på det margarin Livsmedelsverket rekommenderar och sedan på ett paket smör. Sedan kan man fråga generaldirektören och andra varför alla dessa tillsatser är nyttigare för människokroppen än naturliga produkter utan tillsatser.
Riktig mat är kanske inte alltid populär eller ens rekommenderad av Livsmedelsverket, men i längden är det både godare och nyttigare.”
Ja, det var en bra ledare. Den bästa jag läst på länge och den borde publiceras i fler av rikets tidningar!
En liten lördagskrönika
Alldeles nyss hemkommen från USA så är man naturligtvis full av intryck från det land som kanske kan betecknas som Fetmans Föregångsland som förstås knappast är någon hedersbeteckning.
Om man själv som 60+ nu nått sin ungdoms idealvikt som strikt LCHFare och tittar sig runt på olika flygplatser i USA så kan man ju inte undvika att notera att de flesta i ens egen ålder fått mer än tillräckligt av ”pondus” kring magen. Frågan är förstås om det idag kan betraktas som pondus att ha blivit rund om magen utan kanske snarare som ett tecken på ”bristande karaktär”. Förr var det nog endast de välbärgade som kunde lägga ut på detta sätt med åldern och då var det nog faktiskt ett tecken på ”välstånd” eller ”besuttenhet” och därmed hedervärt. Den hårt arbetande befolkningen var nog i huvudsak mager. Dessutom är det ju ett välkänt faktum idag att det är den fattigaste delen av befolkningen i USA och i andra länder som är värst drabbad av fetma. Och det är ju här som den billiga maten – kolhydraterna – dominerar. Men att fetman sprider sig som en farsot i alla samhällsskikt råder det knappast någon tvekan om vilket är tydligt på flygplatserna där man faktiskt inte ser den fattigaste delen av befolkningen.
Det mest sorgliga, när man nu låter blickarna vandra runt i väntan på att få gå ombord på flygplanet, är när man ser oerhört feta människor runt 30 dvs. väldigt unga med mina mått mätt. Herregud tänker man – de är ju knappast så där extremt feta för att de vill vara det utan helt enkelt för att de har råkat ut för ett tidigt metabolt haveri som gör att de lagrar på sig fett i stället för att bränna upp kalorierna. Det lär ju också vara vetenskapligt bevisat att feta människor i genomsnitt faktiskt äter MINDRE än normalviktiga. Vi LCHFare är ju också naturligtvis ganska övertygade om att denna fettpålagring framför allt beror på den typ av mat vi äter och inte HUR mycket vi stoppar i oss. Genom långvariga experiment på oss själva har vi ju konstaterat att överskottskilona i de allra flesta fall också rasar av oss om vi klarar av att låta bli alla kolhydrater.
På vägen tillbaka mellan Washington och London hade jag som medpassagerare, Brian, en 50+ man som verkade helt normalviktig och under en 7 timmars flygning där det serveras mat som består av nästa 100 % kolhydrater och som jag därför lämnade orörd så är det naturligt att komma in på sitt favoritämne när man ”småpratar” med varandra. (Han och hans fru fick min mat och själv fick jag de nötter som Brian hade med sig.) Det visade sig att han också var väldigt intresserad av kostvanor och han berättade för mig att de t.ex. aldrig drack läskedrycker i hans familj och för att vara en amerikansk familj är nog detta väldigt ovanligt. Hans fru som var något yngre var dessutom smal som en pinne men hon slukade förstås min fruktsallad med förtjusning och här gömmer sig ju också en del fruktos så man kan kanske med Gary Taubes misstänka att det är just ”överkonsumtionen” av fruktos genom läskedrycker som leder till fetma och diabetes. Även SLV är ju nu inne på att stora mängder socker i maten inte är helt nyttigt. Medan SLV framför allt pekar på att man får i sig mer kalorier på detta sätt så tror vi LCHFare mer på att överkonsumtionen av socker påverkar de hormonella reaktionerna i kroppen och då framför allt insulinreaktionerna och dessutom på lång sikt (10 – 20 år).
Brian var därför väldigt intresserad av att prova på LCHF ”några veckor” men hans problem var exakt samma som mitt eget. Han var en ”godisgris” eller som man säger på engelska så hade han ”a sweet tooth”. Så jag har mina tvivel på att han verkligen kommer klara av att bryta sitt sötsug..
Gern däremot, som är en av de ledande forskarna inom min egen metallurgiska subdisciplin superlegeringar, blev otroligt intresserad vad jag håller på med när vi satt och åt frukost tillsammans på konferensen och såg den stora högen med bacon och äggröra på min tallrik och som dessutom var toppad med tio smörkulor. Han ville absolut få tips om vad som kunde vara seriöst läsvärt – ”no quackary” som han uttryckte det – och då rekommenderade jag honom naturligtvis Gary Taubes ”Good Calories & Bad Calories”.
Gern kommer säkert bli en påläst LCHFare.
Oscar, en annan av mina internationella kollegor, berättade för mig att han redan ”konverterat” och hade tappat 15 kilo – och det var ju mer än tydligt – sedan vi sågs sist för två år sedan efter att då ha tagit intryck av mina föreläsningar så det går faktiskt att förändra världen till det bättre om man nu försöker.
Bravo prof. Göran! Fortsätt påverka, och fortsätt skriva, gillar allt Du skriv er