Krönika av Prof Göran Sjöberg:
Mänsklig kostanpassning
Det är väl känt att olika folk levt väl på de lokala kostbetingelserna alltifrån traditionella eskimåerna som levde på nästan 100 % animaliska produkter till kitavaborna och mayaindianerna som båda levde på en kost rik på kolhydrater. Weston Price gjorde på 30-talet en inventering av de kvarvarande naturfolken och konstaterade att så länge de levde i samklang med sina lokala förutsättningar hade de över huvud taget inga av våra så kallade vällevnadssjukdomar som cancer eller diabetes för att nämna de två mest uppenbara bland kanske ett hundratal andra. Det är också väl känt att vi nordbor klarar av mjölk medan de som bor runt medelhavet ofta inte klarar av mjölken på grund av en gen som gör dem laktosintoleranta. Bland massajerna som i stort sett lever på mjölk kan det heller inte finnas så många som är laktosintoleranta. Men är detta en process som beror på en genetisk anpassning eller är det frågan om ett naturligt urval i ett befintligt genetiskt ”material”?
Läs mer
Att man genom avel, dvs. ett urval av avkomman, har möjlighet att få fram djur med speciella egenskaper, är också sedan länge väl känt och denna insikt har därför använts sedan vi domesticerade kreatur av olika slag för flera tusen år sedan. När det gäller mänsklig kostanpassning (till lokala förhållanden) har samma process däremot varit ofrivillig. De barn som inte hade de rätta förutsättningarna att klara av den aktuella kosten hade helt enkelt sämre möjligheter att överleva. Här skedde ett ofrivilligt urval, t.ex. genom död i spädbarnsdiarréer, i den existerande mänskliga genetiska koden där den sexuella fortplantningen svarar för en ganska bred blandning av specifika egenskaper som borgar för att några klarar sig bättre än andra.
Däremot är de grundläggande förändringar som kallas mutationer (dvs. att en enda DNA-sekvens ändras för alltid) väldigt sällsynta. När vi talar om människans evolutionära anpassning under miljontals år så är det också dessa mutationer som är de intressanta snarare än det urval som sker i vårt nu existerande DNA och ett urval som betingas av lokal överlevnad. När vi därför diskuterar människans anpassning till de jordbruksprodukter, framför allt odlade ettåriga grödor, som dök upp för ca 10 000 år sedan så är alla seriösa forskare överens om att vi inte evolutionärt, genetiskt kan ha förändrats på ett sådant sätt att vi kan fungera i symbios med denna ”nya” föda. En del individer klarar sig bättre än andra på grund av just variationen i den genetiska uppsättningen. En del har helt enkelt dragit en vinstlott och klarar därför bättre av den kolhydratrika kost som Livsmedelsverket rekommenderar. Alla är ju faktiskt inte feta eller ens överviktiga.
Med tanke på den senaste hysterin kring köttprodukter så måste man nog konstatera att när det gäller boskapsskötsel så är vi rimligen genetiskt mycket mer i samklang med köttet än med de olika sädesslagen jordbruket producerar eftersom vi bevisligen som mänsklig art har levt och anpassat oss till kött, som en viktig del av vår kost, under dessa miljoner år. Att vi idag misshandlar vår boskap i djurfabriker och dessutom ger dem kraftfoder som de absolut inte är anpassade till, och som gör dem sjuka och gör att de hela tiden måste medicineras, förutom att kraftfodret snedvrider deras naturliga balans mellan omega-3 och omega-6 fetterna och en snedvridning som sedan gör oss som äter köttet sjuka är förstås en annan diskussion om än så intressant i detta sammanhang.
Vad som också är intressant men i ett annat perspektiv är vad vi kan vänja oss vid att tycka om. Här finns en enorm spännvidd. Fullt klart är att många av oss har lätt att vänja oss vid sötsaker och för oss som av någon anledning (genetiska nitlotter?) hamnat i det metabola syndromet är detta sug efter sötsaker och andra, framför allt snabba, kolhydrater kanske mer regel än undantag. Det är bevisligen också möjligt att vänja sig vid lukten och smaken på surströmming och mat som dessutom erkänt är väldigt nyttig.
När man börjar se sig om i världen så finns det mängder av bra födoämnen som har både ohyggliga smaker eller dofter för dem som inte är vana vid dem. En del ”älskar” ost som luktar fotsvett och ska man vara ärlig så luktar faktiskt svarta vinbär kattkiss. Det här med preferenser i lukt och smak är tydligen ganska lurigt. Man har t.ex. med vetenskapliga experiment visat att om ett födoämne som man mår bra av associeras med någon skum lukt som absolut inte har med mat att göra (t.ex. bensin) så kan denna lukt kan få munvattnet att börja rinna. Lite som Pavlos hundar där man fick saliven att flöda med hjälp av en ringklocka men ingen tvivlar väl på att detta också kan hända redan när hunden hör matte sätta nyckeln i låset på ytterdörren.
Det är också väl bekant att om vi ätit något vi har blivit jättesjuka av redan som små så får vi ofta en livslång aversion mot detta. Som barn mådde jag dåligt av skinksås med lök och jag har fortfarande väldigt svårt för denna maträtt. Min fru rör knappast min whisky av samma anledning.
Det riktigt luriga är förstås de födoämnen som vitt mjöl och socker som vi tycker smakar alldeles utmärkt och som vi också omedelbart efter måltiden tycker att vi mår ”hyfsat” bra av men som i ett tioårsperspektiv gör oss metabolt sjuka. Mot dessa har därför de flesta av oss väldigt svårt att utveckla någon aversion. I ett evolutionärt utvecklingsperspektiv är detta förstås begripligt för det är bara att konstatera att de ca två hundra år som dessa båda födoämnen varit tillgängliga bara är en tidsmässig blinkning i förhållande till de miljoner år det tagit evolutionen att anpassa människans matsmältningsapparat och metabolism till den tillgängliga kosten.
”Det är också väl bekant att om vi ätit något vi har blivit jättesjuka av redan som små så får vi ofta en livslång aversion mot detta. Som barn mådde jag dåligt av skinksås med lök och jag har fortfarande väldigt svårt för denna maträtt.”
Jo… – Göran – det stämmer. När jag gick till sjöss i början av 60-talet – på Johnson Line´s Sydamerika-fart – så åt jag på min första resa med stor vällust en jätteportion av pyttipanna med ägg – och med mängder med ketchup över det hela.
Sen bar det sig ej bättre än att det blev oväder och jag blev ordentligt sjösjuk och spydde så det stod härliga till. Pyttipanna-måltiden kom upp i sin helhet + lite till + därefter ren galla.
Det tog mig 10-tals år innan jag igen kunde äta en portion pyttipanna – och då smakade det inget vidare. Så är det fortfarande. Vanlig ketchup har jag sedan dess som princip aldrig använt. Men extra stark ketchup använde jag i pyttesmå mängder ibland – tills för ca fyra år sedan – när jag växlade kostspår till artegen LCHF-kost.
Det räddade mitt liv – bokstavligt talat.
Så igen – Tack Annika ❗ – för Dina banbrytande insatser för att torgföra att per automatik hälsan blir ”perfekt” – när Wi äter artegen LCHF-kost.
PGS: ”Som barn mådde jag dåligt av skinksås med lök och jag har fortfarande väldigt svårt för denna maträtt. Min fru rör knappast min whisky av samma anledning.”
Hm… .nu förstår jag, som barn kom även jag på ngt oförklarigt sätt åt whisky. Liksom din fru mådde jag dåligt och har fortfarande väldigt svårt för denna dryck 🙂
Tack för en som vanligt välskriven och väl genomtänkt krönika!
En liten reflektion:
Sötma är nog den enda smak som vi inte behöver vänja oss att tycka om. Det är ju den första smak vi råkar på. Modersmjölken är söt och meningen är att spädbarnet fort skall bygga upp ett hull för att klara sig bättre. Vi tycker ju instinktivt att bebisar ska vara knubbiga.
För människor och djur på nordliga breddgrader ökar tillgången på frukt och bär (= socker) på sensommaren och hösten. Naturens mening är att vi då ska lagra på oss så mycket fett som möjligt för att klara den kommande vintern. Det är med andra ord väldigt ändamålsenligt att vi tycker om sötma. Problemet för nutidsmänniskan är att de naturliga årstidsväxlingarna vad gäller tillgången på socker har försvunnit.
@ Anders Sterner: ”Naturens mening är att vi då ska lagra på oss så mycket fett som möjligt för att klara den kommande vintern.”
Precis och likt björnen som skaffar sig ett rejält hull genom att käka hundratals kilo bär inför vinterdvalan.
Som vanligt väldigt intressant. Förutom det rent kroppsliga suget efter kolhydrater, har vi den sociala sidan av ätandet…tanken på sill gör mig lycklig långt i förväg, både vid jul, påsk och midsommar, liksom kräftor och surströmming. Vi har fina kräftor i Dalarna! Den ekologiska julskinkan, med stark och sockerfri senap…suck!
Det är nog därför många värjer sig mot kostförändringar, för vi mister en del av den sociala konsensus som vi annars har tillsammans.
I vårt hem har vi haft ett brett kostintresse, och jag har provat de flesta kök från alla världens kök, inklusive det vegetariska. Därför kan vi samlas runt det mesta, bara det är ekologiskt, hållbart och hälsosamt. Nu har jag fått min första jägare i sonen, vilket glädjer mig mycket. Jag längtar mest efter tjäder…
@ Ann Kristin:
Som du påpekar så finns det fler sidor i detta med mänsklig kostanpassning och den sociala är, som många, kanske de flesta, LCHF’are vet, inte den minst ”minerade”. I mina relationer med min svägerska är kosten ett ”tabuområde”.
Apropå skog och mark och jakt så kom vi just tillbaka från en skogspromenad och nu har jag tagit livet av ett antal hjortflugor (tror jag de heter) som tyckte att jag var intressant och smaklig.
Även om jag råkar ha tagit en jägarexamen så har jag inte ägnat mig åt någon jakt men däremot har jag köpt ett kg hjortfärs som är på upptining och faktiskt till ett mycket överkomligt pris på detta förnämliga födoämne (124 kr/kg). Jag inbillar mig också att man får med mycket mer fett i köttfärs än i de rena köttbitarna som också kostar minst det dubbla. (Detta kommer nog med tiden att ändras då fettskräcken släpper taget!) Viltkött är ofta också väldigt magert så man får komplettera även köttfärsen med smör. (Inuiterna var väl medvetena om att de inte kunde leva på enbart magert renkött så sälspäck var därför ett ”måste” i deras kosthåll. Även samerna vördade de fetaste bitarna av renen; den sk. piskanen.)
Kamrater Lågkolhydratare,
Det finns ett problem med naturfolken och andra och deras kost, som jag själv inte riktigt vet hur hantera. Alltifrån Stefansson och framåt: Den väldiga och ”normala” barnadödligheten. Tänk om den sorterade bort de mest infektionsbenägna och inflammationsbenägna. Tänk om det är därför som de inga ”civilisationssjukdomar” uppvisar. Oklart tycker jag, eller ?
Olle Holmqvist Skrev:
För den berömda folkgruppen Pima i sydvästra USA gjordes en analys av Paul Ernsberger. Han fann att när sanitära förhållanden förbättras blir den mest genomgripande ändringen att flera överlever de fem första åren. Den tidigare spädbarnsdödligheten gav sålunda en missvisande bild av dödligheten på äldre dar. (Referat i ”Kulinaria”, sid 167-168). Kan säkert gälla även andra förindustriella folk som fått ändrade livsvillkor.