I Kostdoktorn idag ett inlägg av Jason Fung, om att kaloriräkning är dömt att misslyckas.
Han skriver att basalmetabolismen sänks av kalorisnål kost, och att denna aldrig återhämtar sig. Därför ska man inte äta kalorisnålt.
Jag tycker att detta resonemang är grymt mot alla de som inte lyckas gå ner i vikt trots ihärdig LCHF-kost. Kanske deras/vår basalmetabolism är skadad för livet av tidigare bantningar?
Jag tycker att var och en måste finna ut vilken kostmodell som passar bäst för den.
Jag har funnit att min modell för hälsa och viktkontroll är LCHF med koll på matmängden. Om jag äter så mycket LCHF-mat som jag skulle ha lust till skulle jag gå upp i vikt. Jag har funnit att hungerkänslor inte är ett problem för mig när jag äter LCHF.
Gärna intermittent fasta.
Prova att utesluta laktos och mjölkprotein om viktnedgången är problem.
Läs Johan Falks blogg Lagom LCHF.
Om man läser mer av Fung kommer det fram att faste- eller medelinsulinnivån bestämmer metabolismen. Högt medelinsulin lägre metabolism och v.v. Så när man går ned i vikt genom kalorirestriktion minskas metabolismen genom att högt insulin förhindrar fettbränning. Möjligtvis kan kalorirestriktion med LCHF bli bättre. Dock menar Fung att intermittent fasta minskar leverstorlek och leverfett så att medelinsulinet sjunker tillräckligt så att fett sedan kan brännas ”normalt” efter behov. Gissar ungefär som när vi var barn. Som det fungerar bidrar nedsatt metabolism vid dålig mattillgång till att vi ordnar varmare hus och överlever längre vintrar. Det metabola problemet att vi blir feta vid överkonsumption av fruktosinnehållande livsmedel på hösten förbättrade överlevnaden ytterligare. ”Periodisk” fetma är alltså inget problem så länge den matchas med periodisk fasta. Men om ”glädjen blir beständig blir den gles, eländig”, ung. enligt Lord Byrons stanzer. Och hela vårt hormonella system puls-regleras enligt Fungs sista bloggartikel. Inga konstanta höga nivåer av några hormoner eftersom vi då blir resistenta, vilket verkar gälla det mesta!
1 stenbj
Hur kan det bli hög insulinnivå som förhindrar fettförbränning, när man äter LCHF?
Självklart är fasta överlägset för fettförbränning, men man kan inte fasta hela tiden.
Jag tycker att teoretiska förklaringar inte får styra vårt handlande, utan de verkliga resultaten, i hälsa och vikt, är det som måste styra varje person.
2 Annika, så här begriper jag det. Uppdelat i två delar då det blev lite långt…
Insulinnivån beror både på ens metabola tillstånd och på vad man äter. Finns ofta ingen anledning att fasta mer än någon gång per år, beroende på ”tillstånd och målsättning”. Men ju mer man får ner insulinet vid en fasta ju längre ”räcker” fastan. Och ju oftare man festar på allt möjligt, ju oftare behöver man kompensera med fasta. I praktiken räcker det med att man kontrollerar morgonsockret då och då och bekräftar med midjemåttet. Om det är för högt kan det vara dags att fasta igen.. Vattenfasta, med lite citron kör jag. Upp till 40-50 år kan allt fungera oberoende vad man äter, men knappast så länge med modern lågfettkost. Kolhydrater och annat insulindrivande gör spåren djupare år efter år.
Det är helt klart att med hjälp av LCHF försvinner symptomen av diabetes -2 och vi kan då kalla oss typ-0, ofta helt medicinfria och synbarligen ”friska”. Vi botar symptomen genom att undvika det som framkallar dom. Skillnaden mellan detta och ingen diabetes alls ligger fysiskt i leverstorlek eller leverfett som visats klart med hjälp av tomografi: när leverfettet minskat tillräckligt försvinner kolhydratsintoleransen. Intermittent fasta kan minska leverfett och man behöver inte fasta ofta om man får ner leverfett ordentligt och sedan äter LCHF.
Om man jämför med en GBP-operation framgår att diabetiker -2 vanligen blir helt insulinfria direkt efter operationen, långt innan dom andra önskade effekterna av operationen sätter in.
Förbättringen till medicinfri sker genom en enda 5-dagarsfasta som råkar vara nödvändig för operationen, men också för att bibehålla metabolismen vid minskat matintag. Före, under och efter operationen blir det totalt ca 5 dagars vattenfasta.
Efter detta börjar patienterna äta långsamt och det mindre matintaget pga mindre mage förhindrar en snabb återgång. Fastan fick insulinet att rasa och levern ”tömdes” inte bara på glykogen utan även på fett under 5 dagars fasta. ( På Fungs sidor har flera oroats över att deras blodsocker stiger efter 2 och ibland 3 dars fasta, innan det sjunker . En effekt av lägre insulin som tillåter levern att tömma sig på glykogen och fett när insulinet forstätter att sjunka. ”Dawn syndrome”, se länk nedan)
Följaktligen behövs ingen GBP-operation utan det räcker med en riktigt ordentlig fasta för att normalisera insulinkänsligheten, som då bäst följs upp med LCHF.
Men insulinet måste ned även för att hindra den annars snabbare förkalkningen, det verkliga problemet som gör att nästan alla diabetiker dör tidigare än andra av kärlsjukdomar.
Svart till Annika 2. Del 2, bra skäl till att fasta då och då.
Mitt fasteinsulin låg på 7.3 efter något år med LCHF. Två månader efter 3 st 5-dagars fastor var fasteinsulinet 5.1. (Joseph Kraft et al anser att normalt fasteinsulin bör vara lägre än 5.0, så nu är jag inte så långt ifrån längre!)
I April i år tog jag 3 veckor i rad med vardagsfasta, alltså 5 dars vattenfasta varje vecka. Gissade att sega gamla gubbar inte ställer om så kvickt, en anledning till att jag körde 3 pass. Midjan minskade med ca 9 cm och vikten gick ned till normalt BMI första gången på ca 20 år! Det var inte så svårt som det låter eftersom jag åt LCHF innan: Samma drivmedel , olika källor. Dom allra sista symptomen på kärlkramp som fanns kvar försvann samtidigt: Värk i bägge vristerna efter ca 5 minuters promenad som sakta spred sig upp i bröstet om jag inte tog en minuts vila. Detta försvann efter andra fasteveckan och har sedan hållit sig borta. (Om inte pga minskad förkalkning, varför ?)
Gissar att en 5 dagars fasta en gång om året kan räcka för att återställa en sakta stigande insulinresistens, iaf kombinerat med LCHF, när det manifesteras i ett fasteblodsockersnitt över ca 6. Mitt fastesocker låg runt 6.3 innan fastan och veckorna efter låg det stadigt runt 5.
Anledning för mig till att hålla insulinnivåerna nere är att studier visar klara samband mellan åderförkalkning och högt fasteinsulin, och höga insulinnivåer driver på kärlsjukdomar mest vad vi vet. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19376325 Ett flertal studier visar samma resultat.
En viktig artikel Fung skrivit som illustrerar vad som händer när levern är ”för fet” är en om gryningsfenomenet.
Den ger en enkel förklaring till varför blodsockret skjuter upp på morgonen och varför insulin, metformin eller en smörgås kvällen innan gör att det skjuter upp mindre, men den synbarliga förbättringen är en ulv i fårakläder som långsiktigt förvärrar fettlevern genom att glukosen då istället stannar i levern och där gör den ännu fetare. När insulinet hos friska sjunker under nattvila utan mat, sjunker även insulinresistensen sakta genom att högt insulin höjer insulinresistensen, och lågt sänker den ! (finns flera studier som visar, se Fungs referenser).
Men med fettlever resulterar sänkt nattinsulin någon gång mitt i natten i att levern då släpper ifrån sig glukos, vilket gradvis höjer insulinet igen och naturlig ”insulinvila” därmed förstörs varje morgon. Alltså högt morgonsocker är något som långsamt bidrar till försämrad insulinresistens och därmed förkalkar oss snabbare, i en ond cirkel. Alltså en långsiktig fara i att vara diabetiker typ-0 utan att rätta till grundorsaken.
Länk till gryningsfenomenet, översatt till Svenska: https://www.kostdoktorn.se/gryningsfenomenet-varfor-ar-blodsockret-hogt-pa-morgonen.
Original på Eng. https://intensivedietarymanagement.com/dawn-phenomenon-t2d-8/
Annars tror jag numera även på vad Dr Joseph Kraft har sagt:
Hjärtsjuka utan diabetes-2 har redan diabetes men är ännu ej diagnosticerade. Anledningen till att jag tycker detta är viktigt trots att jag endast diagnosticerats med kärlsjukdom.
Tack för en mycket bra genomgång om fördelarna med fasta som jag håller med om till100 procent pga av personlig erfarenhet.
När en del av oss har svårt att helt spontant inta och hålla sin individuella målvikt kanske man kan resonera leptin och leptinresistens. Kanske att denna resistens hänger kvar längre än insulinresistensen hos en del. Då behöver man nog hjälpa kroppen lite genom att justera ner kaloriintaget lite sakta.
Har man ändå svårt att gå ner i vikt kanske man ska söka efter orsaker till förhöjd produktion av kroppseget glukos. Där spelar stresshormonerna tillsammans med sköldkörtelhormoner – T4, men inte minst T3 en stor roll.
Jag har sett skildringar, där läkaren ordinerar Levaxin (T4), men vägrar att testa nivån på T3! Har man insulinresistens och förhöjt insulin fungerar ofta inte kroppens omvandling fr T4 till T3 och Levaxinet förblir vekningslöst.