Andreas Eenfeldt har deltagit i en debatt med Rössner inför en läkarpublik. I sitt referat av debatten kritiserar han det förlöjligande av mig som Rössner, och nästan hela kostetablissemanget, är så förtjusta i att framföra.
Det är faktiskt ganska osmakligt. Det finns ingen anledning att håna mig, jag har inte gjort något större brott eller någon större synd än att offentligt uttala vad jag har uppfattat som sanning.
Rössner är mycket liten 😉
Bra att Andreas platsade honom!
Om det kan vara till någon tröst så är det bara människor som är avundsjuka som tar till sådana skamgrep
”Att baktala Annika Dahlqvist när hon inte är på plats för att försvara sig är osmakligt.” – säger Andreas Eenfeldt.
Instämmer.
Rössner är en fördetting medans du är still going strong
Vem är Rössner? Zweitzare?
Det är väl Rössners (avund)sjuka som tittar fram med sitt fula tryne – är den karln verkligen helt frisk?
Tycker det är mycket svagt av arrangörerna att anlita en akademisk pajas som denne flummare onekligen utgör – vill han visa sig för publik gör han det lämpligen på en scen för ståuppare,,,,
juli Skrev:
Ibland kan ordspråk också vara till hjälp. Skrattar bäst som skrattar sist eller man kan förlora slaget men vinna kriget!
Ja, han drar sig inte för att var osmaklig, den gamle Rössner. Men han är tydligen både trind om magen och sjuk, medicinerar rätt flitigt, enligt egen utsago.
Man kan vara enig med var och en av de åtta kommentarerna härovan, men det leder ingenstans. Det är uppenbart att dagspress, Läkartidningen och TV-redaktionerna fortfarande har annan syn på Stephan Rössner och hans verksamhet. Hur kommer det sig, om kommentarerna härovan är berättigade?
@ Piltson:
Ren lathet, inkompetens och behov av underhållningsvärde,,,,
Han ställer ju alltid upp när något hör av sig och han gillar att vara framför kameran,,,,
Att han saknar normalt folkvett borde rimligen betyda att seriösa sammankomster väljer andra aktörer fortsättningsvis,,,,
Men han börjar bli ett dåligt föredöme, nu är ju inte LCHF någon garanti för evigt liv men den fettskräck som Rössner är utrustad med ger garanterat dåliga förutsättningar,,,,
Piltson Skrev:
– slut citat härifrån.
Rössner är en riktig snedseglare (om man kan snedsegla med en hallonbåt).
Men det finns inget skäl att komplicera frågan
Annika har rätt och Rössner fel.
Då ska ni veta att detsamma som händer här händer inom politiken , ja överallt. Problemet till synes är folks sinne och ego. Det är dags attt vakna upp och omvandla sig från sinnets slav till dess härskare.
När argumenten har tagit slut och man står med byxorna neddragna gäller det tydligen att vara kreativ – själv har jag inte läst en mera bombastisk hållen text sedan jag gick igenom den argumentation som gavs kring unionsupplösningen från Norge 1905 (där en del fina herrar inte skrädde orden när norrmännen idiotförklarades och Norge som land spåddes en snar undergång om upplösningen blev av),,,,,
Undrar om han satt och klippte bort fettranden på sin bacon för att efter stekningen dessutom låta det kvarvarande fettet rinna av mot lite hushållspapper (han beskriver detta i en av hans famösa böcker) när han tänkte ut innehållet i denna mest fantastiska recension som jag någonsin läst;
https://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=16074
@ Josef Boberg:
” … Det som hjärnbarken har fått input flest gånger om – det ser den som ”mest sant” (den lär vara så sofistikerad som räknemaskin – att när den har läst/hört en sak 999 gånger – och det diametralt motsatta 1000 gånger – så inbillar den oss att tro på att det Wi har läst/hört 1000 gånger är sanning …”
Om så är fallet är det desto viktigare att han blir emotsagt så snart tillfälle ges – som nu av Andreas. Så länge omgivningen tiger så samtycker den!
Apropå Kostdoktorn har han som bekant en annan profil på sin blog än Annikas mer ”stridbara” (som är det som jag verkligen uppskattar) och jag undrar därför om han offentligt, i den aktuella debatten med Rössner också muntligen tog striden och uttryckte sitt försvar för Annika som han nu senare noterade i sin summerande rapport på sin blog.
Till min glädje har han nu, på sin blog, tagit upp min käpphäst kring detta med LCHF som är själva klassfråga och en intressant diskussion utspinner sig också i kommentarstråden i detta ämne kring barnfetma. Klassfrågan är som bekant alltid en ”tabufråga” (ingen vill vara fattig men fattigdom förekommer trots detta) vilket betyder att frågan också berör själva kärnpunkten och väcker ofta upprörda känslor.
Detta med hälsa och kost är faktiskt en samhällsfråga (även med det klassperspektiv som Gary Taubes och Robert Lustig ofta betonar) och måste till slut lösas som en sådan baserad på sund naturvetenskap. Den kan knappast vara en fråga om individuellt tyckande.
1940 Skrev:
Japp…
@ Professor Göran:
Fattigdom är, precis som rikedom, en subjektiv fråga. Det finns en nedre gräns, ungefär där socialbidragsnormen ligger, men viktigare är ju att kunna hantera sina pengar och göra en plan för sin ekonomi. Tydligen blir man inte lyckligare av att tjäna mer än 40 000 kr…
Jag var, enligt svensk norm, fattig tills efter 40, men upplevde mig inte som fattig. Mina släktingar var ännu fattigare, om man ser tillbaka under 1900-talet, men tilltron till förmågan att med små medel forma sitt liv har varit stor, och att vara ”hel, ren och hederlig”, samt arbetets helighet.
Jag har upplevt mig som rik, eftersom jag inte bara fick bra mat av bra råvaror, kläder på kroppen och ved i spisen. Dessutom fick jag studera (tack, folkhemmet) och kunde ta steget från arbetarklass till medelklass. Men jag valde ju den pedagogiska sektorn, som man inte blir rik på.
Jag tycker att det är sorgligt med allt gnäll. Visst har många det besvärligt, men under mina barns första fem-tio år levde vi under existensminimum, i kronor räknat, men oj, vilket rikt liv mina barn har fått.
Varför sitter dessa människor i sina fattiga förorter och hatar sina liv? Varför inte flytta till landet, där det faktiskt går att hyra en bra lägenhet och kapa sina kostnader? Är man förtidspensionerad kan man ju flytta dit man vill.
Många verkar ju ha satt sig i en omöjlig ekonomisk situation redan i ungdomen, och då blir det ju svårt att göra något vettigt av sitt liv.
Inte heller vill de ha några råd. Jag diskuterar ibland med dessa människor om hur man kan lägga upp sitt liv, men de ”har bara råd med spaghetti och ketchup”. Ok, men då är du ju hungrig inom tre timmar, medan tre ägg med smör håller dig mätt i 7-8 timmar. Så slutsumman är den samma.
Jag tvivlar inte på att det är jobbigt att vara fattig, eftersom jag vet att det kräver mycket kraft och uppfinningsrikedom. Men det är ännu jobbigare att vara ett offer. Tyvärr kommer vi att se ännu mer av offerkoftor innan västvärlden slutligen kraschar och får börja om på nytt.
Ann Kristin Skrev:
Jo… – Ann Kristin – och kombinationen av att vara fattig och se sig som ett offer – är ju ej alls så sällan väldigt vanligt förekommande i dags dato.
Det ÄR rena katastrofen – för att kunna LEVA ett gott liv utifrån de omständigheter som verkligheten erbjuder – som jag ser det.
Bra skrivet, Ann Kristin
Vad sa karln (Rössner) egentligen? Någon som vet?
@ Ann Kristin:
Det var en utmärkt analys!
När jag själv under en mycket kort tid var verksam som frididspolitiker fick man se en annan sida av samhället ibland – jag kommer speciellt ihåg en mamma som gnällde över att sommarens simskola kostade hela 200 kr/barn och det var ju alldeles för dyrt,,,
Nu råkade hon tända och röka upp 2 cigarretter under det ganska korta samtalet – allt medan hon lutade sig mot en nästan ny bil i 300 000 kronors klassen. Jag föreslog henne att hon skulle minska ned på rökningen några dagar för att ”få råd” att sätta sitt barn i simskolan men det var ju inte så populärt,,,
Det ligger mycket likheter i den så kallade ”fattigdomen” och valet av kost, det är inte billigt att äta skräpmat – jag tror att man beräknar att folk i snitt lägger så mycket som 25% av hushållskassan på chips, godis och annat – när de blir sjuka av skräpmaten så går de till en läkare som inget kan om varken kost eller hälsa och som gladeligen börjar skriva ut det ena pillret efter det andra,,,
Om det nu bara gällde vuxna människor vore det väl ok men tyvärr så försöker de livnära sina barn på fågelfrön och falukorv vars köttinnehåll är så lågt att det nästan är ok för en vegeterian att äta den – samtidigt givetvis rikligt med läsk i alla sammanhang som gärna vässas med några burkar energidryck då och då,,,
Det går ett tag innan skolan reagerar och då är det okunniga kuratorer och psykare som visar framfötterna med att erbjuda en passande diagnos – som skolan så gärna tar emot för då vankas det lite extra pengar till den stökiga eleven vars enda ”brott” är att ha föräldrar som prioriterar allt annat än riktig mat till sina barn,,,
Men – det finns faktiskt en del som är fattiga på riktigt och de kommer inte ur sitt utanförskap, vi ser många exempel på detta runt våra storstäder där en del områden har fått en sådan karaktär att inte ens posten törs åka in i dessa områden – det har vi att tacka en bunt naiva politiker för att vi har fått en sådan situation – detta kommer ju inte plötsligt utan har pågått sedan början av 1970-talet men har varit ett förbjudet område att prata offentligt om,,,,
@ Professor Göran:
Annikas variant av ”stridbarhet” är att kalla sina motståndare för bödlar och massmördare men när hon får tillbaka med samma mynt så gråter hon ut och surar över att alla bara är såååå elaka.
Inget som inger någon respekt, känns mer som en typisk kvinnlig härskarteknik.
@ 23 L:
Jag tror det var 2006 jag skrev i vanmäktig ilska i min blogg att kostetablissemanget var massmördare som orsakade massor av människors ohälsa och för tidiga död. Det blev rabalder av inlägget och jag raderade det därför inom ett par dagar.
Själv tycker jag inte att jag gråter och surar, utan försöker hålla ett balanserat sinnelag, trots alla stormar.
@ L:
Kostetablissemanget orsakar ju, de facto, massdöd. För att inte tala om miljarder i kostnader för diabetes, och gud vet hur mycket för andra sjukdomar.
Precis som med tobaken, börjar man nu tala om sockret som en giftig drog. Och precis som med tobaken vill industrin att vi ska äta mer och mer av den. Till slut fick tobaksbolagen ge sig, och allt färre röker, och på samma sätt kommer sockret att hanteras när politiker och myndigheter inser sanningen. Precis som med tobaken är den beroendeframkallande och svår att stå emot. Ungefär 25 % räknas som mycket känsliga. Drogen påverkar dopamin och serotonin, alltså rätt upp i hjärnan.
Det motstånd som Annika möter har ju inte varit måttligt. Jag har följt henne noga, gått bakom löpsedlarnas idiotier och sett hur det hon har sagt har förvrängts.
Jag vet inte vem du är, ”L”, men själv heter jag Ann Kristin Sandlund, bor utanför Svärdsjö i Dalarna och behöver inte gömma mig bakom en versal. Har du så mycket åsikter om Annika, som har gått ut med hela sitt kapital som människa, för att hjälpa alla metabolt lidande och hindra att vi drunknar i en tsunami av socker, kanske du i alla fall kan prestera ett namn?
Jag blir rasande på alla fega tyckare som sitter bakom en dator och ”tycker”. Din åsikt är av noll värde i min värld.
Till skillnad mot Annika är jag både sur och grinig. Hon måste ha ett tålamod av sällan skådat slag.
@ L:
Ingen förändring har åstadkommits utan ”strid”.
Om det är någonting som i grunden är ”sjukt”, som i dagens kostråd och i vår sjukvård och som i sin förlängning just har åstadkommit den ”massdöd” som du nämner (inte minst bland diabetiker), intimt sammanlänkad med det metabola syndromet, så är personer som Annika beundransvärda när de höjer sina röster mot detta vansinne.
L Skrev:
Skärpning, du är okunnig om historiken!!!
Om det är någon som inger respekt så är det dr Annika 🙂
Den här bloggen kommer att gå till historien inte bara för dess hälsobringande effekter utan oxå som ett beteendevetenskapligt fenomen av ett slag som knappast torde ha några motsvarigheter vare sig på nätet eller i ”verkliga” livet,,,,, 🙂