Är LCHF förståndigt eller bara en fantasi?

Professor Görans krönika:

Är ett levnadssätt enligt LCHF förståndigt eller är det bara en fantasi?

Inspirationen till denna Lördagskrönika har jag huvudsakligen fått från 1700-talsfilosofen David Hume och den första boken, ”Om förståndet”, i hans avhandling i tre delar om den mänskliga naturen publicerad anonymt 1739. Idag lever vi i en värld där myndigheterna anser att i stort sett alla samhällsmedborgare inte längre är kapabla att fatta egna, förståndiga beslut ens i de allra enklaste frågor som rör det vardagliga livet utan bör följa myndigheternas utfärdade föreskrifter eller möjligen bli omhändertagna. Detta var det huvudsakliga kritiska budskapet i den socialpsykologiska filosofi som den kontroversielle tänkaren och historikern Christopher Lasch förde fram i sin bok ”Den narcissistiska kulturen” och ett budskap som jag tog till mig för trettio år sedan och bättre har det definitivt inte blivit idag som vi alla LCHFare känner till.  Även filosofen och kritikern av vårt nuvarande sjukvårdssystem; Ivan Illich, är inne på samma linje.

Det är faktiskt inte meningen att vanliga människor idag ska tänka självständigt kring sin hälsa och frågan är om det någonsin varit meningen att de skulle ha gjort detta. Det finns idag en uppsjö av myndigheter med mängder av s.k. professionella ämbetsmän, men egentlig utan uppbackning av någon riktig vetenskap, som, i ett allt finmaskigare nät, VET vad som gäller och därmed utfärdar myndighetsdirektiv (doktriner) som vi har att följa efter bästa förmåga. Våra nuvarande kostråd är ett typexempel på en sådan doktrin. Det värsta är att de flesta av oss också tenderar att slaviskt följa alla dessa direktiv (och t.ex. skär bort minsta fettstrimla på våra små köttbitar – jag lider varje gång jag ser en professorskollega göra detta) eller tror i alla fall att vi borde göra detta om vi inte riktigt klarar av det. Vi blir därför alltmer detaljstyrda i våra liv och därmed både vilsna och osäkra på om vi verkligen äger någon egen tankeförmåga. I klartext har vi faktiskt blivit fråntagna vårt förstånd.

Vi blir förstås hela tiden itutade att vi är helt fria människor som just fattar självständiga beslut men i själva verket är de flesta av oss bara alienerade maskrosfrön som driver med vinden och som dessutom bör förverkliga oss själva på alla sätt i en lika sann som meningslös narcissistisk anda enligt de senaste trenderna i hälsomagasinen. Frågan är förstås hur många av oss som någonsin kommer att landa och gro. Har ni hört ordet ”mindfulness” någon gång – ett ord som jag själv uppfattar som ett hån mot en verklig mänsklig och samhällelig gemenskap.

David Hume redogör i sin bok ”Om förståndet” på ett alldeles enastående intressant sätt om hur lätt vi låter oss luras av hokus, pokus och filiokus genom att vi oavbrutet exponeras för ett ”religiöst” budskap. (Kom i ihåg de tyska Nazisternas propagandaministern Göbbels beryktade uttalande. ”Upprepar man en lögn tillräckligt många gånger blir det en sanning.”) Trots att vi idag har lämnat vår religiösa tro bakom oss trodde vi under mer än tusen år, mer eller mindre, på det helvete efter döden som vi dagligen hotades med om vi inte uppförde oss enligt den rätta tron men detta har inte hindrat de ivriga företrädarna för någon speciell existentiell syn från att också fysiskt slå ihjäl dem som inte delat deras egen uppfattning redan i jordelivet. Det finns förstås många exempel på detta i historien och massakern på de protestantiska Hugenotterna under den barbariska Bartolomeinatten i Paris 1572 var enligt Hume bara ett exempel; men ett exempel som klart bevisade att de katolska översteprästerna knappast själva trodde på sina egna predikningar om att de kommande helvetiska bestraffningarna efter livet och döden skulle vara mer än tillräckliga för de protestanter som förnekade den rätta tron för i så fall hade ju de fysiska massakrerna och kättarbålen varit fullkomligt obehövliga, eller skulle ha varit ”peanuts”, enligt modernt idiomatiskt språkbruk, i förhållande till senare ”verkliga” och ohyggliga bestraffningarna.

Under de senaste femtio åren har vi i ”helvetespredikningarna” från SLV hotats med att vi kommer att dö som flugor i hjärtinfarkter (om nu flugor har hjärtan och dör på detta vis förstås) om vi nu inte äter våra omega-6 fetter (margarinet!), de fiber- och mer eller mindre sirapsberikade limporna och sedan knaprar de statiner som myndigheterna i sin religiösa nit uppmanar oss att göra. Till skillnad mot deras mer andliga kollegor så misstänker jag dock att de på SLV kanske själva tror på vad de säger och äter just margarin, sirapslimpor och statiner och det skulle därför vara väldigt intressant att göra oannonserade hembesök hos de tidigare och nuvarande direktörerna på SLV och titta in i deras kylskåp och brödburkar.  Vore de ärliga så skulle vi där förstås enbart hitta Becel och limpor av olika slag.

Detta resonemang påminner mig om debatten för många år sedan kring ogräsmedlet Hormoslyr, som användes för att bekämpa sly i skog och mark och som nu är förbjudet i Sverige men fortfarande används i många andra länder.  I debattens hetta stod en av direktörerna inför TV-kamerorna och till allas bestörtning drack upp ett glas av sitt eget Hormoslyr för att bevisa ofarligheten. Här fanns uppenbarligen ingen cynism utan bara en ärlig övertygelse om ofarligheten hos produkten om vi nu kan vara säkra på att det verkligen var Hormoslyr i glaset för misstanken finns där och cynism är inget helt ovanligt i direktörsleden enligt min egen erfarenhet. Men om det nu var ett ärligt experiment så var det helt i Sir Francis Bacons, David Humes och Claude Bernards anda.

Ännu värre är det förstås att de absolut flesta människor så villigt låter sig intellektuellt ”lobotomeras”. En av mina favoritkonstnärer, den tyske grafikern Paul A. Weber, hade med största sannolikhet samma kritiska filosofi som Christopher Lasch. I ett mycket starkt grafiskt blad skildrar han hur ”fånigt leende” män i en lång rad väntar på sin tur för att få sin ryggrad snabbt bortopererad av en grotesk kirurg, med den stora operationskniven mellan tänderna och med uppkavlade ärmar  ( http://www.weber-museum.de/werk/geskrt/images/2076.jpg ), och som utför denna operation på löpande band. Bilden med högen av de bortopererade ryggraderna och raden av de nyopererade männen som sedan kryper iväg utan ryggrad är en synnerligen obehaglig bild och i speciellt för opportunister av alla olika schatteringar kan jag tänka mig. Den tyska titeln är ”Rückgrat aus!”, och utan att vara någon språkexpert, låter detta mycket starkare på tyska i mina öron än det svenska uttrycket ”Ut med ryggraden!” men meningen är förstås densamma. Konstverket är en bra illustration av den eftertankens kranka blekhet som rådde i Tyskland 1951, då verket skapades, mot bakgrunden av de ohyggligheter som utfördes i koncentrationslägren, och som då ännu var i färskt minne, och som effektuerades av ”vanliga enkla tjänstemän” .

Mot denna bakgrund kan man fråga sig om det verkligen är så förståndigt av oss att anamma LCHF som ett levnadssätt, just för att detta dels strider mot myndighetsdirektiven och dels för att de flesta av oss har vant oss av med att tänka självständigt.

Därför är det desto mer förvånande, men framför allt mer hoppingivande, att så många som 25 % av Sveriges befolkning nu trotsar myndigheternas direktiv och äter det ”farliga” mättade fettet, skippar margarinet tillsammans med de ”nyttiga” kolhydraterna .  Orsaken till denna gräsrotsrörelse är förstås, till myndigheternas stora fasa, att många av oss nu börjar bli av med den övervikt som vi kämpat förgäves med under många år och även blivit av med begäret att äta fler sirapssmörgåsar och nu till slut också lyckats med detta utan det lidande som det är att ständigt gå omkring och vara hungriga men framför allt genom att hälsotillståndet dramatiskt förbättras för de allra flesta av oss som nu satsar helhjärtat på LCHF.  Denna realitet, vad gäller viktstabilisering och hälsoförbättring, påverkar förståndet så att ett självständigt, kritiskt tänkande skapas och inte minst i ett följdriktigt, och därmed vetenskapligt, ifrågasättande av de etablerade auktoritära doktrinerna.

Verkligheten är oändligt mycket starkare än de fantasier som alla helvetespredikningarna kan frammana, hur exalterad än predikanten kan lyckas få sin församling, som David Hume så sant påpekar. Auktoriteten tappar därmed fotfästet hos gemene man och detta är faktiskt väldigt lovärt när auktoritetens doktriner, som i detta fall bevisligen lett till en världsomfattande hälsokatastrof, grundar sig på ett rent ovetenskapligt svammel och detta svammel är mer än bevisat idag och det var dessa bevis som faktiskt gjorde att Annika fick behålla sin läkarlegitimation 2008 om än med nöd och näppe. Inkvisitionens klor var för tillfället tvungna att dra sig tillbaka men lurar trots allt i mörkret bakom hörnen.

Detta betyder förstås inte att jag lovordar anarki – snarare tvärtom. Men när något helt uppenbart är så galet i samhället som våra officiella kostråd måste man för att bevara sin mänskliga värdighet och moral säga ifrån, när man nu inser detta, och att efter förmåga bidra till en sund samhällsutveckling genom att protestera. När alla blundar och servilt följer med av rädsla och självbevarelsedrift i ett uppenbart korrupt samhälle så fortsätter detta samhälle att vara korrupt och också ett samhälle där opportunister av olika slag också cyniskt maximerar utdelningen för sin egen del utan tanke på den gemenskap som är det självklara adelsmärket för varje humant samhälle. Men när det hela gått för långt, som det nu har gjort inom sjukvårdssystemet i hela världen med USA i spetsen, så kan en ”grönsakshandlare” som Annika sätta igång en präriebrand så att det ska bildas en jordmån för en ny frisk växtlighet.

Som både Lierre Keith och Christopher Lasch förespråkar är nog den enda metoden för att motverka det pågående galopperande vansinnet och den metod som kan bädda för själva präriebranden att verka för demokrati på lokalplanet (bl. a. på bloggar som denna) och att dessutom stödja en alternativ och hållbar produktion av närproducerade livsmedel. Vi LCHFare förespråkar förstås detta men även om myndigheterna i ord säger sig stödja detta så talar de ekonomiska och politiska realiteterna ett helt annat språk – ett klarspråk.  Utformningen av jordbruksstödet idag gör att en lantbrukare knappast kan överleva om han inte inlemmar sig, som en hårt belånad kugge, i det väldigt tekniskt avancerat jordbruket som producerar den mat som med åren gör oss feta och sjuka, en mat som därmed också är diskutabel som människoföda och ett jordbruk vars enda syfte är att göda banker och de gigantiska, världsomfattande och omänskliga industrikonglomeraten inom livs- och läkemedelssektorerna.

Vi som är högutbildade och välbetalda har större möjligheter att se igenom detta och även skaffa den s.k. ”extrema LCHF-maten” som inte föröder vår hälsa, och till och med kan återställa den, men som för de allra flesta alienerade maskrosfrön är utom räckhåll, inte minst i USA, vilket Robert Lustig så tydligt konstaterar i sin bok ”Fat Chance”. De fattiga har därför egentligen inte en enda chans att leva sunt i detta omänskliga samhälle även om de skulle vilja och också vill kämpa för det.