Läkemedelssanering gör äldre piggare

Artikel i Vårdfokus. När läkemedelslistan sanerades kunde många äldre resa sig upp och gå.

Detta att sjuksköterskor tar initiativet till läkemedelssanering är ett utmärkt initiativ. Det finns alldeles för stor respekt för läkemedel bland personal (inklusive läkare) och befolkningen.

 

Comments

  1. 1

    Detta var ju intressant, i faktarutan, apropå dagens debatt om saltbrist:

    ”Tog itu med onödiga läkemedel
    •Rubbningar i kroppens saltbalans är oftast boven i dramat, särskilt när det gäller riktigt gamla människor. För låg halt av natrium i blodet nämns som biverkan i Fass av bland annat ACE-hämmare, som gör att kroppen inte kan spara tillräckligt med vatten, vilket i sin tur ger en rad diffusa symtom. Något som sjuksköterskorna efterlyser mer forskning på när det gäller äldre.
    •Sjuksköterskorna på Tomtebogården har belönats med hedersutmärkelsen Bravå 2013.”

  2. 2

    Om man är intresserad av hur olika läkemedel samverkar så finns det en websida http://www.drugs.com

    Klicka på ”Interactions Checker” och mata in alla medicinerna men var noga med stavningen. Därefter får man en lista på eventuella kombinationseffekter.

  3. 3
    Kattmoster says:

    Vilket fantastiskt initiativ! Hoppas det sprider sig!

  4. 4
    Laurel says:

    Vilken fantastisk läsning!! Hoppas verkligen att det sprider sig!!

  5. 5
    Mayne Sundewall Hopkins says:

    Ett i högsta grad glädjande initiativ.
    Samtidigt blir jag fundersam (..rent av beklämd), eftersom jag känner till ett liknande förfarande av en (nyanställd) ålderdomshemsföreståndare (eller om det var en läkare?) i nordöstra Skåne på 80-talet. Jag läste till undersköterska då och det var en av mina lärare som berättade om initiativet – och resultat lär ska ha varit fantastiskt. Vad hände med det och varför spred sig inte det initiativet ..då?
    Detta hände sig förstås före internet – så kanske går det bättre den här gången, när information inte längre kan tystas ner och gömmas undan!
    Jag hoppas verkligen det och jag hoppas också att nästa steg blir giftfri kost också, eftersom alla människor förtjänar en trevlig och giftfri ålderdom.
    Har läst någonstans att man ska lämna jordelivet som ett moget äpple som faller från sin gren. Äpplet ska alltså inte vara ruttet! Själv har jag gett mig i backen på att jag ska dö frisk!!

    PS – Ikväll ska jag salta lite på maten! 🙂

  6. 6

    Ja vad hette nu kvinnan (Elsie?? ) som låg neddrogad på ett äldreboende under närmare femton års tid, dottern tillkallades eftersom modern vägrade medicin (spottade ut) … efetr några dagars befrielse från mediciner steg hon upp … 🙂 levde vidare, syntes i SVT m.m.

  7. 7
    Bokmal says:

    Inom Vården talar man ofta om äldre multisjuka.

    Ibland undar jag om de har blivit ”multisjuka” på grund av den myckna medicineringen?
    Det är känt att mediciner bl.a. kan påverka aptit, sväljförmåga och smak samt dessutom förorsaka vitamin- och mineralbrister.

    Den har Suzy Cohens skrivit om i boken ”Drugmuggers”.

  8. 8

    gt Skrev:

    Ja vad hette nu kvinnan (Elsie?? ) som låg neddrogad på ett äldreboende under närmare femton års tid, dottern tillkallades eftersom modern vägrade medicin (spottade ut) … efetr några dagars befrielse från mediciner steg hon upp … levde vidare, syntes i SVT m.m.

    Menade du Gulli Johansson?:
    http://www.aftonbladet.se/halsa/article11520220.ab
    ”Familjen samlades vid dödsbädden för att ta farväl.
    Men bara några dagar senare var Gulli Johanson, 75, frisk.
    Läkarna hade begått ett katastrofalt misstag.
    Hon hade inte varit gravt senil i elva år – hon hade fått fel medicin.”

  9. 9

    Och hur kunde det bli så egentligen………… Någonting måste ju vara fel i vår vård när nu läkemedel stjälper istället för att hjälpa! Enbart business eller……?????

  10. 10

    @9 Vår sjuka vård.För mycket stress,oftast inte samma läkare,ingen har helhetsbilden,osv
    I bakgrunden handlar det naturligtvis om pengar.

  11. 11

    @ 65+:

    Tack!

    Hur många liknande fall finns jämte med Gulli Johansson?

    Och ingen ursäkt fick hon 😉

  12. 12
    tombola says:

    Har sett detta på nära håll – till att börja med är folk inte sjuka utan förgiftade av kosten.

    Detta åtgärdar läkaren genom att maskera symtomen med piller som har biverkningar – ofta större än huvudproblemet, det blir mera piller, mera biverkningar och cirkusen är igång,,,,

    Jag har en känsla av att vara läkare för äldre inte har så hög status och att mycket går på en höft, det skrivs ut många piller och ingen vågar sig på att ta bort dem – många äldre har ju oxå piller-troende anhöriga,,,,,

    Själv har jag många gånger funderat över äldres blodtrycksmedicin som oftast är helt onödig – hur många fallolyckor ger dessa upphov till, för att inte tala om den sänkta livskvalitet som fås helt i onödan,,,,,

  13. 13

    Och det är inte bara de äldre som drabbas,,,,

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17161019.ab

    Sedan har vi alla hjärnskrynklare som skriver ut allehanda lyckopiller till ungar vars enda fel är att de råkar ha föräldrar som prioriterar rökverk, bilar och annat och för det som blir kvar ur den oftast ganska magra kassan matar sina barn med pasta, pizza och CocaCola – finns hur många sådana barn som helst, de kommer alla att vara fullfädrade diabetiker innan de fyllt 30 år – någon som är förvånad om knallhattarna inte fungerar mentalt på sådana drivmedel??

    Men det går igen inom alla områden – på min tid kunde alla simma men nu verkar denna kunskap vara på tillbakagång:

    http://www.aftonbladet.se/debatt/article17157515.ab

    Vi som fortfarande arbetar tillbringar ungefär 2/5 av vår arbetstid för att försörja de som inget gör – hur kan man hävda att det är resursbrist med så mycket ledig kapacitet är mig en oförklarlig gåta,,,,

    Verkar som om vissa krafter i samhället vill ha en lagomt korkad & fördummad befolkning?

  14. 14
    Kattmoster says:

    @ 5 Mayne Sundewall Hopkins:

    ”Har läst någonstans att man ska lämna jordelivet som ett moget äpple som faller från sin gren.”

    Det var ett vackert sätt att uttrycka det. Det kommer mig att tänka på min gamla mormors vinteräpplen. Små, röda, skrynkliga äpplen som vid jultid låg i en vacker skål på bordet.

  15. 15
    Jacques says:

    Jag tänker snarare på när jag som 18-åring hade sommarjobb på ett nedlagt Sanatorium som numera var långvård. En av våra patienter, en kvinna, låg hela tiden sängliggande, gnydde hela tiden, hade en tom död blick, och kliade sig så att hon fick bindas och ha handskar/grytvantar. Efter ett tag (och det måste ha varit ganska snabbt då jag bara jobbade där 4 veckor på sommaren mellan mina kurser på universitetet), var det någon som undrade VAD det egentligen var för mediciner hon fick. Saken undersöktes i hemlighet av en undersökterska, och vi kom fram till att pilla bort och kasta all hennes psykofarmaka etc. Efter några dagar vaknade tanten till liv, slutade riva sig, gick att tala med och SJÖNG högljutt, och var jättelycklig! De anhöriga kom på besök, och undrade vad som hänt med mamma, för hon var ju så glad och nästan som i gamla tider! – – – Vi Potte-bärare och en och annan undersköterska visste ju, men vi kunde ju inte säga att ”vi har kastat all skitmedicin hon får, det är därför hon mår så bra!”… – Alltnog, SKÖTERSKAN, med hatt och hela faderullan, uppdagade uppenbarligen vad som skett, och nästa gång jag var i tjänst låg tanten och gnydde och kliade sig frenetiskt med en tom kontaktlös blick… – Berättelsen är sann, men är ungefär från strax före 1975. Dock tror jag att det finns liknande problem i vården fortfarande. VI pottebärare/biträden, hade inget problem med att hon sjöng och var glad, berättade sina minnen osv, men hon skulle uppenbarligen drogas ner ”av hänsyn till personalen”, således de stackars Översköterskor som satte hela stället i skräck, och som såg patienterna bara om där var en läkare vid deras sida, och då högst en gång i veckan. För övrigt satt de på sitt kontor en våning upp och ägnade sig åt ”administration”. Där fick väl jag den första knäcken vad gäller åldringsvård…

  16. 16
    Jacques says:

    Glömde skriva: Stället heter Mansdala Sjukhem och ligger utanför Kristianstad i Skåne län.

  17. 17
    f.d. närstående says:

    1)

    Sjuksköterskorna på Tomtebogården i Mora fick Bravås hedersutmärkelse 2013

    Enligt artikeln om Rune (Vårdfokus nr sex/sju) har Bravås hedersutmärkelse 2013 tilldelats ovanstående.

    Föreningen Bravå bildades i februari 2001 på initiativ av Vårdförbundet. Den består av 18 fackliga och professionella sammanslutningar, pensionärsorganisationer och patientföreningar som i samverkan arbetar för en bra vård av äldre i ordinärt och särskilt boende.

    Här är några av de 18 medlemmarna: Attendo Care AB, Carema Care AB, Dietisternas Riskförbund DRF, Humana Omsorg, Kommunal, Norrlandia Care AB, Pensionärernas Riksorganisation PRO, Svensk Sjuksköterskeförening, Sveriges Läkarförbund och Vårdförbundet.

    På Vårdförbundets hemsida kan man bl.a. läsa Bravås kvalitetskrav (2012-08-16).

    För några år sedan tilldelades Carema ett speciellt s.k. hedersomnämnande i min kommun. Det var helt ofattbart och mycket upprörande med tanke på de skriverier som förekommit i ortstidningar och det jag själv hade sett på nära håll. Det som jag, gång på gång, hade påpekat både för kommunen och Carema ( lokalt och centralt) utan att några som helst åtgärder vidtogs.

    Hur kommer man fram till de rättmätiga ”vinnarna” av hedersutmärkelser och hedersomnämnanden? Är det möjligen så att man nominerar sin egen verksamhet?

  18. 18
    f.d. närstående says:

    2)

    Carema tilldelades alltså ett hedersomnämnande trots nedanstående verklighet. Detta är bara en i raden av många sorgliga berättelser. Vårdtagare i hemvård och på boenden förtjänar ett helt annat omhändertagande. Var är läkarna – och vem lyssnar på vårdtagarna och deras närstående?

    Hemvården – Fåfänga försök att få tag i distriktssköterska nr 1

    Några dagar före midsommar ringer X tidigt på morgonkulan.
    Han är förvirrad, ser spindlar i hörnen och säger at det känns som han skall dö.
    Jag misstänker biverkningar av bl.a. Digoxin (digitalis), som skrivits ut av en stafettläkare 14 dagar tidigare och ringer därför till jourdistriktssköterskan.
    Hon lovar kontakta Caremas ordinarie distriktssköterska när hon kommer till arbetet kl. 08 samt meddela att jag befinner mig hemma hos X eftersom det är kris.
    Jag framhåller att jag väntar på telefonsamtal eller besök. Inget händer.
    Senare under dagen har Caremas distriktssköterska skickat ett mejl.
    Hon har hört att jag vill prata med henne, men det måste vänta tills efter helgen.
    Detta inträffar en torsdag.
    Hon hör inte av sig på måndag morgon, men vid besök hos X stöter jag ihop med henne och frågar – har Du tid att prata med mig nu?
    Hon svarar – jag har inte lust att prata med Dig.
    Sedan försvinner hon ut genom dörren.

    P.S.

    I samband med ovanstående försökte jag få kontakt med den läkare som skrivit ut Digoxin. Hälsocentralen kunde bara berätta att det var en stafettläkare som arbetat i i 14 dagar och sedan ”försvunnit”. De visste inte var – han kanske var i Örebro-trakten.
    Jag kollade upp de olika förskrivarna på läkemedelsförteckningen. Det var omöjligt att reda ut var de var verksamma.
    X:s ursprunglige, ansvarige, läkare var kvar på listan fast han gått i pension för länge sedan. Av en händelse fick jag tag på honom (stafettade på sin tidigare arbetsplats). Han förklarade att han inte visste hur han skulle ta bort sitt namn från listan och därför fanns det kvar.

  19. 19
    f.d. närstående says:

    3)

    Rune fick livet tillbaka (Vårdfokus sex-sju 2013)

    Rune hade turen att träffa på några engagerade sjuksköterskor på äldreboendet Tomtebo i Mora, men vad hade han inte fått utstå innan?
    Det är så dags med läkemedelsgenomgång och utsättningar när man är 93 – fruktansvärt.

    Vad hade alla andra som varit i kontakt med Rune, genom åren, gjort?

    Hade de bara förlitat sig på att alla hans diagnoser/recept varit korrekta och aldrig tänkt tanken att riskerna kanske översteg eventuell nytta?

    Läkemedelsgenomgångar är ett ”fattigdomsbevis” på en vård som inte fungerar och det är obegripligt att det bara kan få fortsätta. Men det finns alltid några som kan tjäna pengar på det.

    Det skall göras rätt från början, behandlingen skall följas upp regelbundet och avslutas när den har tjänat ut sitt syfte. Dessutom säger väl sunda förnuftet att man måste bli sjukare om man står på ”12-13, ibland 20 olika preparat” (från artikeln).

    Kollar man upp interaktioner?
    När jag kollade en närståendes läkemedelslista för interaktioner kunde jag skriva ut en och en halv A4-sida och då skall man veta att vissa av medicinerna saknade uppgifter om interaktioner och att man bara känner till parvisa interaktioner (janusinfo.org/interaktioner).

    I en av faktarutorna i artikeln ”Rune fick livet tillbaka” står bl.a. att de ”kollar i Fass, vetenskapliga artiklar, använder sin kliniska blick och observerar hur patienten reagerar före respektive efter att ha tagit läkemedlet. Det är bra, men det räcker inte.

    Man skall inte tro att hela sanningen står i Fass, även om man går in i nätversionen (www.fass.se) som uppdateras oftare.

    För något år sedan gick jag in där och skrev in simvastatin (mycket vanlig kolesterolsänkande
    medicin). Det fanns åtskilliga leverantörer. Jag kollade om samtliga hade tagit upp minnesförlust, minnespåverkan etc som en biverkan och till vilken frekvens. Det stod i Fass när det gällde den ursprungliga medicinen – Zocord.

    En del hade gjort det (olika frekvenser) – andra inte alls. Det var en enda medicin och en enda biverkan! Idag ser det något bättre ut, men inte helt bra.

    Redan 2003 började jag söka information på nätet.
    Det har varit en intressant resa – alla patientberättelser och böcker – och jag tror t.o.m. att sjuksköterskorna på Tomtebo skulle få några aha-upplevelser.
    De skulle kunna börja med att googla orden ”floxies” och ”floxed” t.ex. och beställa hem äldreapotekaren Armon B. Neels och journalisten Bill Hogans bok – Are your prescriptions killing you?

    Jag vill också slå ett slag för boken Top Screw-Ups Doctors Make and How to Avoid Them av paret Joe och Theresia Graedon (peoplespharmacy.com).
    De har gett mig många insikter genom åren och även besvarat frågor som t.ex.:

    Är värkmedicinen Arcoxia godkänd i USA? (= Nej, den godkändes inte på grund av allvarliga hjärtbiverkningar)

    Är Arcoxia besläktad med Vioxx som drogs in över hela världen 2004 på grund av ökad risk för hjärtinfarkt, stroke etc.? (= Ja, tillhör gruppen coxiber-2)

    I Sverige är det fritt fram att skriva ut Arcoxia (en närstående fick den).

    En annan gång är det tvärtom – en viss medicin är godkänd i USA, men inte här.

    Nu finns krafter som verkar för att man skall ”harmonisera” varandras godkännanden (EU och USA). Då behöver man bara ha en beslutsprocess och kan dra ned på kostnaderna.
    Fastän det pratas/skrivs en hel del om patientsäkerhet – tycker jag det verkar som det mest handlar om pengar.

  20. 20
    f.d. närstående says:

    4)

    ”Läkemedelsgenomgångar för äldre ordinerade fem eller fler läkemedel
    – en vägledning för hälso- och sjukvården”
    Socialstyrelsen, artikelnummer 2013-3-18

    Fr.o.m. 2012-09-01 gäller följande (citat ur ovanstående handledning)

    ”…..När och hur ofta?

    En enkel läkemedelsgenomgång ska erbjudas de patienter som är 75 år eller äldre och som är ordinerade minst fem läkemedel vid
    – besök hos läkare i öppen vård
    – inskrivning i sluten vård
    – påbörjad hemsjukvård
    – inflyttning i en boendeform eller bostad som omfattas av 18 paragrafen i hälso- och sjukvårdslagen.

    En enkel läkemedelsgenomgång ska dessutom erbjudas minst en gång per år till patienter som är 75 år och äldre och som är ordinerade minst fem läkemedel, under pågående hemsjukvård eller boende i en sådan boendeform eller bostad som omfattas av 18 paragrafen i hälso- och sjukvårdslagen.

    Skyldigheten att erbjuda läkiemedelsgenomgångar gäller för de vårdgivare som i sin verksamhet har läkare anställda eller har läkare som arbetar där på uppdrag eller annan liknande grund (3a kapitel 3, paragraf SOSFS 2000:1)

    Äldre personer med omfattande läkemedelsbehandling har ofta kontakt med flera behandlande läkare. Det finns risk för missuppfattningar om läkemedelsanvändning i vårdens övergångar. Anledningen är att det ofta brister i kommunikationen, dokumentationen och informationsöverföringen mellan olika vårdenheter eller mellan vårdenheter och patienten.”
    Slut citat

    Ovanstående är bara en liten del av texten om ”enkel läkemedelsgenomgång”.
    Det finns också något som kallas för ”fördjupad läkemedelsgenomgång”.
    Det är nog väldigt få som känner till ovanstående och får ta del av erbjudandet.

    Det behövs fler läkare inom äldrevården, fler besök på boenden och i hemmet och det måste avsättas tillräckligt med tid.

    Jag tror på ökad – och oberoende – utbildning om risker, biverkningar, långtidsbiverkningar, interaktioner och hur man korrekt avslutar en behandling. Dessutom är det dags att patienternas egna/närståendes erfarenheter tas till vara och inte avfärdas.
    Det borde inte finnas någon åldersgräns – man skall göra rätt från början.
    Och varför får inte vårdtagarna (närstående) någon bipacksedel om man bor på ett boende eller om man bor hemma och har apodos (förpacketerad medicin)?

    En del patienter hinner avlida innan de fyllt 75.

    Nyligen drabbades sportjournalisten Christer Ulfbåge av en hjärtinfarkt. Jag råkade se framsidan av Aftonbladet 2013-07-10 och där stod ”Tar 29 mediciner om dagen”.
    Om jag inte missminner mig så stod i artikeln att han är 71 år.

    Å ena sidan är det helt okay att stå på 29 mediciner när man är 71 år, men är man 75 år och har fem mediciner då skall man erbjudas en enkel läkemedelsgenomgång och därefter en fördjupad läkemedelsgenomgång om man upplever problem.

    Ovanstående publikation kan laddas ned från http://www.socialstyrelsen.se eller beställas på http://www.socialstyrelsen/publikationer.

    Rena snurren……………

  21. 21
    Professor Göran says:

    Som Tombola brukar påpeka så vill oftast de patienter som får alla dessa mediciner utskrivna så gärna tro på att medicinerna skall åstadkomma underverk och håller därför krampaktigt i pillerburkarna. Dessutom finns också den allmänna tron på läkaren som en slags ”Gud” som känner till sanningen.

    Jag tror att de flesta av oss äldre som har följt våra föräldrar under deras sista år har noterat det ointresse som genomsyrar vården när det gäller de mediciner som man stoppade i dem.

    Min egen far som var en mycket klok man trodde (som jag också gjorde för inte alltför länge sedan) att medicin hade med vetenskap att göra och han trodde därför på de mediciner som han fick utskrivna verkligen hjälpte honom. När vi gick igenom hans medicinförråd när han gick bort så kunde vi till vår förskräckelse fylla två fulla matkassar och som vi lämnade till apoteket. Som tur var slapp han hamna på någon vårdinrättning.

    Mor däremot kom så småningom till en sådan och trots att den tillhörde de erkänt bättre i kommunen insåg vi att hon tillsammans med de andra patienterna var mer eller mindre neddrogad och jag tog därför själv initiativet till en läkemedelssanering och lyckades ganska bra till slut.

    Egentligen är det hela sanslöst från ett mänskligt, humant och samhälleligt perspektiv. Hur kan vi ha ett samhälle som tillåter att denna läkemedelsförgiftning satts i system trots alla som rapporterar om oegentligheterna?

    Tankarna går därför till de ännu större och nästan ofattbara ohyggligheter som pågick i tyskarnas koncentrationsläger och där man systematiskt och industriellt tog livet av 8 miljoner människor om jag nu inte minns fel. Det fanns förstås massor av rapporter som avslöjade vad som pågick men det fanns helt enkelt inget intresse av att göra någonting för att hindra detta och det gällde inte minst i Sverige.

  22. 22
    f.d. närstående says:

    För något år sedan fick jag tillfälle att prata med kommunens demenssamordnare, en sjuksköterska. Hon visade stort intresse för det jag hade att berätta.
    Jag ställde också en del frågor, bl.a. – känner Du till läkemedelsgruppen statiner?
    Hon såg generad ut och svarade – nej.
    Jag berättade att det var viktigt att känna till vilka biverkningar de kan ge eftersom medicinen är så vanlig, även bland äldre, och kan förorsaka t.ex. ”demensliknande” symptom.

    http://www.peoplespharmacy.com finns just nu en artikel av läkaren Duane Graveline. Den handlar om de svårtillgängliga uppgifterna i FDA:s biverkningsregister (FDA =amerikanska läkemedelsverket) Han har sammanställt en del trots att han själv lider av tidigare statin-medicinering.

    Paret Joe och Terry Graedon intervjuar många intressanta människor och gör radioprogram som ibland kan laddas ned gratis.

    De har bl.a. intervjuat den undersökande journalisten Katherine Eban som skriver för Forbes och andra nationella tidningar.

    Hennes artikel ”Dirty medicine” publicerades på Peoples Pharmacys hemsida 2013-05-15. Den handlade om generika-tillverkaren Ranbaxys arbetsmetoder (de har fått böta 500 miljoner dollar i maj 2013). De tillverkar även generika för försäljning i Sverige, men det är omöjligt att få veta vid vilken anläggning/vilka anläggningar det görs.

    I USA har bl.a. ett parti Lipitor, innehållande glassplitter, dragits in (se tidigare artikel på Peoples Pharmacy, sök på Lipitor + Ranbaxy).

    Undrar just hur det ser ut i Sverige. Hur ser det ut med Läkemedelsverkets tillsyn osv?
    Sedan finns ju inga konsumentorganisationer som håller ögonen på läkemedelsbolagen.

    Undrar just vad sköterskorna/ev. läkare på Tomtebo (vilket namn) känner till om statiner?

  23. 23
    Anders S says:

    ”Vid sjutiden på morgonen försökte personalen väcka henne, men lyckades inte”:

    http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kvinna-dog-efter-vantan-pa-akuten_8379778.svd

    ”Sjukhusets förklaringar till att kvinnan glömdes var att trycket på akuten var stort denna dag, lokalerna var provisoriska och flera skymmande pelare fanns i väntrummet”:

    http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bortglomd-pa-akuten-dog_1457675.svd

  24. 24

    Jacques Skrev:

    Jag tänker snarare på när jag som 18-åring hade sommarjobb på ett nedlagt Sanatorium som numera var långvård. En av våra patienter, en kvinna, låg hela tiden sängliggande, gnydde hela tiden, hade en tom död blick, och kliade sig så att hon fick bindas och ha handskar/grytvantar. Efter ett tag (och det måste ha varit ganska snabbt då jag bara jobbade där 4 veckor på sommaren mellan mina kurser på universitetet), var det någon som undrade VAD det egentligen var för mediciner hon fick. Saken undersöktes i hemlighet av en undersökterska, och vi kom fram till att pilla bort och kasta all hennes psykofarmaka etc. Efter några dagar vaknade tanten till liv, slutade riva sig, gick att tala med och SJÖNG högljutt, och var jättelycklig! ”De anhöriga kom på besök, och undrade vad som hänt med mamma, för hon var ju så glad och nästan som i gamla tider! – – – Vi Potte-bärare och en och annan undersköterska visste ju, men vi kunde ju inte säga att ”vi har kastat all skitmedicin hon får, det är därför hon mår så bra!”… –” Alltnog, SKÖTERSKAN, med hatt och hela faderullan, uppdagade uppenbarligen vad som skett, och nästa gång jag var i tjänst låg tanten och gnydde och kliade sig frenetiskt med en tom kontaktlös blick… – Berättelsen är sann, men är ungefär från strax före 1975. Dock tror jag att det finns liknande problem i vården fortfarande. VI pottebärare/biträden, hade inget problem med att hon sjöng och var glad, berättade sina minnen osv, men hon skulle uppenbarligen drogas ner ”av hänsyn till personalen”, således de stackars Översköterskor som satte hela stället i skräck, och som såg patienterna bara om där var en läkare vid deras sida, och då högst en gång i veckan. För övrigt satt de på sitt kontor en våning upp och ägnade sig åt ”administration”. Där fick väl jag den första knäcken vad gäller åldringsvård…

    Jacques!
    Jag har en liknande berättelse. På boendet kom kyrkans folk på besök, och upptäckte att den gamla kvinnan de brukade besöka, hade ju aldrig kunnat tala, nu kunde hon plötsligt det, och kyrkans folk undrade förstås och frågade personalen hur det kom sig? – Vi har tagit bort några mediciner, blev svaret.

    Detta hände år 2005 ca, och jag har god egen insyn i äldrevården!
    Skamligt vill jag påstå.

  25. 25

    Senaste nytt (igår): 35000 äldre hamnar varje år på sjukhus på grund av läkemedelsbiverkningar.

    Skrämmande!!!

    Jag har ingen som helst uppfattning om vad denna sjukhusvård kan kosta men så mycket förstår jag som att det totalt handlar om väldigt stora summor som istället skulle kunna användas till att utbilda och anställa specialutbildade sjuksköterskor som endast skulle granska äldres mediciner och då kunna förebygga en stor del av denna sjukhusvård och bäst av allt höja många äldres livskvalitet.

  26. 26

    @ LenaK:
    Det rör sig säkert om långt högre siffror. Ber att få anmäla ett anekdotbaserat stöd för denna synpunkt.

  27. 27
    Annika Dahlqvist says:

    @ 25 LenaK:
    Sjuksköterskor har inte rättighet att själva sätta ut mediciner, utan det ska vara läkare som gör det. Och problemet är att det är så få läkare som sysslar med medicinering till äldre. Jag själv arbetar med äldresjukvård, och jag har fullt upp med akuta problem och att förnya medicinrecept som håller på att gå ut, så att jag inte hinner sätta mig ner och fördjupa mig i vilka mediciner som inte är indicerade. Häromdagen höll jag på en lång stund med att försöka hitta var indikationen för en Omeprazolförskrivning kom ifrån. Till slut hittade jag att patienten hade legat på sjukhuset för ett livsfarligt blödande magsår. Då är det sannolikt anledning till att äta omeprazol resten av livet. Kanske.

  28. 28
    f.d. närstående says:

    Förra sommaren skrev jag flera kommentarer. Jag har samma åsikter nu som då. Läkemedelsgenomgångar är ett ”fattigdomsbesvis” på en vård som inte fungerar.
    Man skall göra rätt från början och följa upp sin behandling. Den skall inte få fortgå slentrianmässigt år efter år och hur kan någon tro att man skulle kunna må bra på alla dessa ”läkemedel”?

    Många äldre ställs på antidepressiva utan att man tar reda på orsaken till deras depression.
    I vissa kommuner står omkring 40% på äldreboendena på olika typer av SSRI-mediciner (en viss typ av antidepressiva). De kan ge alla möjliga biverkningar.
    Gå gärna in på http://www.fass.se och sök på citalopram t.ex. och läs den långa bipacksedeln.

    http://www.artimus.se finns en tredelad dokumentär om antidepressiva och vilka konsekvenser sådan medicinering kan ge. Dokumentären är uppdelad på tre avsnitt, vardera cirka en timme.

    Patienter/närstående och en mängd experter, från olika länder, medverkar.
    Den är textad på svenska så man behöver inte kunna engelska..
    Om det skulle vara problem att finna dokumentären – prova att googla ”Who Cares in Sweden?”.

    För en liten stund sedan var jag in på en annan intressant sida, http://www.madinamerica.com (om psykiatri/psykofarmaka m.m. ur en kritisk synvinkel).
    Det finns även en intressant bok med samma titel – Mad in America.
    Den är skriven av Robert Whitaker,

    På hemsidan såg jag en artikel av Elizabeth Kenny
    Hon berättade att hon hade gjort en ”TED-talk” och att den nu kunde ses på Youtube bl.a.
    Den finns även på länken här nedan.

    Jag tittade/lyssnade på den cirka 15 minuter långa berättelsen och den gav en mycket bra beskrivning av vad som kan hända hos doktorn – hur diagnosticeringen/behandlingen kan ta en helt annan riktning än man hade tänkt sig från början.

    I hennes fall började det med att hon stod på ett p-piller som gjorde henne deprimerad (biverkan) – fast det förstod hon inte då – inte heller doktorn.

    Berättelsen är fängslande och upprörande, men, tyvärr på engelska.

    Besök: http://www.tedmed.com/talks/show?id=299419

    .

  29. 29

    @ f.d. närstående:

    På TV Kunskapskanalen, igår och idag, – programmet En bok, en författare
    (hoppas att det går att se på länken nedan)

    Författarsamtal. Pillerparadoxen. Vetenskapsjournalisten Robert Whitaker visar i ”Pillerparadoxen” bland annat att läkemedlen för schizofreni, depression, ångest, bipolär sjukdom och adhd inte alls har de långsiktigt positiva effekter som vanligen påstås. Intervjuare: Bodil Appelquist. Från UR.

    http://urplay.se/Produkter/184397-En-bok-en-forfattare-Pillerparadoxen

Speak Your Mind

*